De döda är fan inte klipska

Jag har precis sett Paranormal Activity, en dålig film som av någon anledning fått bra recensioner. Det är ännu en satans Blair Witch Project-film som låtsas vara filmad av karaktärerna med en handhållen videokamera, ett koncept som vilar på att man accepterar att dumspånen till karaktärer fortsätter filma när de klättrar uppför stegar, bråkar med sina flickvänner, har hembesök av den lokala spökexperten och ser sina kompisar slitas i stycken av småmonster medan New York krossas av stormonstret. Okej, det där sista var en annan film, men poängen är den samma.

Hur som helst påminde filmen mig om det märkliga och ologiska beteende som spöken brukar tillskrivas, inte bara i filmer utan även i verkligheten. De tänder och släcker lampor, öppnar och stänger dörrar, flyttar på betydelselösa föremål, gör knarrande ljud och ibland, när de verkligen skakar loss, välter de en skrivbordslampa.

Varför skulle egentligen ett spöke hålla på så? Om jag dog och upptäckte att jag i någon form fanns kvar i världen så skulle jag försöka kommunicera, inte knalla omkring och utföra meningslösa handlingar. Om ett spöke kan öppna dörrar kan det trycka på tangenter också eller, vafan som helst, lägga Alfapetbrickor i ordning eller något.

Ändå är det detta skumma beteende som spöktroende fluffhjärnor framhåller när de ska bevisa sin besynnerliga tes. De vänder bevisbördan hundraåttio grader och frågar mig om jag vet hur det kom sig att dörren öppnades eller vad det var som knarrade i golvet den där natten. När jag påpekar att det naturligtvis är omöjligt för mig att veta på rak arm så får de en triumferande blick och anser sig ha visat att de hade rätt, trots att deras förklaring är "nån sorts väsen som vi inte vet något om gjorde det av ingen särskild anledning och det finns ingen förklaring på något av det jag säger alls och det ställer fler frågor än det besvarar".

Jag undrar samma sak om de där andarna som pratar med folk som John Edward och James Van Praagh. Om ni nu kan uttala bokstäver, vilket ni tydligen kan eftersom standardstartrepliken är "jag pratar med någon vars namn börjar på J", varför stavar ni inte bara ut allt ni vill säga utan att leka intellektuell kurragömma? Era vänner och älskade sitter där och bara väntar på att höra av er, och det enda ni kan komma med är vaga ledtrådar som de till slut kan pussla ihop till något meningsfullt? Skitstövlar.