Inte samma Lolita som alla andra läste

Emedan jag betraktar mig som hyggligt påläst så är stora delar av min litterära bildning osmotisk snarare än formell. Jag har med andra ord läst om betydligt fler böcker än jag faktiskt har läst. Ibland orsakar detta, när jag väl läser dem, en grundläggande undran om vilken satans bok alla de där recensenterna och kritikerna har läst eftersom det inte är samma som jag fick tag på.

Så var det till exempel när jag förra året till slut läste Lolita. Jag hoppas att den grundläggande historien är tillräckligt välkänd för att jag inte ska behöva upprepa den och om inte så finns det sammanfattningar typ överallt.

Från ovan nämnda kulturella osmos hade jag fått två uppfattningar om boken. Den första var att den var rätt satans dirty. Det stämmer helt enkelt inte; den är väldigt torr för att vara en bok vars ämne är ett sexuellt förhållande mellan en fyrtioåring och en tolvåring.

Den andra var att Humbert Humbert, huvudperson och hebefil, framstår som åtminstone delvis sympatisk och det faktiska offret i hela historien, spelad som en harpa av den kallhjärtade Lolita (12). Det finns faktiskt en hel diskussion kring bokeländet som försöker reda ut hur mycket av det som är Humbert själv som i egenskap av berättarjag försöker framställa sig själv positivt och hur mycket av det som är sant, och vad Nabokov egentligen hade i tankarna angående sin huvudperson. Det finns knappt en recension som inte går in på det ämnet. Här är ett ovanligt bra exempel, men även recensenter som inte tycker att kvinnor slutar vara attraktiva på sin tjugonde födelsedag tycks se sympatiska drag hos Humbert.

Dem har jag förgäves letat efter. Trots att det är Humbert själv som berättar historien ger han inte intryck av att vara något annat än ett komplett, fullständigt kallblodigt svin. Det här är inte en naiv man som manipuleras av en brådmogen och iskall tonårsflicka. Det här är inte ens en man som tragiskt drabbas av en oemotståndlig kärlek och åtrå vars föremål är förbjudet för honom och som bara måste måste måste släcka sin törst. Nej. Det här är en man som lugnt planerar att få en dotter med Lolita så att han fortfarande ska ha någon att knulla när Lolita själv har blivit för gammal, troligen ungefär samtidigt som hon hade blivit byxmyndig i dagens Sverige.

Det är inte heller så - hoppas och tror jag - att det är jag som är inkapabel att se positiva drag hos en karaktär som begår onda handlingar. Jag tycker om skurkar som inte är onyanserat onda. Jag känner sympati för Claude Frollo och Anakin Skywalker och Briar Harvestar och Jean-Baptiste Grenouille. Jag hade kunnat acceptera en sexuellt manipulativ tolvårig flicka och en svag, lättfrestad fyrtioårig man, åtminstone från pärm till pärm och om mannen med pennan visste hur han skulle använda den. Ändå lyckas jag inte frambringa minsta lilla förståelse för Humbert Humbert samtidigt som den samlade kritikerkåren tycks se det som diskutabelt huruvida han är ett särskilt stort svin alls.

Jag tror jag fick tag på en annan Lolita än de. Kanske ett exemplar från en annan dimension.