Jag älskar att resa. Inte bara att vara på nya ställen och se nya saker utan själva resandet med tåg och plan och båtar. Jag är verkligen inte en av dem som blir förbannade så fort något inte fungerar exakt som i mitt hemland. Jag ber inte om svenskt kaffe på grisfesten. Jag kräver inte att en vandrarhemsfrukost i ett medelhavsland ska innehålla yoghurt och grovt bröd med skinka. Men ändå - varenda gång jag åker utomlands är mitt huvudintryck hur satans bra Sverige är.
Jag pratar inte om kulturella skillnader. Sydeuropéer som åker till Sverige tycker säkert att våra seder är lika obegripliga och opraktiska som jag finner deras. Nej, det jag pratar om är att man i Sverige kan gå in på en tågtoalett och den kommer att fungera. När man trycker på en strömbrytare tänds en lampa. Telefoner ringer när de ska och inte annars.
Ibland är det charmigt. I Ryssland försökte jag ringa en kompis vid en i förväg överenskommen tidpunkt, men det var upptaget. Efter några försök fick jag ett sms som undrade om jag inte skulle ringa. Jag smsade tillbaka att det var upptaget. Då ringde han och förklarade att han och grannen på något mystiskt sätt delade linje. De kunde ringa ut oberoende av varandra, men om någon av dem pratade i telefon var det upptaget oavsett vem av dem man försökte ringa. Jag kunde bara skratta, för det var så vansinnigt ryskt; särskilt att ingen av dem hade försökt göra något åt det. Det skulle bara bli något annat fel i stället.
Samtidigt kan jag inte undgå att undra vad en ryss tänker när han kommer till Sverige och alla telefonerna fungerar. Varenda gång. Eller vad en grek tänker när badrumslampan faktiskt börjar lysa på första försöket. Tror han att han har hamnat i Andra Jerusalem eller mumlar han något om uptighta svenskar som tvångsneurotiskt håller saker och ting i skinande ordning?
Jag pratade med en irländska som bott i Sverige i några år och fortfarande var fascinerad av att hennes lön kom in på bankkontot samma dag varje månad. För en trygghetsgris som jag är det en självklarhet. Hur kan ett vettigt samhälle fungera när man inte kan räkna med att man har sin lön den dag man ska ha den? Och nu pratar vi alltså om Irland, som med varje mått som finns måste betraktas såsom tillhörande i-världen. Det är inte Sudan eller Somalia eller någon bergsby i inre Pakistan. Ir-fucking-land.
Det här är som sagt inte kulturella skillnader, det är objektiva bedömningar. Pålitliga pengainsättningar är bättre än kaotiska. Fungerande toaletter är bättre än trasiga. Inte en människa i världen kan allvarligt hävda annorlunda. Det finns bara en rimlig slutsats: vi äger något helt sjukt hårt.
En vacker dag kommer jag kanske att orka försöka analysera de djupare orsakerna till detta. Är vårt klimat så överjävligt att vi måste kompensera? Är vi faktiskt uptight och tvångsneurotiska? Kanske, men tills dess nöjer jag mig med att klappa mig på magen och vara riktigt nöjd med att ha fötts här.
4 kommentarer:
Jag tror det har med klimatet att göra, i någon mån. Irland har ju iofs inte tropiskt klimat, men inte lika kallt som vi. Hur jag menar återkommer jag till en anna gång.
maria: Jag tvivlar. Om det är klimatet så är det definitivt inte det enda som spelar in. Ryssland är knappast känt för att ha trevligare klimat än vad vi har.
Just därför skrev jag "i någon mån".
Hmm.. Jag skulle tro att till största delen är det slump. Någon började för längsedan uppfostra sina barn på detta vis, och de uppfostrade sedemera sina barn likadant osv. Vi skiljer oss inte egentligen från andra folkgrupper, jag skulle definitivt bestämt tro att mitt ordningssinne skulle vara (ännu) lägre om jag bodde söderöver. Det måste vara svårt att vara 'Den som alltid byter glödlampan direkt när den går sönder', när ingen annan gör det. Omoget beteende javisst, men återigen är det svårt att inte vara lite omogen om alla andra är det.
En liknelse kom jag på nu, inte klockren men jag är förtjust i liknelser.
Människokroppen består av ganska exakt en frniljard molekyler. Dessa går ofta att spegelvända så att man får två olika molekyler som består av exakt samma beståndsdelar. Det är sällan någon skillnad på högervridet eller vänstervridet, men ändå består kroppen nästan uteslutande av den ena sorten. Hade slumpen bestämt så hade ju det stora urvalet av en frniljard gjort att man haft hälften av varje, men det passar bättre om man bara har en sort. Någonstans i ett tidigt skede blir det av slump lite fler av den ena, och när det väl kommer igång är det ett mönster som inte går att bryta.
Jag känner att min liknelse spårade ut lite, och poängen tror jag också försvann någonstans, men har jag skrivit en såhär lång text så tänker jag posta den.
Skicka en kommentar