Fler saker folk gärna får sluta säga

Det här inlägget har egentligen inget att göra med det snarlikt döpta men vem kan motstå ett rubriktema? Hur som helst finns det några lagerfraser som dyker upp om och om igen i diskussioner, muntliga och skriftliga, och som jag är förbannat trött på. Dags att gnälla lite, med andra ord.

Det är bara din åsikt. Ja, det är klart det är. Vad i helvete skulle det annars vara? Jag trodde att det var det vi pysslade med, pratade om våra åsikter. Jag visste inte att vi måste, jag vet inte, förespråka någon annans åsikt kanske?

Värre är när det inte bara är min åsikt utan när jag presenterar ett faktum. Då kan man antingen acceptera eller bestrida det, men man kan inte hävda att det är min åsikt. Inte för att det skulle spela någon roll, förstås, det är antingen sant eller falskt och ibland vet vi inte vilket.

Används av folk som har slut på vettiga saker att säga. Borde aldrig användas.

Du har ju bestämt dig. En till på "ja, det är klart"-listan. Naturligtvis har jag bestämt mig, annars hade jag ju inte sagt det. Naturligtvis tycker jag så här, annars hade jag sagt något annat. Brukar folk i allmänhet hävda sånt de inte har bestämt sig för? Testar de potentiella åsikter genom att uttala dem och scanna reaktionerna? Själv kan jag inte kontrollera mina åsikter; världen ger en input och min hjärna en output.

Förmodligen menar människan "du kommer aldrig att ändra dig eftersom du inte ändrade dig när jag kom med ett dumt argument som du har hört massor med gånger tidigare och förkastat varenda gång", men kan hen inte ha ballar nog att erkänna det då?

Används av folk som är besvikna för att de inte lyckas argumentera omkull en. Borde aldrig användas.

Du glömde... Förmodligen inte. Mer troligt är att det du tror att jag "glömde" är helt irrelevant, eller att jag inte fann det intressant, eller att jag aldrig påstod att jag kom med en uttömmande redogörelse för samtliga tänkbara exempel. Eller, hör och häpna, att jag inte kände till det. Mindre sannolikt eftersom jag är jag och du är någon som säger sånt som "du glömde", men det kan ju hända.

Jag vet inte vem "du glömde" används av. Människor som vill påpeka att de minsann inte glömde, antar jag. Borde hur som helst aldrig användas.

Var är... Ännu dummare än "du glömde". Har precis samma värdeinnehåll men saknar meningsfull responspotential. Det finns helt enkelt inget bra svar på "var är", eftersom det som efterfrågas aldrig är något som kan finnas någonstans över huvud taget.

Används av människor som skulle använda "du glömde" om de hade en gnutta bättre koll på hur ett samtal fungerar. Borde aldrig användas.

In other news: Klar!

Skejtargrisen

Plötsligt fanns den där. En borstig gris som med lugn tillförsikt åkte skateboard in i framtiden. Stressbefriad, avslappnad, nästan Zenlik i sin stoiska inställning till världens vedermödor. Budskapet var entydigt: ... okej, jag har ingen aning om vad budskapet är. Jag vet bara att den dök upp, på väggarna runt om i Malmö, på gatorna, till och med på baksidan av en barnstol på en cykel. Skejtargrisen.

Här har vi en av de första jag såg, från Östra Farmvägen:


Inte långt därifrån finns ett vågigt exemplar:


Skejtargrisen har tagit sig inomhus och erövrat en toalett på IKEA:


Nöjespalatset Amiralen har fått en maskot:


En ovanlig vit tolkning från Karlskronaplan:


Ett av de piggare exemplaren:


Tydligen har skejtargrisen fiender också, för här har den blivit överkryssad av någon ond nattsmygare:


Vem begick detta hemska dåd? Ingen aning. Vem är skejtargrisen? Ingen aning. Jag har aktivt låtit bli att ta reda på mer om denna nya kulturella ikon. Loesje var mycket roligare när det bara var mystiska affischer med kryptiska meddelanden; poängen gick förlorad när det började publiceras intervjuer och hela historien kommittéfierades. Skejtargrisen är sig själv, behöver inte vara mer, och ber inte om ursäkt för något.

Statsskick 1-10

Kungen har i enlighet med tradition och sin roll i Sveriges statsskick bjudit in Jimmie Åkesson på lunch, och som vanligt när Åkesson och Sverigedemokraterna är inblandade tappar en signifikant del av befolkningen förmåga till rationellt tänkande. I det här fallet leder det till att de tycker att kungen gör fel som äter lunch med partiledaren från ett i riksdagen demokratiskt invalt parti. Han borde i stället ignorera traditionen och även Åkesson, även om det strider mot själva syftet med att ha en kung (vilket jag visserligen är skeptisk till, men om vi nu har en ska han i alla fall göra det vi har honom till).

I vårt statsskick är kungen apolitisk. Han får inte uttala sig eller uttrycka en åsikt. Han ska neutralt företräda Sverige och följa folkets vilja. Och hur tragiskt det än är så ville en tillräckligt stor del av folket ha in Åkesson i riksdagen för att han ska vara där, och då får vi stå ut med det.

Nackdelen med vårt system är ju att det ger rösträtt även till människor som vill använda sin rösträtt på Sverigedemokraterna. Ibland leder det till resultat som får det att vända sig i magen, och då kan vi antingen göra omedelbar revolution eller stå ut med att demokrati är det sämsta systemet vi provat utom alla de andra vi provat.

Det vi inte rimligen kan göra är att börja hojta efter undantag. Nä, visst, så länge det är de vanliga partierna så är det klart att vi ska respektera den demokratiska processen men det här partiet tycker vi ju riktigt, riktigt, riktigt illa om så då spelar det plötsligt ingen roll att de tog sig in helt enligt reglerna och fått den position de har för att vårt system gav den till dem. Visst, rösträtt är fint och bra och det ska alla ha - så länge de inte gör något dumt med den.

Vansinne, förstås. Självcentrerat vansinne. Jag avskyr Kristdemokraterna lika mycket som jag avskyr Sverigedemokraterna, men jag inbillar mig inte att mina personliga känslor har någon som helst betydelse för hur demokratin ska fungera. Vi får alla stå ut med Jimmie Åkesson - och Göran Hägglund - tills vi gör det vettiga och röstar ut dem ur riksdagen.

Men om vi nu ignorerar detta ett ögonblick och låtsas att vi visst kan göra undantag när vi känner för det. Vill vi verkligen? Sverigedemokraterna och de som röstar på Sverigedemokraterna vältrar sig lyckligt i utanförskap. De vill framstå som uteslutna, orättvist angripna, underdogs som vågar säga sanningen som alla PK-knarkare bara tassar runt. Att ge dem mer av det är att spela dem rätt i händerna. Låt dem i stället spela spelet som alla andra, låt dem misslyckas, och så kan vi fira när vi ser deras ryggtavlor.

In other news: 37302 ord.

Saker folk gärna får sluta säga

Vecka 6 har som tema "Sämsta rådet någonsin". Just det kan jag nog inte leva upp till, men när jag läste det visste jag genast vad jag skulle skriva om för det har helt enkelt inte varit bittert nog här på bloggen på sista tiden.

Det är ingen hemlighet för flitiga läsare att jag befinner mig i något av en kärleks- och sextorka. Då jag även är i den period i livet där de flesta jag känner gifter sig, skaffar barn och tecknar gemensam kapitalförsäkring och mina känslor i frågan är välkända så blir det en del råd, tips och lyckönskningar. Jag vet att alla de här människorna menar väl men det rör sig om små variationer på ett litet antal upprepade teman som inte funkar något vidare. Här följer därmed en lista på saker att inte säga till såna som jag.

Var bara dig själv. Jo, det måste man väl vara om det ska bli något hållbart av det. Annars lär ju partnern förr eller senare upptäcka att hen hänger med någon helt annan än hen trodde. Men om man har varit sig själv hela tiden, huvudsakligen för att det inte föll en in att vara någon annan, och det inte har funkat hittills?

Dessutom utgår det här rådet ifrån att alla är trevliga, charmiga och roliga. Det finns en massa människor som helt enkelt är otrevliga; de ska inte vara sig själva. Och vi ändrar alla på oss lite grann när vi träffar nya människor. Man inleder inte med att dumpa alla sina neuroser i knät på senaste bekantskapen.

Du måste ha självförtroende/älska dig själv/tro på att det ska hända. Nej, jag har inte mycket till självförtroende på det här området men det är resultatet av torkan, inte orsaken till den. Jag hade inga tvivel alls en gång i tiden och nu är jag här.

Du måste göra X. Oftast är X någon variant av "ut och dansa", "ut på klubbar" och liknande. Alla tror att alla träffas så, men det är knappt någon som faktiskt gör det. Visst, det finns väl engångsligg tillgängliga för dem som pysslar med sånt men av alla jag känner kan jag komma på ett (1) förhållande där parterna träffades på ett dansställe. De är helt enkelt inga bra ställen att hitta något varaktigt på, särskilt inte om man som jag hatar nattklubbar. Vad ska jag göra, leta efter någon annan som inte heller vill vara där? Eller låtsas älska det och få en flickvän som blir förbannad för att jag aldrig vill ut och klubba längre?

Men även när X är något annat så är detta ett dåligt råd. Antingen gillar jag det och då gör jag det förmodligen redan, eller så ogillar jag det och se i så fall ovan; att låtsas gilla det leder inte till ett enda bra ställe.

Det händer när du minst anar det. Okej, det här är inte ens ett råd, men det förtjänar sin plats ändå. Om man har kommit långt nog att folk börjar säga "det händer när du minst anar det", då anar man det förmodligen redan så lite som man rimligen kan ana det. Jag kan inte föreställa mig att ana det mindre än jag i skrivande stund gör.

Jag ska hitta en tjej åt dig. Den här vore inte så illa om någon någonsin följde upp det med lite handling. Men det kanske är svårare än det lät.

Sådärja, det var väl nog med bitterhet för att hålla oss över de rekommenderade gränsvärdena i en månad eller två.

Lite teknosocialhat

Jag är egentligen ingen luddit. Jag älskar datorer och internet och att jag kan boka resor utan att behöva brottas med en besvärlig människa. Jag älskar Spotify och att jag har mer information omedelbart tillgänglig än jag kunde drömma om ens för tio år sen. Jag må inte vara en tanklös medlöpare - jag har fortfarande aldrig betalt en krona för en mobiltelefon och jag kommer inte att ha trådlöst nätverk hemma förrän jag får anledning - men jag tycker att all den här världsförändrande tekniken som har dykt upp under min livstid är riktigt, riktigt häftig.

Det jag har problem med är de sociala förändringarna, och jag antar att det är just det som faktiskt gör mig till luddit ändå. Nu talar jag inte om att vi kommunicerar via Facebook och sms i stället för att prata med varandra; jag kan som tidigare nämnts inte föreställa mig att det spelar någon större roll. Vi säger samma dumheter elektroniskt som vi annars hade sagt biologiskt.

Det som stör mig är i stället den snabbt spridande uppfattningen att det är allt det där - Facebook, sms, Twitter, precis allt som sker via en mobiltelefon eller uppkopplad dator - är det riktiga och viktiga medan mer gammaldags sociala aktiviteter är mindre betydelsefulla. Prioriteringarna har ändrats. När det kommer ett sms måste det läsas och helst besvaras omedelbart, oavsett omständigheterna. Mobiltelefonen är alltid rankad över eventuella närvarande, vilket för mig är en sådan totalvridning av det vettiga att jag inte vet var jag ska börja.

Först, det specifika: hela poängen med sms och liknande är att det är den minst störande omedelbara kommunikationsformen som finns. Den når överallt direkt, men ändå finns det inga krav på mottagaren. Man kan läsa och svara när det passar en. Varför förstöra det genom att låta sig förslavas av en pipande maskin? Vad har vi då tjänat på att uppfinna sms till att börja med? Man kan lika gärna ringa och göra störningsmomenten färre.

Sedan, det generella: hur kommer det sig att precis alla är viktigare än den närvarande? Om någon sitter och pratar med mig men ständigt avbryter för att läsa och skicka sms, kolla sin epost eller undersöka vad som hänt på Facebook säger hen till mig att jag är prioriterad lägre än precis alla andra i världen, förutsatt att dessa andra har tillgång till en uppkoppling. Jag undrar då varför hen sitter och pratar med mig över huvud taget i stället för alla dessa andra som tydligen är både intressantare och viktigare.

Saudiarabien glider med

Saudiarabien är ett märkligt ställe. Sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt, en diktatur styrd som ett familjeföretag av ett gäng stenrika karriärnepotister, en teokrati full av offentliga avrättningar och bortgifta åttaåriga flickor och det mesta som får det att vända sig i magen på varje vettig människa. En plats där kvinnor fortfarande inte får köra bil eller gå utomhus utan en man.

Och på något sätt har de lyckats hamna på vår sida. De är USA:s allierade, FN gillar dem, ibland hör vi om diverse illgärningar men de bleknar snabbt bort och toppfamiljen fortsätter styra och ställa och dra in nog med pengar för att fylla ett svart hål.

Inte ens Sydafrika, som klarade av bragden att vara allmänt hatat i 45 år utan att bli stampat till småsmulor - huvudsakligen genom att inte ha något som någon annan ville ha - lyckades med det. De var i alla fall en internationell paria, utsatta för sanktioner och skarp retorik. Likadant är det med Nordkorea, Kuba, varenda kvarlevande diktatur som inte antingen lyckats hålla låg profil eller öppna sig för omvärlden.

Under tiden sitter Saudiarabien längst fram, klart synliga, och förnekar inte för ett ögonblick vad som försiggår innanför gränserna men räknar självklart med att det lämnas därhän och bara nämns av gnälliga gräsrotsaktivister. Och det lyckas.

Är vi - våra ledare - verkligen så enkelspåriga att de tänker något i stil med "de här människorna är muslimer, de är araber, de har olja, och de hatar oss ändå inte, så vi måste älska dem"? Vi har bara en chans att ha något slags inflytande i deras region så vi måste ta den och då skiter vi i hur många åttaåriga flickor som tvingas gifta sig med sextioåriga gubbar?

Ibland försvaras Israels otäckare aspekter med att de är omgivna av stenhårda stater som vill utplåna dem, så de måste få göra sånt som vi inte skulle acceptera från någon annan som kallade sig för en modern demokrati. Saudiarabien har inte ens den ursäkten. De är stora och tuffa och rika och mäktiga och kommer inte att gå under i första taget. Den enda orsaken till att landets vidriga vanor inte tutas upp i varenda tidning är att de lyckats hamna på "rätt" sida i den internationella konflikten.

Men vad är då planen? Att låta dem fortsätta tills vi har demokratiserat varenda annan fläck på Jorden, och sen dyka upp hemma hos saudiske kungen och säga "jo, hrm, ers höghet, vi har tänkt på det här med att förtrycka kvinnor, och vi tycker inte det är så coolt längre"?

Jag förstår inte varför vi ska begära mindre av dem än vi gör av oss själva, eller av Nordkorea eller Kuba eller något annat land som sällan förekommer i trevligare sammanhang. De lever i samma tid som vi. De borde följa samma regler. Vi blandar oss inte i andra länders lagar, men vi har kollektivt bestämt oss för att det finns gränser. En av dem, hävdar jag, handlar om att man inte ska tvinga åttaåriga flickor att gifta sig.

Modeller är inte till för män

Tydligen blir modemodeller allt smalare och väger nu tio kilo mindre än de gjorde för tio år sen. Med tanke på hur jag vill minnas att de såg ut för tio år sen kan det knappt finnas något kvar av dem och det är rätt otäckt att läsa deras siffror och inse att även när jag äntligen hade lämnat sjukhuset och var så klen att jag gick med käpp och inte vågade duscha stående var jag tjockare än modeller som gör så mot sig med flit. Men de kan ju gå utan käpp, så de vet kanske vad de gör.

Det fick mig hur som helst att tänka på varför modeller ser ut på det viset. Standardförklaringen är ju att män älskar trådsmala kvinnor etc etc, men det är helt enkelt inte sant. Väldigt få heteromän tittar på den här bilden och tycker att det är hur hett som helst. Chloe Memisevic är inte snygg. Allvar.

Jag säger inte detta i ett försök att scora politisk korrekthetpoäng eller pumpa upp kvinnors självförtroende. Jag är ingen fatlover. Jag tycker att det är jättesnyggt med smala tjejer. Jag vill bara att de ska se ut som om de fortfarande lever. Jag vill inte skära mig på deras höftben.

Det är förstås helt logiskt att modeller inte ser ut som män skulle vilja, för de riktar sig inte till män. Det är inte män som köper kläderna de visar upp, det är kvinnor (såvitt jag kan utröna är det i och för sig ingen alls för jag tror aldrig jag sett ett plagg på en catwalk som inte skulle få mig att hicka om jag såg det någon annan stans). Jag tror heller aldrig jag har hört en man orera vilt om hur vacker en viss modell är. Skådespelerskor, sångerskor, visst. Modeller, nej. Det är mycket mer sannolikt att man hör det från en kvinna.

Modeller ser inte ut som män vill att kvinnor ska se ut, de ser ut som kvinnor tror att män vill att kvinnor ska se ut. Varför tror de det? För att modeller ser ut så, och modeller är per definition vackrast i världen. Lite av en cirkel.

Men den måste ha börjat någonstans. Såvida modebranschen inte egentligen är en massiv konspiration som kontrollerar marknaden för bantningsmedel och träningsredskap eller vad det nu är för något man kan lyckas sälja till kvinnor med fettkomplex så kan jag inte se fördelen med så magra modeller att de riskerar att svimma på catwalken. Eftersom de inte bryr sig om vad män tycker och den enda anledningen till att kvinnor tror att män gillar långa magra kvinnor är att modeller är långa och magra så kunde de ju lika gärna haft tjocka modeller eller korta modeller eller rentav en käck blandning.

Såvitt jag begriper och förstår - och min förståelsenivå på de här områdena är extremt skakig - så är det i själva verket kläddesigners som är den yttersta orsaken här. De gillar långa magra klädhängare för då sitter kläderna snyggt, av någon dunkel anledning som jag inte tänker låtsas förstå mig på. Av det har vi alltså fått en industri som producerar hudklädda skelett (och jag måste säga att jag är motvilligt imponerad; jag har en aning om vad som krävs för att hålla sig sån och det är fan inte roligt) och får kvinnor att inbilla sig att män gillar hudklädda skelett.

Eller så är det som påstås i en alternativ hypotes jag hörde för länge sedan: alla kläddesigners är bögar som hatar kvinnor. På något sätt skulle jag föredra det.

In other news: 18303 ord.

Stupidity spreads

I'm writing this post in English in the hope that British comedian David Mitchell, of whom I am a fan, will read it and thus provide me with a fleeting sense of proximity to stardom. He has written an article about a Tweet by Victoria Beckham, where she posted a picture of what she joshingly called a hovering UFO.

David Mitchell is of course correct to assume that Victoria Beckham knew what she was taking a picture of and that it was no spaceship. Therefore, he is also correct in that the respondents are fools who couldn't recognize a joke with the aid of three reference books and a professor of comedy. One particular point, however, is what prompts this response:

The second is the respondents' belief that, if Victoria Beckham thought she'd spotted an alien spacecraft, her only reaction would be to tweet about it – and to wait until the next day to do so.

This tells us, not necessarily that the respondents are idiots, but that the respondents either would react that way themselves or that they are convinced that there are people who would. The tragic fact is that in either case, they are correct.

If I or someone else with a clue about anything witnessed what we believed to be an actual UFO (used here in the technically incorrect sense of "extraterrestrial vessel"), we would of course react differently. We would investigate, we would figure out to whom you're supposed to report it, we would consider our world-view permanently altered. We certainly would not take one photo, post it on Twitter the next day and then go on with our lives.

But there are plenty of people of the other sort. They believe aliens are zipping around all the time, they believe crystals heal, they believe that unfathomably distant balls of gas individually dictate the fate of each human, and they somehow manage to combine the seemingly contradictory notions that a) this is common knowledge accepted by all reasonable people and b) this is all covered up in a huge conspiracy by the scientific, medical and political establishment.

To these people, the reaction ascribed to Victoria Beckham is perfectly reasonable. A UFO sighting is a noteworthy event, certainly, but not world-changing. They would never report it; the report would be ridiculed and ignored, it would put the Men in Black on their trail and they don't want to provide the evil government with information if they can help it. The evil government presumably doesn't hang out on Twitter.

Victoria Beckham's respondents either are such people (the nicer ones, probably, sad that this particular UFO sighting wasn't one) or think that Victoria Beckham is (the assholes). In a world where everything exists and stupidity is loud, assuming sincerity becomes the default strategy.

Allt är naturligt

Ämnet på vecka 6 är naturligt, vilket råkar vara ett av mina stadiga irritationsmoment. Så fort något kallas för "naturligt" eller "onaturligt" piper min skitsnacksdetektor så högt att revbenen håller på att hoppa ur bröstet på mig.

Till att börja med är termerna meningslösa. Om vi tolkar dem bokstavligt så är allting naturligt och inget onaturligt existerar, såvida det inte finns några hemliga portar till parallella universa som ingen informerat mig om. De som använder dem lutar mer åt "du vet vad jag menar!"-hållet, men då verkar "onaturligt" betyda "något som görs av människor och jag personligen inte tror gjordes av människor vid någon godtyckligt vald förfluten tidpunkt" medan "naturligt" betyder "så som jag vill att världen ska vara för då kan jag göra och tycka precis vad jag vill".

Det anses sällan "onaturligt" att klubba mammutar och ta på sig deras skinn. Även lantbruk brukar vara helt okej. Jag hör ingen klaga på flintyxor, eller för den delen hästdragna vagnar eller hus eller ens vattenklosetter, eller det faktum att vi nu lever i ett samhälle som har ytterst få beröringspunkter med de första människornas livsstil.

Ingen vill behöva skita i ett dike så man låtsas inte om att allt det där är minst lika "onaturligt" som vad det nu är man tycker illa om. När det handlar om homosexualitet eller polygami eller monogami beroende på vilken sida av gången man står på, då är det plötsligt "onaturligt" oavsett hur mycket äldre än vattenklosetten det är.

Men även om termerna hade en betydelse så skulle de inte vara betydelsefulla, för de spelar ingen som helst roll. Huruvida något är "naturligt" har inte minsta inverkan på huruvida det är bra eller dåligt. Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida ankor våldtar, chimpanser knullar runt eller pingviner är gay. Det är irrelevant om jägare-samlare levde i monogami eller polygami eller en sexuell free-for-all. Det enda som spelar roll är vad vi vill göra nu.

Det är trist att vi fastnar i de här försöken att distrahera. Vi låter oss dras in i debatter om huruvida djur är homosexuella, attraktion sitter i generna eller män och kvinnor är hardwired olika, när vi i stället borde påpeka det uppenbara: det spelar ingen roll.

Om vi vill göra något och det inte skadar någon, då är det bara att göra det. Oavsett om våra förfäder gjorde det, oavsett om vi vill för att evolutionen skrev in det i våra hjärnor eller för att vi lärde oss det, oavsett om det är något som andra djur gör. Vi är ett av få djur, kanske det enda, som kan befria sig från allt det tramset och i stället bedöma våra handlingar enligt vettig måttstock. Låt oss göra det, då.

Varför vi ska vara vettiga

Rationalitetsförespråkare som jag får ibland frågan varför vi nödvändigtvis ska vara sådana glädjedödare. Vem skadar det egentligen att sörjande människor får tröst av James Van Praagh och John Edward? Varför är det dåligt att tro att man övervakas av änglar, Jesus eller sina döda föräldrar, om man nu tycker om att tro det?

Jag har gått igenom några av anledningarna, men om det inte räcker så har vi en stor en här. Människor förlorar tusentals kronor på att de saknar en rudimentär skitsnacksdetektor, på att vi inte ens i Sverige 2011 lyckats utrota fluffiga sagor.

Man behöver inte ens vara en trist materialist som jag för att inse att bluffmakarna är just bluffmakare. Man behöver bara kunna inse att om de talade sanning skulle världen se helt annorlunda ut. Om det verkligen fanns människor som kunde "utföra mirakel, bota dödliga sjukdomar, hitta försvunna personer, ha kontakt med pengaorakel, vetenskapsmän, hemliga kloster och ha förmågan att se in i framtiden" och var fria att annonsera i post och tidningar så skulle världen vara väldigt annorlunda.

Det skulle inte finnas tvivlare som jag; det skulle inte ens vara möjligt för en mentalt frisk människa att tvivla. Det skulle vara som att tvivla på datorer eller flygplan. Spåmän skulle förändra alla börser i världen och alla former av vadslagning. Magiska botare skulle göra sjukvården överflödig. Pengaorakel skulle vända allt vi vet om ekonomi upp och ner.

Antingen finns de här människorna inte, eller så är de hemliga och undangömda. De arbetar i det fördolda, antingen frivilligt eller i fångenskap. Det som är helt omöjligt är att de finns och säljer sina tjänster via små annonser och massutskick. Som sagt: man behöver inte ens förneka magi för att förstå detta, det räcker med grundläggande logik.

Men grundläggande logik är rätt sällsynt, eftersom vi alla från tidiga år matas med vaga uppfattningar om magi och superkrafter som lurar strax bortom vardagen. Det är en sjuka som skadar oss alla, vare sig vi tar oss ur den eller inte. Därför måste vi vara glädjedödare, för att där det finns en svaghet finns det rovdjur redo att utnyttja den.