Pengarna eller livet

Jag kom precis hem efter att ha sett Inglourious Basterds. Alltså, Quentin Tarantino. Jag kan inte bestämma mig för om han är ett geni eller en psykopat som slutade åldras när han fyllde tolv, men jag vet att om han nånsin gjorde filmer så har han slutat med det och fokuserar nu helt på live action-serietidningar, något han är väldigt bra på.

Det var hur som helst varken filmen eller Tarantino jag tänkte prata om, utan en trailer jag såg för en film med Cameron Diaz, Cyclops och Skeletor som tar upp en urgammal etisk fråga. Eftersom den här bloggens korta liv hittills dominerats av just urgamla etiska frågor tyckte jag det var ett lämpligt uppslag till ett inlägg.

I den här filmen får ett fattigt par en låda med en röd knapp i. De har tjugofyra timmar på sig att bestämma sig för om de ska trycka på den eller inte. Om de trycker dör en främling och de får en miljon dollar. Nej, inte vidare originellt.

Om detta hände mig i verkligheten skulle jag anta att killen som kom med lådan var en excentrisk miljardär som inte hade nåt bättre för sig än att jävlas med såna som jag. Helt förståeligt; jag kan se mig själv skaffa en sån hobby så fort jag tröttnar på att köpa saker som inte är till salu. Då skulle jag tro att ingen skulle dö vad jag än gjorde och att syftet med det hela antingen skulle vara att få mig att trycka på knappen så att jag tvingades inse att jag var en egoistisk skit beredd att döda för pengar, eller att få mig att ta ett snövitt moraliskt beslut och att jag i själva verket fick pengarna om jag inte tryckte på knappen. Detta är för övrigt min gissning på hur filmen i fråga slutar.

Men i landet Etikien då (det ligger bredvid Spelteoristan), där man eliminerar verkligheten, premisser inte får betvivlas, frågeställningar reduceras in absurdum, och ingen tycker det är konstigt att det dyker upp en miljon dollar på ens konto? Där får jag erkänna att jag inte har en aning. Hur börjar man ens närma sig nåt sånt här? Vem är det som dör, till att börja med. En främling, ja, men hur väljs personen ut? Slumpmässigt? Hur sker döden? Kan man ens bli rentier på en miljon dollar nuförtiden?

För de flesta misstänker jag att frågan till slut skulle hamna på vilket man mår sämst av. Veta att man dödat någon, eller veta att man kunde ha fått en dollarmiljon. Vilket det än blir så kommer man att tänka på det varenda dag under resten av sitt liv, så det gäller att välja en tanke man kan leva med.

Omelas 3: This Time It's Personal

Det här får bli sista inlägget inspirerat av Omelas, för annars måste jag väl läsa novelleländet innan jag fortsätter prata vitt och brett om det. Kommenteraren Ludde bekände sig som anhängare till Kants regelbaserade deontologiska etik och belyste därmed att Omelasfrågan, som så många andra etiska frågor, handlar om motsättningen mellan konsekventialism och deontologi, mellan situationsetik och regeletik (det finns även en tredje skola som hänger upp sig på hur man ska vara inombords, men den lägger vi för tillfället åt sidan).

Konsekventialism bryr sig om en handlings konsekvenser. Har den bra konsekvenser är den god, har den dåliga konsekvenser är den ond. Dess motsats deontologi bedömer i stället handlingar efter hur väl de följer rådande regler och normer.

Jag, som ni borde inse vid det här laget, är konsekventialist hela vägen igenom. Det är därför jag är fullt beredd att låta det lilla barnet i Omelas lida för det stora flertalets välstånd och lycka. Jag är faktiskt så djupt hängiven konsekventialismen att jag inte förstår varför inte alla är det. Det enda som spelar roll är ju en handlings konsekvenser. Vi har lagar för att vi tycker att det är bättre att folk följer dem än låter bli, inte för att de har något syfte i sig själva. Våra normer är till för att undvika de diverse obehagligheter som normerna förbjuder eller tabubelägger, inte för att normerna själva är värdefulla.

Denna min uppfattning har också bara bekräftats de gånger jag diskuterat med människor som påstår sig inte hålla med, för förr eller senare säger de något som avslöjar att de i själva verket är lika stora konsekventialister som jag och att de förespråkar oflexibla regelverk för att de tror att sådana har bättre konsekvenser. Ett dialogexempel:

Deontologisk etiker: "Man ska alltid tala sanning."
Jag: "Man ska bara tala sanning när det är bättre än att ljuga, vilket är väldigt ofta, men inte alltid. Sanningen kan göra människor illa också."
D: "Men jag tror att alla skulle vara lyckligare om alla talade sanning hela tiden."
J: "Om jag trodde det skulle jag också tycka som du, eftersom det skulle ha bättre konsekvenser. Och tydligen är det därför du tycker det, så välkommen till konsekventialismen."

Varje gång ett regelverk utmanas kommer samma svar: det är bättre än att inte ha det. Konsekvens. Jag är inte förvånad över detta eftersom det är bottenlöst naivt att tro att allmänna regler alltid ger rätt resultat. Ibland ska man ljuga. Ibland ska man döda. Ibland ska man stjäla. Jag är mot dödsstraff, men jag skulle argumentera för offentliga korsfästningar om jag trodde det vore bra. Jag skulle förespråka lagstiftning mot solsken och ankungar om jag trodde att det skapade mer lycka i världen.

En besläktad fråga gäller principer, som jag nu tänker bevisa är skadliga. Föreställ dig en person, vi kallar henne Alva, som har fasta principer som hon lever efter. Hennes syster Beata, däremot, utvärderar varje situation innan hon gör något.

I situation ett förespråkar Alvas principer att hon utför handling A. Beata funderar över saken och kommer fram till att det är bäst att utföra handling A. Båda systrarna gör alltså samma sak.

I situation två förespråkar Alvas principer också att hon utför handling A. Beata ser däremot att det inte vore en bra idé alls och utför därför handling B, samtidigt som hon frågar Alva om varför hon gör något så dumt som handling A. Alva svarar "Det är principen!" och klappar sig nöjt på magen.

Principer har med andra ord bara en funktion när de leder en fel. När en princip förespråkar det bästa alternativet, då gör den ingenting alls; man hade lika gärna kunnat tänka själv. När den förespråkar det sämsta alternativet, då leder den till ett sämre resultat än om man tänker själv. Principer är bara till skada.

Jag har hittills aldrig sett ett argument för regler eller principer som inte bottnat i dessas förväntade konsekvenser. Jag ser fram emot sådana i kommentarerna, men jag är ärligt talat inte hoppfull.

Göran Hägglunds fackla

Jag vaknade tidigt i dag, kunde inte somna om, slog på TVn och hittade en repris av Debatt om Göran Hägglunds artikel Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten. Efter att ha försökt komma över det pinsamma i att detta tydligen är debatt på hög nivå i Sverige - människor som avbryter och försöker överrösta varandra, en ofta ignorerad moderator, en Jan Myrdal som kom med en lång harang som varken jag, moderatorn eller Göran Hägglund förstod, nån typ i de bakre raderna som högg på varenda isolerad fras han medvetet kunde missförstå och därför förlöjliga, och tydligen har Linda Skugge färgat håret också - och reflekterat över likheterna med den sämre sortens forumtråd, kom jag fram till att jag skulle läsa den där artikeln.

Om man bortser från att Hägglund försöker framstå som någon som till skillnad från samhällseliten förstår sig på vanligt folk medan man i själva verket inte kan vara mycket mer samhällselit än han, så tycker jag det största problemet med artikeln är att han pratar om två olika saker och insinuerar en koppling som är mycket svagare än han vill få den att verka.

Hans första ämne är kultur. Den radikala vänstern, kultureliten med flera grupper tror sig veta bättre vad som är bra och fin kultur än det vanliga folket och de ser ner på sånt som vanligt folk gillar. Jag trodde väl aldrig att jag skulle hålla med Göran Hägglund, men här har han en poäng. Jag kan inte hävda, till exempel, att Selma Lagerlöf är objektivt bättre än Dan Brown. Konsten är subjektiv. Jag kan orera i oändligheten om hur otroligt skicklig Selma var men ett Brownfan behöver bara säga "jag föredrar Dan Brown", så faller hela min argumentation. Det finns grupper i Sverige som inte inser det ovanstående.

Jag ser det som helt omöjligt att någon får ut lika mycket av Da Vinci-koden som av Kejsarn av Portugallien eller Gösta Berlings saga och jag instämmer i det en vis vän till mig sa, att de som gillar Dan Brown är människor som i allmänhet inte läser böcker. Jag tror att storkonsumenterna av det jag betraktar som skräp också skulle uppskatta det jag betraktar som bra, och det är synd att de väljer skräpet i stället. Men längre än så kan jag inte gå.

Hans andra ämne är den traditionella liberala inställningen att människor ska få välja själva, oavsett vad det är de väljer. Kopplingen är som sagt oklar och jag får intrycket att det här med kulturen bara var ett sätt att få läsarna att nicka instämmande så att de sen skulle hålla med om resten också.

Vi ska alltså inte trycka våra åsikter på andra utan låta dem göra som de vill. Detta ämne avhandlade jag så sent som i går morse, så jag ska inte upprepa mig utan bara konstatera att Hägglund och hans kristdemokrater tydligen inte har några problem att inskränka valfriheten när det till exempel handlar om drogbruk, gayäktenskap eller -adoption. På de områdena är det helt okej och i linje med god kristdemokratisk ideologi att hindra människor från att välja själva, för just där vet eliten minsann bättre.

Det är få saker jag hatar så mycket som jag hatar hyckleri.

Två lådor och lite pengar

Jag tar en paus från etiken för att prata om något ännu mer abstrakt och osannolikt än utopier vars bränsle är barnalidande. Tänk dig att du har två lådor framför dig, en röd och en grön. I den röda lådan ligger tusen kronor. I den gröna lådan ligger antingen ingenting alls (möjligen en dammråtta som tröstpris) eller en miljon kronor. Om du är så rik att en miljon hit eller dit spelar föga roll, tiodubbla summorna tills du är uppe i trakter du bryr dig om. Du får nu valet att antingen öppna bara den gröna lådan eller båda lådorna och tillskansa dig det du hittar.

Den som bestämmer vad som finns i den gröna lådan är en varelse som har visat sig väldigt, väldigt bra på att göra förutsägelser. Han har exakt förutsagt dina handlingar många gånger, han har i denna situation korrekt förutsagt andras handlingar många gånger. Det spelar ingen roll om han är en magiker, en gud eller bara någon med tillgång till tillräckligt avancerad teknik för att kunna titta in i folks hjärnor, avläsa strukturen på molekylnivå och tolka den perfekt. Han kan förutsäga, helt enkelt, och du tror på hans förmåga.

Om han förutsade att du skulle öppna enbart den gröna lådan, då har han lagt en miljon där. Om han förutsade att du skulle öppna båda, då lade han ingenting i den gröna lådan. Detta gör han innan du ställs inför valet. Vad gör du?

Detta problem kallas för Newcombs paradox och har tydligen diskuterats i lärda kretsar i sisådär fyrtio år. Jag är antingen väldigt smart eller väldigt dum, för jag tycker varken det är ett problem eller en paradox. Om förutsägaren är bara lite, lite bättre än slumpen (50,05% är brytpunkten om min matematik stämmer) så är det bättre att ta enbart den gröna lådan, och eftersom han hittills legat kring 100% så är det inte mycket att snacka om. Jag tar den gröna lådan och kutar innan nån ångrar sig.

Givetvis håller inte alla med om detta, för då vore världen för enkel. En del människor hävdar att det alltid är strikt bättre att ta båda lådorna. Man får alltid tusen kronor mer än om man bara tar den gröna lådan. När jag då påpekar att ens handlingar påverkar vad som finns i lådorna skjuts det tillbaka "hur kan du tro på handlingar som har verkan bakåt i tiden?". Det gör jag inte. Problemet sätter mig i en situation där jag, som vetenskapsman, måste acceptera existensen av korrekta förutsägelser. Metoden är irrelevant. Jag ser att vad det än är förutsägaren gör, så fungerar det. Hur han gör det, det tänker jag oroa mig över när jag har min miljon.

Vad hade du gjort? Om du hade tagit båda lådorna, vad hade du väntat dig att hitta?

En något mer invecklad version använder genomskinliga lådor. Fundera på den ett tag.

Att skjuta skiten ur Omelas

Kommentarerna till mitt inlägg Att stanna i Omelas gav mig uppslag till minst två nya inlägg. Om det fortsätter på det här viset kommer bloggen att hållas igång enbart av kommentarerna till gamla inlägg. Stackars Jonte. Här kommer hur som helst det första av de två inläggen.

Mitt enkla lilla förslag till dem som tycker att upplägget i Omelas är moraliskt fel var att de skulle hitta en AK5 och prompt få ut det stackars barnet. Detta föll inte i god jord hos mina läsare, och Erik (R?) ställde frågan om man inte då tvingade sin egen åsikt på alla andra i Omelas. Mitt svar är jo, det är precis vad man gör. Och det gör vi hela tiden.

Varenda gång man fängslar en rånare, mördare eller våldtäktsman. Varenda gång man stoppar ett rån, ett mord eller en våldtäkt. Varenda lag vi har, varenda norm, handlar om att sätta en viss åsikt före andras. Det är ännu mer uppenbart med brott där offren inte klagar, som knark, spel och prostitution. Som samhälle har vi sagt att det finns vissa saker man inte får göra, inte ens om det inte direkt skadar nån annan än en själv.

Den enda skillnaden jag kan se mot Omelas är att här hos oss är det den samhälleliga normen som sätts först medan det i Omelas vore den enskilde rebellens, men den moraliska signifikansen hos detta faktum undflyr mig. Här ute i verkligheten har vi många liknande exempel.

Låt oss för ett ögonblick anta att jag anser att pälsindustrin är genomgående ondskefull och ett av världens största hål av elände. Personligen skulle jag nog ändå inte befria minkar, vandalisera pälsaffärer eller skjuta farmare, men det är för att jag tror att det är dåliga metoder som inte har ett positivt genomsnittligt resultat, inte för att det vore något fel med själva handlingarna. Om jag vore fullständigt övertygad om att abort är moraliskt likvärdigt med mord, då skulle jag inte se några problem med att skjuta abortläkare. Det handlar om att rädda liv.

Det finns fler exempel - de där militanta veganerna som var på tapeten för några år sen, Shell-demonstranter, feminister som tar fotografier på sexköpare och sätter upp på stan, och så vidare. Alla, etablissemang, kontra-etablissemang och alla däremellan, tvingar sin egen åsikt på andra. Faktum är att jag skulle säga att det är i praktiken omöjligt för ett samhälle att existera utan någon grad av tvångsmoment.

Det kanske är just den våldsamma metoden som sticker i ögonen, men inte heller där ser jag någon skillnad mot vår verkliga situation. Samhället har genom polis och militär ett våldsmonopol som riktas mot dem som bryter mot samhällets normer. Rebeller får nöja sig med illegitimt våld, men för den som blir skjuten är skillnaden obefintlig. Jag är helt okej med att polisen använder ett visst mått av våld mot brottslingar, jag hade varit helt för att till exempel skicka ett SWAT-team på Josef Fritzls källare, och den dag jag själv hamnar på fel sida av lagen kommer jag att lägga mig på mage med händerna på nacken så fort jag bara kan.

Man kan naturligtvis tycka att det, liksom jag i exemplet med pälsindustrin, är fel metod att använda för att få ordning på Omelas. Man räddar en unge men de stoppar bara in en annan. Det kan jag tänka mig att nicka instämmande åt. Där kommer föreslagna informationskampanjer, demonstrationer och liknande in. Men att bara gå ifrån Omelas, det kan aldrig vara en rimlig lösning, om man finner dess system moraliskt oacceptabelt.

Den mänskliga naturen

Jag fick en kommentar till mitt påstående att inget politiskt system kommer att fungera bra på grund av motsägelser i den mänskliga naturen. Den löd som följer:

Kul inlägg men kan inte låta bli att undra- hur går ateism ihop med en tro på den mänskliga naturen? Som materialist antar man väl att den mänskliga naturen är resultatet av materiella förutsättningar och borde således gå att omdana lika mycket som man kan ändra de materiella förutsättningarna för människors liv?

Annars är jag nyfiken på vad du tror skapar den mänskliga naturen.

Det var ju en intressant fråga, så jag besvarar den i det här inlägget.

Till att börja med så behöver man inte vara materialist bara för att man är ateist. Nu råkar jag vara materialist också, men om jag inte vore meningslöst petig så vore jag ju inte jag, så det var värt att klargöra.

Jag tror definitivt att den mänskliga naturen är ett resultat av materiella faktorer. Den är därmed - teoretiskt - möjlig att forma hur som helst. Med tillräcklig kunskap och tillräckliga resurser skulle vi kunna skapa en människa enligt egna kravspecifikationer. Nån som med glädje arbetar arton timmar om dygnet för att ge främlingar möjligheten att leva i lyx? Visst. Nån som hellre kryper tre mil i uppförsbacke än startar en bensinmotor? Inga problem. Nån som föredrar uppföljaren till Highlander framför originalet? Fixat.

En del av de här människorna finns till och med redan, men vi vet inte hur de blev såna. Om vi vill skapa fler måste vi få två frågor besvarade: Varför är man som man är, och hur kan vi ändra det? Eftersom den andra frågan kräver en helt annan utbildning än min koncentrerar jag mig på den första frågan, som i sak handlar om den gamla arv/miljö-nöten. Föds vi till det vi är eller blir vi såna?

Arv: Jag vill här länka till artikeln What is the Monkeysphere? som belyser arvfrågan bättre än jag skulle ha gjort. När du har läst artikeln, klicka inte på några länkar på den sidan. Du kommer aldrig därifrån.

Det är rätt klart att en stor del av mänskligt beteende kommer sig av strukturen i våra hjärnor. Vi är biologiska maskiner styrda av biologiska datorer som levereras programmerade. Å andra sidan kan programmeringen ändras. Till exempel tänker jag alltid samma sak när jag hör påståendet att homosexualitet är medfött. Kom igen, om man tar fyrtio nyfödda pojkar och låter dem uppfostras på en öde ö av tre bögpar, och de aldrig får veta att kvinnor finns och manlig homosexualitet på alla sätt framställs inte bara som normen utan som det enda möjliga... as if de inte skulle börja sätta på varandra, alla fyrtio. Och gilla det, även om varenda en hade varit hetero om han hade vuxit upp i Säffle.

Så arv är inte svaret. Det andra alternativet då?

Miljö: Inte ens den mest inbitne biologist hävdar att vi inte påverkas av vår uppväxt. Så gott som varenda seriemördare hade en jävlig barndom. En ryska som under sina tidiga barndomsår upplevde Leningrad-belägringen och medföljande svält fortsatte hela sitt liv att köpa bröd så fort hon passerade ett bageri, för man vet aldrig när man får chansen igen. Ge mig ett barn upp till sju, som Ignatius av Loyola uttryckte det.

Samtidigt var det inte uppväxtmiljön som gjorde att Phineas Gage bytte personlighet när han fick en järnstav genom huvudet. Hans föräldrar kunde ha uppfostrat honom precis hur som helst och han hade ändå blivit annorlunda den dagen, för hans hjärna hade förändrats på ett sätt som få människor skulle betrakta som annat än fysiskt. Och naturligtvis kan jag med en skalpell, en säker hand och en obegränsad mängd kunskap skära upp ett fosters huvud och forma hjärnan precis som jag vill.

Miljö är alltså inte svaret heller. Eller, snarare, båda är svaret. Ge mig tillräcklig kunskap och låt mig uppfostra en människa så får du den människa du bad om, men han kan alltid ändras av en järnstav genom huvudet. Eller ge mig tillräcklig kunskap och låt mig rota runt i en människas hjärna så får du den människa du bad om, men han kan alltid ändras av att genomleva en treårig belägring. Om jag måste välja en vinnare i den här tävlingen så är det skalpellen. Man hade teoretiskt kunnat dämpa den där ryskans längtan efter bröd med en operation, men man hade nog aldrig kunnat göra Gage normal med samtalsterapi.

Det här inlägget blev mycket längre än jag hade tänkt. Så, för att ge ett kortare svar på frågan som faktiskt ställdes: nej, det finns ingen orubblig, oföränderlig mänsklig natur. Det finns däremot definitiva och starka tendenser, en del av dem sprungna ur den genetiskt betingade hjärnstrukturen och en del av dem sprungna ur samhällsstrukturen, och vi är så långt ifrån att kunna göra något åt detta med någon grad av säkerhet att alla politiska system, som jag skrev, suger och kommer att fortsätta suga under överskådlig framtid. Det hela var mer ett uttryck för min klädsamma misantropi än nåt annat. Huruvida min misantropi kommer från världen eller från mig är en fråga jag reflekterat en del över på sista tiden, men den får vänta till ett annat inlägg.

Att stanna i Omelas

Jag är pigg på att prata etik. Som exempel tänkte jag i min oändliga visdom använda en novell som jag inte har läst, nämligen The Ones Who Walk Away from Omelas av Ursula Le Guin. Den handlar om en utopisk stad (Omelas) där allt är rent och snyggt och välfungerande, alla människor är smarta och vackra, och förmodligen är det Flashdance så fort man slår på TVn också. Alla som sett mer än tre avsnitt av Star Trek och/eller har en intelligens på chimpansnivå eller högre inser att det inte är så bra som det verkar, utan det finns en skrynkla.

All välfärd i Omelas är nämligen direkt beroende av att ett oskyldigt barn hålls fånget i mörker och elände. Alla medborgare informeras om detta när de blir myndiga. Vissa stannar kvar. Andra kvalar in i novelltiteln genom att gå därifrån. Det är väl tänkt att vi ska se de senare som ädla och uppoffrande, men jag ser bara två anledningar att ge sig av, och ingen av dem får utvandraren att se vidare bra ut.

Den ena anledningen är att man inte klarar av att njuta av Omelas när man vet att det nånstans ligger ett förtvivlat barn och gråter. Det är den gruppen jag tror att jag skulle tillhöra om jag bodde i Omelas. Det är inget osjälviskt med det; de är ju inte lyckliga i Omelas så det är ingen uppoffring att gå därifrån. Den andra är att man tycker att det hela är moraliskt fel, och då vill jag fråga varför i helvete man inte plockar upp en AK5 och några handgranater och får ut den där stackars ungen i stället för att bara slinka därifrån med svansen mellan benen. Okej, det här var bara ett sidospår, men det stör mig.

Frågan som illustreras är alltså hur mycket av den enskildes eller de fås lidande vi är beredda att acceptera för de mångas lycka. Samhället har satt den officiella gränsen till noll och även om det är en behaglig fiktion (om du tänker säga emot så kontrollera först att det inte står "made in China" nånstans hemma hos dig) så är det en rimlig inställning på samhällelig nivå även om den inte är i närheten av rätt. Hur kallt det än låter så tycker jag att Omelas låter riktigt trevligt.

Allt det som gör att till exempel en gruppvåldtäkt aldrig tar sig in i "okej för att det är bra för många men dåligt för bara en"-kategorien oavsett hur många gärningsmän det är och hur trevligt de tycker att det är, är här bortskalat. I det fallet skadas offret permanent, alla hon känner påverkas och det hela skapar rädsla genom hela samhället så att till och med de som inte alls är inblandade får lida, för att inte tala om att nettonyttan för gärningsmännen är högst diskutabel. I Omelas finns ingen rädsla, för ingen som kan drabbas vet om att det pågår. Lyckan för de lyckliga är permanent och de är verkligen lyckliga.

En rimlig fråga är huruvida jag vore okej med att det vore jag som satt i det där mörka rummet och höll Omelas hjul snurrande. Det måste jag givetvis vara för att vara intellektuellt ärlig. Därmed inte sagt att jag i verkligheten skulle gå in där som ett annat får, men det betyder inte att jag är en hycklare eller att jag inte köper min egen filosofi, bara att jag inte är en robot. Eller en ängel.

Det enda problemet är egentligen, som nämnts ovan, att det för varje någorlunda vettig människa är svårt att njuta i den konkreta vetskapen om att ens njutning baseras på en oskyldigs lidande. Det är detta som gör välgörenhet och bistånd till populära företeelser. Om jag kan komma förbi det hindret så släpp in mig i Omelas. Jag stannar.

Det börjar med att ge upp

Det är egentligen emot min religion att ha en blogg. Det praktiska med ateism är dock just flexibiliteten, så när min gode bekant JonteB lovade att han skulle skriva två blogginlägg för varje inlägg jag skrev insåg jag att det var dags att ändra inställning. Det gav ju mig plötsligt ett ansvar inför Magiccommunityn; om jag inte skriver berövas den Jontes inlägg.

Nu var Jonte en bra bit över rattfyllegränsen när han kom med detta eventuellt ogenomtänkta uttalande, men om löften avgivna på fyllan inte vore giltiga även efter nykterhetens inträdande hade jag ju aldrig fått se min storebror sjunga Gullefjun iklädd en av vår mors klänningar.

Vidare tillbringade jag nyligen några dyra dagar på franska rivieran i sällskap med min andre bror, som med sin sedvanliga subtila taktfullhet fick mig att inse att nästan alla anledningar att låta bli att göra saker är ursäkter och bullshit, så när jag nu är hemma och inte längre behöver handskas med monoglotter som tror att människor som inte pratar deras språk bara inte anstränger sig tillräckligt, finns det ju ingen som helst anledning att skjuta upp det här projektet en minut till.

Jag ska i alla fall inte skriva om Magic. Den biten har Jonte uppsydd och skulle jag få en brinnande lust att ge mig in i den världen igen finns det bättre kanaler att tillgå. Jag tänker i stället hålla mig till de mindre viktiga frågorna i världen, såsom politik, religion, konst och sånt jag känner för att skriva om, normalt för att det stör mig. Så, för att ge det här inlägget en smula innehåll:

Politik: Inget politiskt system kommer nånsin att fungera bra, på grund av grundläggande motsägelser i den mänskliga naturen. Samhället suger för att alla människor suger. Utom jag.
Religion: Det är bara påhitt. Kom över det. Särskilt om du är scientolog.
Konst: Den är subjektiv. De regler du tror att du känner till är bara riktlinjer. Det enda undantaget är mina åsikter, för de är objektivt korrekta.
Sånt som stör mig: Herre Gud, få inte igång mig.