Jag är pigg på att prata etik. Som exempel tänkte jag i min oändliga visdom använda en novell som jag inte har läst, nämligen The Ones Who Walk Away from Omelas av Ursula Le Guin. Den handlar om en utopisk stad (Omelas) där allt är rent och snyggt och välfungerande, alla människor är smarta och vackra, och förmodligen är det Flashdance så fort man slår på TVn också. Alla som sett mer än tre avsnitt av Star Trek och/eller har en intelligens på chimpansnivå eller högre inser att det inte är så bra som det verkar, utan det finns en skrynkla.
All välfärd i Omelas är nämligen direkt beroende av att ett oskyldigt barn hålls fånget i mörker och elände. Alla medborgare informeras om detta när de blir myndiga. Vissa stannar kvar. Andra kvalar in i novelltiteln genom att gå därifrån. Det är väl tänkt att vi ska se de senare som ädla och uppoffrande, men jag ser bara två anledningar att ge sig av, och ingen av dem får utvandraren att se vidare bra ut.
Den ena anledningen är att man inte klarar av att njuta av Omelas när man vet att det nånstans ligger ett förtvivlat barn och gråter. Det är den gruppen jag tror att jag skulle tillhöra om jag bodde i Omelas. Det är inget osjälviskt med det; de är ju inte lyckliga i Omelas så det är ingen uppoffring att gå därifrån. Den andra är att man tycker att det hela är moraliskt fel, och då vill jag fråga varför i helvete man inte plockar upp en AK5 och några handgranater och får ut den där stackars ungen i stället för att bara slinka därifrån med svansen mellan benen. Okej, det här var bara ett sidospår, men det stör mig.
Frågan som illustreras är alltså hur mycket av den enskildes eller de fås lidande vi är beredda att acceptera för de mångas lycka. Samhället har satt den officiella gränsen till noll och även om det är en behaglig fiktion (om du tänker säga emot så kontrollera först att det inte står "made in China" nånstans hemma hos dig) så är det en rimlig inställning på samhällelig nivå även om den inte är i närheten av rätt. Hur kallt det än låter så tycker jag att Omelas låter riktigt trevligt.
Allt det som gör att till exempel en gruppvåldtäkt aldrig tar sig in i "okej för att det är bra för många men dåligt för bara en"-kategorien oavsett hur många gärningsmän det är och hur trevligt de tycker att det är, är här bortskalat. I det fallet skadas offret permanent, alla hon känner påverkas och det hela skapar rädsla genom hela samhället så att till och med de som inte alls är inblandade får lida, för att inte tala om att nettonyttan för gärningsmännen är högst diskutabel. I Omelas finns ingen rädsla, för ingen som kan drabbas vet om att det pågår. Lyckan för de lyckliga är permanent och de är verkligen lyckliga.
En rimlig fråga är huruvida jag vore okej med att det vore jag som satt i det där mörka rummet och höll Omelas hjul snurrande. Det måste jag givetvis vara för att vara intellektuellt ärlig. Därmed inte sagt att jag i verkligheten skulle gå in där som ett annat får, men det betyder inte att jag är en hycklare eller att jag inte köper min egen filosofi, bara att jag inte är en robot. Eller en ängel.
Det enda problemet är egentligen, som nämnts ovan, att det för varje någorlunda vettig människa är svårt att njuta i den konkreta vetskapen om att ens njutning baseras på en oskyldigs lidande. Det är detta som gör välgörenhet och bistånd till populära företeelser. Om jag kan komma förbi det hindret så släpp in mig i Omelas. Jag stannar.
11 kommentarer:
Precis sånt här jag vill läsa :) *lägger till som bokmärke*
Låter som ett intressant tankeexempel. Ska jag försöka läsa, även om jag alltid har haft lite svårt för Le Guin. En liten kommentar bara, du skrev:
"Den andra är att man tycker att det hela är moraliskt fel, och då vill jag fråga varför i helvete man inte plockar upp en AK5 och några handgranater och får ut den där stackars ungen i stället för att bara slinka därifrån med svansen mellan benen."
Alltså, jag skulle kanske nyansera det hela. Men att stanna och försöka få barnet utsläppt och/eller vända opinionen så att barnet blir utsläppt, är väl den väg en civiliserad person skulle välja? Just AK5 och granater brukar inte vara så vanligt förekommande alternativ i moralfilosofiska exempel, vad jag minns från min utbildning.
Jag ligger för närvarande snubblande nära åsikten att det inte finns någon äkta altruism. Du gör saker för din egen skull. Antingen för att folk inte skall tycka illa om dig (om det får dig att må dåligt), eller för att det har andra direkta eller indirekta gains för dig.
Det är ganska desillusionerande att konstant tänka på det sättet dock. Jag tror att, åtminstone jag, behöver den där illusionen. Men det hjälper att tänka på när folk anklagar en för att man gör något bara för sin personliga vinnings skull. "Ja det är klart jag gör" blir svaret. Mycket behagligt.
Hursomhelst. Angående staden så skulle jag argumentera för en informationskampanj med demonstrationer och den sortens aktioner. Ingen AK5:a alltså. Förmodligen kommer det här sig av en rädsla för att jag eller någon jag känner skulle behöva drabbas av den där källaren.
Jag tror att väldigt många skulle stanna i Omelas, inte kanske så mycket p.g.a. uttalad utilitarism och rationella ställningstaganden, utan mer för att människan till synes är väldigt duktig på att bortrationalisera och glömma. Efter ett par år tror jag att det det lilla barnet i källaren blott är ett skelett i garderoben.
Jag har alltid sett Huxley's soma som en illustration av människans förmåga att förtränga, men det är nog bara min egen tolkning.
Mattias: jag skulle nog instämma med dig, men det beror ju på vad man menar med 'äkta' altruism? I nån trivial mening tror jag givetvis att det finns altruism, men om man rotar lite djupare är nog de flesta altruistiska beteenden evolutionärt betingade - och som sådana inte utan egen vinning (eller vinning för din familj/grupp/stam). Vi som varelser är nog kodade att hjälpa varandra, för att överleva.
Vad har ni emot min blygsamma AK5-plan? Det stora problemet med nästan all filosofi är ju bristande eldkraft.
förtar ni inte lite av poängen med det hela genom att diskutera alternativa val. antingen stannar man och skiter i ungjäveln, eller så drar man.
personligen har jag väldigt svårt att sätta mig in i situationen, men jag inbillar mig att jag hade stannat och levt lycklig. folk lider ju runtomkring en hela tiden, och jag gör ju inte direkt nåt för att stoppa detta, även om jag antagligen ställt upp om det vore nåt jag kunde se direkta resultat av.
Intressant. Ställer ganska många frågor.
- Hade varit annorlunda om den fängslade hade varit medelålders, pensionär eller varför inte förbrytare?
- Om jag som PG föreslår tar en AK5 och räddar ungen sätter jag inte min åsikt framför alla andra i staden? Jag antar att mitt sätt att tolka vad som är rätt är mer korrekt än alla andras och alla som har levt tidigare. Då tycker jag att Mattias förslag med en informationskampanj är bättre, då den kanske skapar ett tredje alternativ till de två första.
- Kan man inte se det som att Utvandrarna väljer att inte acceptera hur de som bor i Omelas lever, men väljer att acceptera att de gör det?
- Exemplet är visserligen extremt, genom att den som drabbas är en person och att de som inte accepterar måste lämna samhället. Men det är ändå ganska enkelt att dra en direkt parallell till vårt nuvarande samhälle. Där vi som bor i Sverige kan sägas bo i Omelas.
Ration en extremt olycklig människa mot oändligt många extremt lyckliga människor är onekligen ett klart bättre facit än de idag kända sätten att styra/ordna en stad/ett land. Huruvida det är möjligt eller ej är aå klart beside the point i ett filosofiskt perspektiv. Vill man maximera mängden lycka i ett samhälle är det således ologiskt att vara emot det nämnda systemet. Vidare är det inte konstigt att man inte själv skulle vilja vara den som skall göra alla andra lyckliga, - med vetskap om vad det innebär för en själv finns det rimligen ingen som vill det, men det betyder inte att systemet är fel.
Altruism kan inte appliceras här alls tycker jag eftersom barnet inte gör sitt offer frivilligt och att släppa ut eller frita barnet omöjligen kan sägas vara en altruistisk handling eftersom det olyckliggör hela staden.
Det finns ingen ha kvar-kakan lösning på detta problem utan det handlar precis som Patrik skrev om hur många olyckliga är acceptabelt för att andra ska ha det bra och i det extrema exemplet från Omelas vidhålles att inget annat känt system producerar lika mycket lycka i förhållande till olycka.
Väldigt väldigt trevligt att du skriver om sånt här :)
För att ta upp frågan om huruvida det finns något som en altruistisk handling, jag tycker att handlingar som är goda utan att man "fysiskt"/"psykiskt" reflekterat om jag personligen drar någon nytta av handlingen är Altruistiska. Det finns tillfällen som tex öppna dörren för en vän och andra "manners" som man blivit uppväxt med, är altruistiska handlingar.
Angående Omelas såtycker jag i kantiansk tongångar att det är fel att "offra" någons vällfinnande för ett kollektivt högre lycka, dock så är det inte lätt att upprätthålla denna ståndpunkten praktiskt men det skall ändå finnas en strävan efter att göra rätt. Kanske är väldigt naivt men den strävan att göra det rätta kan inspirera andra och kanske rädda barnet på omelas.
Skicka en kommentar