Som julklapp till våra föräldrar skramlade jag och mina bröder till en teaterföreställning med middag för hela familjen med respektive och annat löst folk, vilket gick av stapeln i fredags. Det var en oförarglig fars med ett och annat garv, vilket väl får betraktas som en hyggligt välanvänd afton. Efter föreställningen blev det givetvis applåder och ensemblen knallade ut på scenen ett par gånger som sig bör, och som vanligt ställde sig alla i publiken upp och hojtade.
När var jag senast på en föreställning som inte firades på detta sätt? Det kan jag inte minnas. En gång i tiden är jag övertygad om att stående ovationer faktiskt betydde något (och på filmfestivaler och liknande tycks de göra det fortfarande) men nu har det gått sån inflation i det att en föreställning helt enkelt inte kan tillåtas sluta utan att publiken ska upp på fötter och celebrera som om de just sett originalframförandet av Beethovens nia snarare än Thomas Petterssons senaste dörrspringningsfestival.
Jag tror inte det här är ett isolerat fenomen heller. Ta dricks. Säkert var det nån gång i forna århundranden så att dricks var något man gav till någon som betjänade en med exceptionell skicklighet, energi eller vänlighet. Numera är man en snåljåp om man inte lägger på absolut minst fem procent, även om servitrisen var sur, bullarna slut, kaffet kallt och toaletten upptagen.
Drickstrenden har inte riktigt spritt sig till hela samhället. Jag har då aldrig gett dricks när jag har köpt en biobiljett eller en gatukökshamburgare, även om de jobben inte skiljer sig nämnvärt från att vara servitris på den kvickare sortens lunchrestaurang. Det är nog på väg, ska ni se. Om fyrtio år ska den finnige gymnasieavhopparen bakom disken på McDonalds ha goda tio procent för att han snurrar ett varv och dumpar en burgare på din bricka.
Det här är också sådant som är väldigt svårt att göra något åt. När hela publiken står upp och klappar kan man ju inte ensam sitta kvar, för det är ett riktigt kraftfullt statement som man kanske inte vill göra. Jag hade roligt på pjäsen i fredags, men den var inte en kulturellt omvälvande upplevelse. Vi pratar inte om ett samarbete mellan Shakespeare och Ibsen regisserat av Stanley Kubrick. Roligt ja, applåder ja, stående ovationer, troligen inte. Men något mellanläge lämnas inte, för sitter man kvar under en stående ovation kan man lika gärna hålla upp en skylt med texten "NI SÖG".
På samma sätt kan man inte rimligen helt enkelt låta bli att dricksa. En dricks på noll är en riktig pik till servicepersonalen och det kanske inte alls är det man vill framföra, bara att det inte var något speciellt. Återigen saknas mellanläge: antingen var det jättebra (mycket dricks), bra (normal dricks) eller totalt spritt språngande värdelöst (ingen dricks). Just i fallet dricks finns också den ekonomiska aspekten, för bruket är så inarbetat i systemet att servicepersonal räknar med dricksen för att dryga ut sin taskiga lön.
Frågan är hur utvecklingen kommer att gå. När stående ovationer nu är standard, hur gör man för att verkligen visa att man gillade något? Reverse stage-diving? Måste man dricksa tjugo procent för att visa faktisk uppskattning? Ännu mer? Går vi, i korthet, mot en framtid där publiken stormar scenen och kastar sedlar omkring sig? Själv hoppas jag att vi kan lägga ner beröminflationen och se fram emot en framtid där det inte betraktas som ett berömvärt stordåd att hälla upp en kopp kaffe, men om jag trodde på det så vore jag ju inte mitt charmigt negativa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar