Vilken överraskning

Jag har läst om den senaste barnporrhärvan som är unik därför att av de 24 åtalade är 23 kvinnor. Jag är med på att det är ovanligt och därmed har högt nyhetsvärde. Jag är med på att tidningarna sensationaliserar det för att sälja lösnummer. Jag är till och med helt med på att amatörpsykologerna tittar fram ur sina vrår för att förklara hur det här kunde hända.

Men. Kom igen. "Det här kommer jag aldrig att glömma"? "Det har ändrat min syn på mänskligheten"? Är det verkligen så chockerande att man inte måste ha en penis för att vara ett creepo? Vi har 24 personer som utbytt barnporr med varandra men det som vrider skallen är att de inte var karlar allihop?

Jag undrar vad man tidigare hade för syn på mänskligheten om det här fallet ändrar den. Nåt i stil med "män är onda, primitiva, lustdrivna djur och kvinnor är goda, ädla, upphöjda änglar", antagligen. Det är, tja, inte okej att män pysslar med barnporr men vi vet ju att de är såna, så visst, vi får väl leta reda på dem som går för långt och sätta dem i fängelse, men särskilt upprörande är det ju inte. Pojkar är pojkar.

Under tiden, i verkligheten, så finns det kvinnor som begår brott, köper sex, misshandlar och mördar. Ibland alltihop samtidigt. Varför man skulle tro att de inte också var kapabla att digga barnporr ligger rätt långt bortom mig.

Artificiell motivation

Min dröm är att på ett eller annat sätt leva på att skriva och så har det varit sen cirka trettio sekunder efter att jag lärde mig kreta ner ett A. När jag var tonåring var det lätt att skriva för jag skrev bara för att det var roligt och sket fullständigt i resultatet. Ju äldre jag blev desto seriösare blev jag och när jag väl började skriva igen efter en punkterad paus på några år fann jag att jag hade en inre recensent som krävde att varenda ord skulle vara publicerbart, annars hade jag slösat bort min tid. Hur bra man än tycker att man är så är det svårt att prestera under de omständigheterna.

Men jag gjorde det ändå, för om det är en sak som varenda författare säger är det att man ska skriva, skriva, skriva tills fingrarna blöder och hjärnan rinner ut genom öronen för det är så man lär sig att få ordning på det. Jag skrev sånt som jag inbillade mig skulle kunna bli något en dag och ibland försökte jag skriva bara för att underhålla mig själv, men tydligen kan jag inte skriva trashig fantasy längre för jag kommer bara två stycken innan barbaren sätter sig ner och har ångest över alla han har dödat, vilket sabbar hela stämningen.

Så jag höll koll på mig själv och skrev varje dag och kunde jag inte skriva en dag tog jag igen det dagen efter, och jag höll ett jävla högt ordomdagensnitt tills jag i mitten av december fick ett akut psykbryt och sen dess har jag inte skrivit ett skönlitterärt ord utom när jag åkte på ensam balkongsemester just för att kunna sitta på balkongen och skriva, och då skrev jag men sen jag kom hem har jag inte skrivit ett ord. Jag har fel på hjärnan.

En kväll satt jag och pratade med en homie när han nämnde en novelltävling som han funderade på att delta i, och jag befann mig i slutskedet av en utmärkt söndagsfylla och mådde tipptopp så jag tvingade naturligtvis honom till att sluta en pakt med mig. Vi skriver båda två, vi kritiserar varandras verk, vi deltar i tävlingen, on pain of death and may we be spanked until our bottoms go purple.

Till och med när jag sovit bort vinet kändes det som en fantastisk idé, för det är sånt som får igång mig. När jag skulle springa mitt första maraton sa jag det till precis alla jag kände så att det skulle vara omöjligt för mig att dra mig ur. En novelltävling och blodspakt borde vara doping för skrivnerven.

Men nu är det två veckor senare, typ två veckor kvar innan det måste vara färdigt, och jag har bestämt mig för vad jag ska skriva men ligger så här långt på ord noll. I dag skulle vara stora börja-skriva-dagen men det slutade med att jag sov större delen av dagen och tillbringade resten med att inte göra nånting alls. Om jag på riktigt misslyckas med att skriva klart och delta i tävlingen så är det nog första gången i mitt liv som jag har ett så konkret mål och missar det. Och då har jag förändrats mycket mer än jag trodde på ett sätt som jag verkligen inte tycker om.

Därav detta inlägg. Jag hoppas att mina läsares extraögon driver mig till att faktiskt börja knattra, en process som jag en gång i tiden älskade så mycket att det var omöjligt att hålla mig borta från skrivmaskinen. Om jag misslyckas måste jag erkänna det för er också. Så hjälp till, är ni snälla. Sätt lite press. Mobba mig. It's for a good cause.

Den vite mannens erövringar

Till inlägget om krigsmotivation fick jag en kommentar som innehöll ett par idéer jag har funderat en del på. Enligt gammal god tradition - och man måste ju hålla på gamla goda traditioner - skriver jag härmed ett nytt inlägg om det.

Kriget, både det nuvarande och det tidigare, handlar snarare om att den vita människan gärna vill ta över hela världen.

Den vita människan vill mycket riktigt ta över hela världen men det är inget som utmärker den vita människan. Alla vill ta över hela världen. Även om man som jag inte är pigg på att personligen styra och ställa ner till att micromanagea kommunalskatten i Alta Floresta så vill man ändå att världen ska drivas i enlighet med ens egna åsikter.

Den vita människan har ingen särdeles enorm genetisk eller kulturell erövringslusta utan har bara råkat befinna sig i en situation som förde henne till världens topp. Mer om detta sedan.

När de av för överlevnad av naturliga skäl arbetssamma nordiska männen drivs av ett självuppoffringsideal i händerna på kvinnor som söker ökad bekvämlighet har man en häxbrygd att söka sig bort från.

Ökad bekvämlighet vill vi nog alla ha, nordiska kvinnor ungefär lika mycket som kvinnor från andra väderstreck och för den delen män från andra väderstreck. Återigen är skillnaden snarare att vi stenrika vitingar har möjlighet att kräva och skaffa ökad bekvämlighet medan man två dagsmarscher in i Amazonas inte har mycket till chans om man bestämmer sig för att lägga sig ner och softa medan någon annan fixar föda.

Huruvida planeterövringens motor var ett kvinnodrivet självuppoffringsideal är jag enormt skeptisk till, men det som jag verkligen reagerar på är första halvan av meningen. Detta att nordiska män skulle vara flitigare än andra folks karlar därför att det var tvunget för vår överlevnad är ett mycket märkligt argument som dyker upp om och om igen när den europeiska dominansen ska förklaras.

Tobias Wallin förklarar inte vilka de "naturliga skäl" är som gjorde att nordiska män behövde arbeta mer än andra för sin överlevnad, men orsaken brukar anges som att vi levde på kalla ogästvänliga platser där man inte bara kunde ligga i gräset och sträcka ut handen efter en god frukt så fort man blev hungrig. Varje gång jag hör det undrar jag samma sak: har dessa människor någonsin sett en bild på en djungel eller en öken eller en tundra? Tror de att savannkillarna jagar ner gaseller till fots för att blir tråkigt att bara ligga i hängmattan hela dagarna?

Europa är snarare en väldigt gästvänlig plats, där det inte är särskilt svårt att överleva vare sig sommar eller vinter. Sahara, Grönland, centrala Australien, Amazonas, där har du ställen som är jobbiga och i enlighet med denna teori borde förvandla sin befolkning till superhjältar.

Så varför blev det den vite mannen som tog över världen? Jag tänker inte sluta rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel förrän de nattar mig med en spade, men den korta versionen är ungefär som följer:

Näringsrika domesticerbara växter. Mina förfäder hade tillgång till goda kolhydratkällor som kunde framodlas med industriell effektivitet.
Nyttiga domesticerbara djur. De hade också drag- och arbetsdjur av alla slag. Som Jared Diamond säger: om noshörningen hade kunnat domesticeras hade kanske Rom intagits av bantukrigare på noshörningsrygg. Vilket hade gjort historia 83% mer awesome.
Terrängpluralism som ledde till sociopolitisk och kulturell pluralism. Europas skiftande terräng ledde naturligt till att kontinenten splittrades upp mellan små nationer som kunde försvaras men aldrig var trygga. De tävlade ständigt hårt med varandra och var tvungna att uppfinna oavbrutet bara för att hålla jämna steg med grannarna. Det handlades och restes, idéer utbyttes, kulturer krockade.
Och så vinet, förstås.

Det här med att ge upp

Jag har en ganska tjatig vän. Problemet, eller fördelen beroende på hur man ser det, är att det hon tjatar om brukar bli rätt bra i slutändan. Det var till exempel hon som tjatade igång filmbloggen och den har ju blivit en rasande framgång, om man som jag definierar "rasande framgång" som "något jag gjort i mer än en vecka och ännu inte tröttnat på".

Hennes senaste bedrift är att ha tjatat mig till att ha ett Twitter-konto, trots att jag fortfarande inte har klart för mig vad eländet fyller för syfte. Jag finns i alla fall på Twitter som ThePegerator och där kommer jag att skriva när jag bloggat. Så i stället för att gå in på sidan som ett simpelt djur eller använda något av de nittontusen lättare sätten att följa en blogg så kan ni nu göra det via Twitter i stället.

Miraklens tid är - trots envisa rapporter om motsatsen - inte förbi.

Total acceptans

Veckans vecka 6-tema är "I kroppen, i hjärnan" och bland de tänkta inspirationskällorna finns en fråga som jag tror mig kunna och tänker försöka besvara: "Vad får han ut av att spruta mig i ansiktet?". Jag vajade en del över huruvida jag skulle ge mig på det här inför en bloggpublik som inkluderar mina föräldrar, men vad fan, jag har varit vuxen rätt länge nu och de får väl sluta läsa här då. Jag kan naturligtvis inte lova att det följande gäller någon annan än mig men jag har i alla fall lagt ner en del tankeverksamhet på just detta.

Det är inte alltför lätt att prata om ansiktssprut eftersom kvinnor brukar anta att det antingen handlar om porrskada (vilket jag egentligen inte kan säga emot; jag är inte säker på att jag hade kommit på tanken om det inte hade förekommit i porr) eller förnedring och makt (vilket det liksom alla andra sexhandlingar kan göra i S&M-kontext, men det var inte det jag tänkte prata om här). Om vi slår ihop dessa två och ser på porrens ansiktssprut så ser vi att kvinnan i nittionio fall av hundra porträtteras som att hon vill det minst lika mycket som mannen. Det är inga maktdemonstrationer eller förnedringsscener utan kvinnan älskar det, och det är också hela poängen.

Det grundar sig i att jag har en komplicerad relation till min orgasm. En manlig orgasm är till att börja med, objektivt sett, ingenting stort. Den är lätt att ordna - insert somewhere close and preferably moist, thrust, repeat - och medan det finns mycket man kan göra för att göra den bättre och sämre så är den inget som i sig gör en älskarinna vidare stolt. Män bara kommer.

En kvinnlig orgasm, däremot, är betydligt svårare att uppnå och en definitiv källa för stolthet för varje rödblodig heteroman. Att en kvinna får orgasm är coolt, stort, åtråvärt, medan en mans orgasm är rutin. Jag vet att det finns män som har svårt att komma och kvinnor som kommer fem gånger så fort en snygg kille skickar en blick åt deras håll, men i allmänhet tror jag ingen emotsäger det föregående.

För mig är dock min orgasm något stort. Det är resan som är viktig, inte destinationen, men utan destination blir resan ändå poänglös. Därför är det vansinnigt sexigt när en kvinna visar att hon vill och tycker om att jag kommer, och ju mer hon tycker om det desto bättre är det, och om hon tycker om det för sin egen skull är det så bra det kan bli. Om jag gör något för henne genom att komma och det är ett ögonblick hon längtar efter, ingenting som bara kommer att ske och så är det inte mer med det.

Vidare är en manlig orgasm något obekvämt. En kvinna kan komma en ziljon gånger och sen en ziljon till och det ställer inte till med nånting. En man kan allt som oftast bara komma en gång, sen försvinner erektionen, känsligheten blir helt annorlunda och i alla fall i mitt fall ryker lusten all världens väg nästan varenda gång. Dessutom sprutar det ut något kladdigt och äckligt som måste göras av med och är orsaken till att man måste använda preventivmedel som själva alltid orsakar nån sorts trubbel.

Av de anledningarna är det sällan man bara kan slappna av, njuta och inte tänka sig för. Man måste behålla kontrollen så att man inte kommer för tidigt eller innan hon har kommit eller på fel ställe, och antingen gjuter man in kuken i gummi eller så ställer man till med ett jävla kladd och tvingar partnern att använda nåt som förmodligen innehåller hormoner som ställer till det ännu värre. Två kvinnor kan ha spontansex i vilken garderob som helst men så fort det är minst en man inblandad måste man fundera på vad man ska göra med biprodukten; om det inte vore för den skulle sex vara bra mycket mindre besvärligt.

Ett ansiktssprut i porrstil, med öppen mun och utsträckt tunga och allt, visar att hon vill att jag kommer precis nu och att det inte alls är kladdigt och äckligt och besvärligt utan något hon tycker om. Hon älskar även den biten av mig och tar med glädje emot den. Jag kan inte känna mig mer accepterad.

Det är det stora även om det finns mer att nämna. Det är härligt att hon litar så mycket på mig att hon försätter sig i en så utsatt position. Det är coolt att hon struntar i att andra anser det förnedrande, att hon inte är fast i det eller väljer att ignorera det för min skull. Man lär sig från späda år - vare sig det är sant eller inte - att män vill ha sex hela tiden och därför inte ska pressa kvinnor som inte alls vill lika mycket, men här släpper hon alla hämningar och älskar det. Och så är jag en visuell varelse och av någon anledning som jag inte tänker psykoanalysera älskar jag hur det ser ut.

Men det jag verkligen får ut av att spruta i ansiktet är att jag får känna mig älskad, bekräftad, litad på och totalt accepterad. Hon säger till mig att det inte är något fel på mig, att jag inte behöver behärska mig, att jag inte är äcklig, att hon vill ha hela mig inifrån och ut. Jag tror inte jag kan förklara det bättre än så.

Jo, det handlade om oljan

På DN skriver i dag Nathan Shachar om de diverse krig som förts runt om i världen och av vänstern sagts gälla olja eller andra naturresurser. Han slår fast att Irakkriget aldrig handlade om olja eftersom USA aldrig kunde stjäla Iraks olja eftersom arabstaternas olja nationaliserades för snart fyrtio år sen. Men han har helt missuppfattat kritiken.

Det var aldrig någon som trodde - jag hoppas i alla fall att det aldrig var någon som trodde detta, men det var det säkert någon som gjorde - att USA skulle göra Iraks oljeindustri till amerikansk, nationalisera den under stjärnbaneret och låta hela profiten gå till den egna statskassan. Det var aldrig Onkel Sam som personligen skulle åka till Irak och lasta oljefat. Det är till att börja med inte USA:s stil att nationalisera, men framför allt skulle det ge helt fel resultat. Kriget var inte till för att berika USA som nation, det var till för att berika USA:s företag. Företag som nu handlar olja och bygger upp ett söndersprängt land.

Det finns två anledningar att ge sig på länder som är rika på olja eller någon annan värdefull resurs. Den första är att säkra tillgången. Det är mycket bättre att ha en kompisregering i ett oljeland än att det styrs av en diktator som hatar en. Det var därför USA gick in och försvarade Kuwait när Irak anföll. Det var inte för att det var synd om Kuwait.

Shachar är den andra anledningen på spåren när han nämner att europeiska oljebolag står med mössan i hand och väntar på audiens hos Libyens regering. Det gör de säkert, och det finns en anledning till det. Det finns en massa pengar i oljan, pengar som oljebolagen inte kunde komma åt medan Gaddafi styrde och ställde. Skulle svenska regeringen gärna vilja att ett svenskt oljebolag fick feta kontraktet med Libyen? Absolut. Av precis samma anledning ville USA gärna få in amerikanska oljebolag eller deras bulvaner i Irak.

Om det nu inte var för oljan, varför angrep USA Irak? Det är svårt att tänka sig att någon på allvar trodde att Saddam satt inne med atombomber och att han var galen nog att smälla av en för att han blev sur. Och om topparna nu verkligen hade lyckats bedra sig så grundligt, varför brydde de sig inte om att ta över varenda potentiell vapenfabrik och säkra dem så fort som mänskligt möjligt? I stället skulle trupperna till Bagdad och välta statyer och posera för kameror.

Krig startas inte av humanitära skäl, de bara rättfärdigas med sådana. När amerikanerna gick in i Afghanistan var det för att hitta bin-Laden, utkräva hämnd och visa att USA fortfarande var Jordens alfahanne. Men plötsligt började vi höra om talibanernas hemska diktatur och hur fruktansvärt kvinnor hade det där borta och så hade vi ett krig som handlade om att befria de afghanska kvinnorna som det inte hade varit ett jävla dugg synd om innan två plan krockade med skyskrapor, och den som var emot kriget hatade afghanska kvinnor och ville att de skulle förtryckas och leva inspärrade i fängelser av svart tyg. Det var en effektiv retorisk avledningsmanöver.

Om jag har fel, krig startas på grund av ideologi och religion och omtänksamhet, och eventuella ekonomiska effekter är sekundära för att inte säga irrelevanta, så är jag nyfiken på varför Sydafrika fick vara ifred under dessa långa årtionden när alla hatade stället och dess raspolitik. Sanktioner och retorik var allt som den vita härskarklassen drabbades av, inte bombplan eller tanks. Om det fanns ett land man borde skicka en välgörararmé till, var det inte Sydafrika? Ändå hände ingenting, och man kan fråga sig varför.

Lära och skrämma

Jag fortsätter hänga på vecka 6 som denna vecka handlar om hur man lär sig om sex. Jag har själv väldigt vaga minnen av hur och var och när jag lärde mig hur sex fungerar (paus för de obligatoriska skämten på ämnet att jag ännu inte har lärt mig det).

Jag minns missuppfattningar jag hyste; till exempel kommer jag ihåg ett samtal som jag nån gång på lågstadiet hade med en kompis, där jag bestämt hävdade att tanken var att man skulle föra in kuken och sen somna tillsammans. Det var så det blev barn. Under ett annat samtal med samma kompis sa han att han förstod vad bögar gjorde men inte lesbiska för de hade ju inget att stoppa in. Jag tittade på mina fingrar och misstänkte att jag nog kunde hitta på något med dem om det behövdes.

Men varifrån vi fick kunskap nog att ens kunna ha de här samtalen, det är helt borta. Jag minns porr i den begränsade mån det då fanns tillgängligt och jag minns hur jag försökte få ut vettiga fakta ur historierna (ja, jag läste dem faktiskt; till och med som prepubertal porrkonsument var jag geek). Jag minns sexualundervisning på högstadiet men vid det laget hade man allt det mekaniska klart för sig.

Nånstans däremellan plockade jag upp det bit för bit med det viktiga undantaget att man aldrig fick lära sig hur man faktiskt skulle göra. Det var bara att experimentera fram och det hade varit okej - sex kräver övning men det är lugnt för övandet är hur häftigt som helst - om det inte hade varit för de två bestående intrycken jag fick.

Det första intrycket var att man kunde göra rätt och fel, man kunde vara bra och dålig, och innan dess måste man oroa sig över att lyckas över huvud taget för det kunde gå fullständigt tokfel. Det jävliga med detta var att trots att det inte fanns något sätt att lära sig att göra rätt så skulle man se till att kunna det i alla fall för tjejen räknade med att man skulle veta så att hon bara kunde ligga där. Tjejer var rädda för att det skulle göra ont, killar var rädda för att inte ha en aning om hur det gick till.

Det andra intrycket var att sex är jävligt farligt. Jag växte upp medan AIDS-epidemin spred sig över världen som en medicinsk apokalyps, en ostoppbar löpeld av mystisk, obeveklig död. Vi hörde siffror och statistik och trodde på allvar att det här kunde vara slutet, det som fick världen att gå fullständigt Road Warrior. Varenda människokropp utmålades som en livsfarlig smitthärd och om man en enda gång hade sex utan kondom så var det över, då var det bara att gå och vänta på att kroppen skulle falla i bitar. Även om man hade den otroliga turen att ducka AIDS så fanns alla andra sjukdomar, smittor som för oss bara var namn, nertyngda med skräck: kondylom, gonorré, klamydia.

Och om man till äventyrs lyckades ha sex utan att falla i en enda av de medicinska fallgroparna så skulle hon bli gravid och då var det ett helt eget elände, så nattsvart att det skulle dröja långt in i vuxen ålder innan jag kunde tänka "graviditet" utan att spontant friassociera abort och förstörda liv.

Sex var något som sabbade liv, spred smittor, dödade och fördärvade och jävlades i största allmänhet. Det var vad jag tänkte på när jag i de yngre tonåren tänkte på sex. Att det även kunde vara riktigt gött var inget som kom fram - det antogs vi väl redan veta, hur vi nu skulle kunna vara så säkra på det. Givetvis måste vi lära oss allt det där också, det är bra att veta hur och varför man ska skydda sig, men det hade inte skadat om jag dessutom hade fått reda på vad det var tänkt att jag skulle hitta på med fingrarna.