Kvinnan med det vita parasollet

Jag är lite lätt emotionell i dag så det här blir ett lite lätt emotionellt inlägg. För er som inte gillar sånt så går visst de två första Dödligt vapen-filmerna på TV i kväll.

Förra året var jag ute och tågluffade i Europa, för sånt som normala människor gör när de är sexton gör jag när jag är trettio-plus. Min slingriga bana förde mig bland annat till Krakow och därifrån är det en hyggligt simpel tågresa till Oswiecim, den lilla polska stad som främst är känd för något som den förmodligen önskar att den inte var känd för: Auschwitz.

Det jag såg där skulle i sig kunna ge material till ett rätt emotionellt inlägg men det är inte det som detta ska handla om. Utanför tågstationen i Oswiecim la jag märke till en tjej som tydligen också försökte få ordning på den lokala kartan, så när jag själv var hyggligt säker på att jag hade lyckats frågade jag henne om hon talade engelska, om hon skulle till Auschwitz, och om hon ville ha sällskap.

Lite av poängen med att resa runt ensam och på måfå är just att stöta på fullständiga främlingar som i idealfallet också håller på att resa runt ensamma och på måfå. Vi tillbringade dagen tillsammans, föredrog båda två att gå från Auschwitz II till tågstationen i stället för att åka den trånga turistbussen, åkte tillbaka till Krakow, åt middag ihop, och skildes åt.

Och jag har inte kunnat sluta tänka på henne. Jag försöker fatta vad det var som fick henne att fastna så hårt i hjärnan. Jag minns naturligtvis alla andra som jag har tillbringat en slumpad resdag med, men just hon, egentligen inte särskilt annorlunda, köpte en permanent boplats i mitt medvetande och visar inga tecken på att flytta.

Visst, hon var en liten fyrtiokilos japanska med adekvata men inte alls kompletta engelskkunskaper som bestämde sig för att ensam åka runt i Europa i en månad, så hon låg ju uppenbarligen inne med äggstockar av titan och var tillräckligt cool för tre normala människor. Hon var så långt ifrån stereotyp man kan vara utan att bli en annan sorts stereotyp, och hon hade en grej hon gjorde med munnen när hon funderade som fortfarande får mig att skippa ett hjärtslag. Men ändå.

Här har vi den riktigt emotionella biten, för det gnager mig riktigt ordentligt att jag aldrig nånsin kommer att träffa henne igen. Vi utbytte ingenting. Inga adresser, e-postadresser, telefonnummer, ingenting. Om jag skulle försöka hitta henne så får det bli med ett förnamn och en stad. Staden är Tokyo. Jag har hört att det bor en människa eller två där.

Så jag antar att hon får placeras i en minneslåda, bredvid andra människor som har dykt upp i livet och försvunnit lika fort. Som den där tjejen på Lunds centralstation i mitten på nittiotalet som antagligen inte förstod att jag skulle komma ihåg henne nästa dag ens och verkligen inte femton år senare, men så valde hjärnan min att sortera.

När jag skriver att jag inte begriper mig på människor så är det alltså inte bara andra människor. Det är mig själv också.