Gärna påverkan men inte tvång

Lena Andersson skriver på DN om Breiviks utsatthetsfilosofi, denna tanke att den europeiska ursprungsbefolkningen är hotad av massinvandring påtvingad av en koloniserande makt. Vi kommer att hamna i minoritet, vi kommer att bli utrotade, och liksom indianer och aboriginer och bantufolk ska och får vi försvara oss. Ni kanske känner igen slagordet från Sveriges rasistperiod i början på nittiotalet: "Indianerna stoppade inte invandringen. Nu bor de i reservat."

Då var jag i de tidiga tonåren och hade ändå inte svårt att inse att det var något av det dummaste jag någonsin hört. Den som på riktigt såg likheter mellan migrationen till Amerika och invandringen till Sverige var en monumental träskalle, det var jag övertygad om. Inget har ändrats. En sådan åsikt kan bara grunda sig på antingen en obegriplig historielöshet eller en enastående förmåga att ignorera det som inte passar in i den världsbild man helst vill ha.

Lena Andersson uttrycker sig mer diplomatiskt men håller förmodligen i stora drag med om det ovanstående. Vi håller också med varandra om att vi alla borde dumpa våra nationalisttendenser och se oss - och varandra - som människor. Det Breivik tafatt försökte skydda är ingenting. En myt, ett teoretiskt koncept, ett ogrundat påhitt.

Men jag tycker att hon missar poängen när hon avslutar med att alla påverkas utifrån och att vi måste tillåta det, utan att närmare förklara varför den antikoloniala rörelsen var rätt på det medan Breivik är fel ute. Kolonialismen var inte fel därför att kulturer möttes och blandades. Kolonialismen var över huvud taget inget nytt på den fronten; kulturer har mötts och blandats sen mänskligheten först delades upp i två kulturer.

Det som var fel med kolonialismen var att den var tvingande, våldsam och utnyttjande. Kolonialmakterna tog vad de ville ha med vapenmakt, satte upp diktatoriska regimer som höll sig kvar med våld, la vantarna på alla naturresurser - inklusive själva befolkningen - de ville ha, och övervägde aldrig ens att bry sig om invånarnas åsikt i frågan. Tvärtom dödade de dem i stora mängder; de flesta i och för sig inte med flit men många nog.

Det är också den stora skillnaden mellan européernas situation och indianernas. Jag har i alla fall inte sett till några muslimska arméer som slår ner varje lokalt uppror, exporterar varenda gram järnmalm till Mellanöstern och med kroksabel i hand upprätthåller sharia. Man tycker att jag borde ha märkt det.

Givetvis påverkas svensk kultur av invandringen. Det är inget fel med det, och det var inget fel med det under kolonialismen heller. Traditioner och kulturer får gärna bevaras om folk vill bevara dem, annars blir det historikernas jobb. Det gäller alla kulturer lika mycket, och vår lika mycket som någon annan. Precis som principen att ingen ska tvingas åt ena eller andra hållet.

Jag känner till det okända

Ännu en artikel berättar om vestibulit, en ouppmärksammad sjukdom som gynekologer inte känner till eller inte tänker på och vars offer måste kämpa för att få vård. Och jag fattar ingenting.

Jag är inte gynekolog, har inte ens en vagina, och jag har känt till vestibulit i åtminstone strax under tjugo år, förmodligen mer. Det första jag tänker när jag hör "sex" och "ont" i samma mening är vestibulit. Så fort jag läser en text som börjar med de två orden vet jag hur den kommer att sluta: med en surt tillkämpad vestibulitdiagnos. Det händer rätt ofta, och varje gång hävdar texten att vestibulit är okänt och obskyrt. Varenda gång reagerar jag ungefär som när den knäppa tanten på tåget hävdade att det fanns en massmedial konspiration för att dölja katolicismen: "då är det väl därför jag aldrig har hört talas om den".

Det låter helt omöjligt. Om en tjejkompis nämnde sexsmärtor skulle jag förmodligen inte ens nämna vestibulit eftersom det är så självklart att hon redan tänkt på det. Jag kan inte vara unik. Det är helt omöjligt att jag utan aktivt intresse blivit bättre påläst än genomsnittsgynekologen. Jag har bara passivt lyssnat och lik förbenat har jag i två årtionden vetat om allt det här som påstås vara okänt.

Ändå fortsätter historierna strömma till. Och jag fattar absolut ingenting.

Skejtargrisen 3: This Time It's Personal

Jag slutar aldrig fascineras av skejtargrisens alltäckande mångsidighet. Han hanterar de mest skilda underlag, till och med de knottriga:


Hans budskap är ständigt anpassningsbart för att tilltala de trendkänsliga:


Han kan vara mindre än vanligt och knappt bry sig:


Han lever frimodigt i symbios med klotter:


Han behärskar skuggorna:


Han kan smyga på sig själv runt hörn och därmed utgöra det sällsyntaste av djur, den dubbla skejtargrisen:


Han innehar lastbilskörkort:


Han får rött smink att se coolt ut:


Han intar ibland en aggressiv hållning:


Men han är förbannat trött på det här envisa ryktet att han har fem ben:


Framför allt finns han alltid där för att göra vardagen lite ljusare. Tack, skejtargrisen. Visa oss vägen.

Ateist eller agnostiker?

Skeptikern Michael Shermer, vars gärning jag i allmänhet uppskattar och står bakom, skrev i förra veckan om ateism vs agnosticism och lyckades i förbifarten reta upp mig. Jag delar hans motstånd mot etiketter så låt oss droppa orden ateism och agnosticism och gå in på hans påstående att "Gud existerar inte" är en ohållbar inställning.

För att kunna diskutera detta måste vi tyvärr ge oss in i de semantiska definitionernas urtråkiga snårträsk, för man måste ju veta vad Gud är för att ha en åsikt i saken. Jag vill inte försöka definiera Gud - det är de troendes jobb - men kan säga att jag aldrig hört en definition av Gud som a) varit i sammanhanget meningsfull samt b) inte fått mig att hävda att enligt den definitionen finns inte Gud. Visst kan man likt Einstein prata om Spinozas Gud eller kalla Gud för summan av alla naturlagar, men det är inte så meningsfullt. Ingen bygger en kyrka för att dyrka summan av alla naturlagar. Ingen ber till summan av alla naturlagar. Summan av alla naturlagar har inga åsikter om hur människor bör leva sina liv.

Så det vi pratar om här är alltså någon form av transcendent väsen. Att ett sådant inte existerar är en rimlig slutsats av observerade fakta, inte en ohållbar inställning. Kunskap fungerar så att vi accepterar det vi fått tillräckligt med bevis för och inte accepterar resten. Att göra på något annat sätt, det är ohållbart. Då måste vi acceptera varenda påhittad vanföreställning.

Gud är, tvärtemot vad troende gärna hävdar, inget specialfall. Om man får hitta på specialfall så kan jag uppfinna en xandikon, bestämma att xandikonens existens varken kan bevisas eller motbevisas, och sen kräva att alla tar ställning i frågan. Är du xandikonist eller axandikonist? Nå? Du kan inte bevisa att xandikonen inte finns!

Vi kan bedöma Guds existens på samma sätt som vi bedömer all annan existens. Antingen finns Gud och interagerar med universum, och då kan vi principiellt upptäcka det, eller så finns Gud inte, eller så finns Gud men interagerar inte med universum och då har vi ingen anledning att bry oss om henom. Att något inte finns och att något beter sig exakt som om det inte finns är i praktiken samma sak.

Michael Shermer drar fram det gamla "you cannot prove a negative" för att backa upp sin inställning. Det är ett mycket besynnerligt påstående då det i sig är ett negative och därmed, enligt sig självt, obevisbart. I verkligheten finns bevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare i mitt kök"), obevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare någonstans i universum"), bevisbara positives ("det finns späckhuggare i havet") och obevisbara positives ("det finns späckhuggare strax vänster om Andromeda"). Huruvida ett påstående är positivt eller negativt har föga inverkan på huruvida det är bevisbart. Dessutom kan snart sagt varje positivt och negativt påstående formuleras om till motsatsen och skulle därför, enligt Shermer, alltså plötsligt bli bevisbart eller obevisbart.

Ungefär här brukar invändningarna börja komma. Du kan inte veta säkert, du kan inte bevisa hundraprocentigt, etc etc. Det är förstås helt rätt och helt irrelevant. Vi kan alla befinna oss i Matrix, vi kan bli lurade av Descartes bedragare, jag kan lida av en enormt invecklad och mycket verklighetstrogen hallucination. Det enda jag anser mig vara säker på är att något existerar, inte ens cogito ergo sum ställer jag mig bakom. Men det är lustigt att ingen kommer dragande med de här invändningarna när jag påstår att vispgrädde finns eller att bäckahästen inte gör det. Det är bara i specialfallet Gud som det plötsligt blir nödvändigt att klamra sig fast vid en mikroskopisk möjlighet.

Det finns en mikroskopisk möjlighet, förstås. Att den Gud som eventuellt existerar skulle påminna särskilt mycket om någon av de gudar som mänskliga religioner hittat på är ännu mindre sannolikt, men den möjligheten finns, den också. Den är bara inte stor nog för att det ska vara värt att ägna den ett ögonblicks eftertanke, ungefär som med de blommiga späckhuggarna i mitt kök. Om människan aldrig hade uppfunnit religion hade den förste som nu försökte trycka in ett osynligt transcendent väsen i debatten rätteligen betraktats som en knäppgök, och det är bara ålder och tradition som gör att till och med en ärkeskeptiker som Shermer resonerar som han gör.

Därför säger jag, trots min motvilja mot etiketter, att jag är ateist. Jag hävdar bestämt att det inte finns någon Gud, och tills jag får en gnutta bevis om motsatsen tänker jag fortsätta med det. Shermer har helt rätt i att det är de troende som bör framlägga de bevisen, precis som jag - om jag hade hittat på min xandikon - hade varit tvungen att bevisa den.

Sprättbarn

Världen blir säkrare och säkrare och samtidigt verkar alla, särskilt föräldrar, bli mer och mer oroliga. Det är väl inte lika illa i Sverige som i diverse transatlantiska kulturella hegemonier men även här körs barn fram och tillbaka mellan övervakade aktiviteter, vilket står i skarp kontrast till den barndom som jag och mina jämnåriga hade. Det är curling och helikoptrande, föräldrar som ringer viktiga samtal åt sina 18-åringar, barn som i stället för att knuffas ut i solen hålls inne. Fast det är inte helt hopplöst, ungar knallar fortfarande runt ensamma och säljer majblommor.

Jag vet vilken sida jag borde placera mig på, men jag är faktiskt kluven. Visst hade jag en toppenbarndom och visst tror jag att det var bra för mig och visst skulle jag vilja att alla fick ha en sån, även om den verkar livsfarlig betraktad genom moderna glasögon.

Jag bodde i en liten by på landet där trafikljus var något som hände andra, den organiserade brottsligheten bestod av hembränning och vi en gång hade ett rasupplopp som avbröts då den ende deltagaren på rasistsidan insåg att han var ensam. Det var tryggt och lugnt, är vad jag försöker säga, så det är kanske annorlunda om man bor i city.

Jag tog mig i alla fall överallt till fots eller med cykel. Även de gånger mina föräldrar visste var jag rent formellt var någonstans så var det en ganska vag uppfattning. Om jag var "hos Per", betydde det att jag var hemma hos Per, nåbar med ett telefonsamtal? Ofta inte. Vi var ju ute någonstans och ofta fanns ingen annan hemma hos Per heller för att informera eventuella sökare om den saken. Det föll mig verkligen inte in att själv göra det innan vi gick ut. Mina föräldrar räknade med att jag skulle kunna ta mig hem till middagen klockan sex, och det lyckades jag ju med i allmänhet.

Jag kan inte minnas något som jag inte fick göra för att det var för farligt förutom att, typ, jonglera med motorsågar. Jag spikade och sågade. På lågstadiet tog jag bussen utan annat sällskap än en klasskamrat. Om någon höll koll på mig var det så subtilt att jag inte märkte det.

Det var den ena sidan. Å andra sidan är jag själv livrädd. När jag haft sambo - vuxen sambo, notera - och hon varit ute har jag varit orolig tills hon kom hem. Det spelar ingen roll hur irrationell oron är, den är där i alla fall. Och när jag tillsammans med dåvarande flickvännen och hennes treåriga kusin var i en mataffär och vi lämnade kusinen i ett lekrum utanför insåg jag efter en kort stund att flickvännen skulle få handla ensam för jag klarade inte av att släppa kusinen ur sikte. Jag satte mig i lekrummet i de få minuter det rörde sig om och kände mig inte ett dugg dum.

Jag begriper inte hur jag någonsin skulle kunna ha barn utan att oroa mjälten ur mig varenda gång de lämnade min åsyn. Jag vill inte hålla dem inne, jag vill att de ska springa runt och cykla precis som jag gjorde. Men jag vet inte hur det skulle gå till.

Min rädsla är väl helt vanligt Mean World Syndrome och jag borde bara skaka av mig den och komma ihåg att allt det jag är rädd för är hemskt sällsynt. Till och med här i Malmö. Och jag är aldrig rädd för egen del. Tydligen tror min hjärna att inget ont kan hända någon så länge jag är närvarande.

En långsam död i mörkret

Rättegången mot Anders Behring Breivik pågår och det är hans största stund i livet. Han har genomfört sitt hjältedåd och nu gråter han av rörd stolthet. Han sitter i rampljuset med tonvis med mediafokus och all uppmärksamhet ligger på honom och det han har gjort. Det var det här han drömde om när han planerade sin operation. Inte själva skjutandet. Det här.

Det hela är hemskt tragiskt. Jag pratar inte nu om hans illgärningar, även om de förstås är fruktansvärt tragiska. Det jag pratar om är knäppskallen Breivik själv där han sitter och fantiserar om framtida hjältestatus och om att lyckas sälja in tanken på ett multinationellt nationalistiskt nätverk (hur funkar det egentligen?), kanske så hårt att ett sådant faktiskt föds. Där han tror sig föra ut sanningen till mottagliga lyssnare, men alla som lyssnar antingen skakar på huvudena eller är stollar själva.

Att jag tänker på honom beror dels på att jag har en förmåga som jag tror att han saknar, nämligen förmågan att tänka mig in i någon annan även om jag tycker illa om henom, och dels på att jag ofta undrar vad som händer med människor som fyller media för att sedan bara försvinna. Vilket är precis vad som kommer att hända med Breivik.

Oavsett hur rättegången går kommer den att sluta på samma sätt: med Breivik inlåst på det säkraste stället i Norge, i resten av hans liv. Kanske någon form av vård eller forskning, kanske bara fängelse, men om han någonsin kommer ut är det för att han är nittiotvå, senil och glömd. Tills dess kommer han bara att glo i väggen och tänka tillbaka på den här tiden, hans stora segerstund. Och undra vad som hände med den där hjältestatusen.

Varför blev det aldrig som han förutsåg? Varför är han fortfarande bara en mordisk toker i folkets ögon? Värre än så, han kommer inte ens att vara det. Han kommer att vara ett namn i historien, en siffra i statistiken, någon som vart tionde år eller så blir föremål för dokumentärer när det är dags att minnas den svarta dagen i Norges historia. Och så går tiden, dag efter identisk dag, i ett bortslösat liv.

Det är vad han har att se fram emot när hans triumfstund är över. Det känns väldigt passande. Kanske kommer det att få honom att inse vad han är: ingenting. Men antagligen inte. Antagligen kommer han att bittra bort i sin sanningsbubbla, fortfarande övertygad om att han fattar något ingen annan fattar, tills hjärnan ruttnar i skallen. Det funkar, det också.

Tack allihop

Det har kommit till min kännedom att jag inte visar min publik tillräcklig uppskattning och tacksamhet. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Låt mig därför göra fullständigt klart att jag älskar varenda läsare jag har. Alla mina fans, alla mina ljumma åskådare, till och med mina haters om det finns några tystlåtna sådana där ute. Bara det att ni finns och läser gör mig gladare.

Jag älskar alla mina positiva kommentarer, alla mina neutrala kommentarer och till och med några av de negativa. Det är fest varenda gång jag ser att någon har kommenterat. Jag har andra anledningar att gå ur sängen på morgonen, men den här gör sitt till.

För att inte tala om det faktum att i skrivande stund sover i min säng en underbar människa som jag inte hade känt om det inte vore för den här bloggen, och den hade inte funnits längre om det inte vore för att folk läste den och tyckte om den.

Så tack så mycket för att ni med varje träff och varje klick matar detta hungriga bräckliga ego jag bär inom mig, tack för att ni tar er tid att skriva när ni läst, och i största allmänhet tack för att ni finns.

Leta spegel

I den senaste fenomenfilmen The Hunger Games spelas svarta karaktärer av svarta skådespelare, vilket retat upp icke läskunniga bokfans och indirekt inspirerat en intressant artikel i The New Yorker. Vi kan alla vara överens om att genierna bakom citat som "Awkward moment when Rue is some black girl and not the little blonde innocent girl you picture" och "I was pumped about the Hunger Games. Until I learned that a black girl was playing Rue" är besynnerliga miffon och hade varit det även om Rue vore vit i boken men jag är mer intresserad av det bakomliggande fenomen som kommer fram i slutet av artikeln: "whenever I read something, I wonder, 'where can I find the character who represents ME?'"

Jag har länge tyckt att det är hemskt udda att man måste göra sånt som att stoppa in en amerikan i The League of Extraordinary Gentlemen eller ha en vit kvinna som den drivande kraften i en film om svarta kvinnor. Jag har hört kvinnor säga att de inte gillar en viss serie eftersom det inte finns några vettiga kvinnor med och det har alltid förbluffat mig. Jag antar att jag lever i en fluffig socialliberal pansexuell tolerant gröt, men även utanför en sådan tycker jag att det här är märkligt. Varför är det så viktigt att identifiera sig med en karaktär på etnisk eller könslig basis? Är genomsnittsmänniskan verkligen så vrickad att hen inte kan känna empati med någon som skiljer sig från henom på just det viset?

Jag är inte helt fri från tendensen - jag har lite lättare att tänka mig in i en mans eller vitings situation - men det påverkar i alla fall inte mina beslut eller preferenser. Tror jag. Och det här är poängen, för att jag inte känner behov av att ha min motsvarighet att identifiera mig med kan lika gärna bero på att jag är en vit heteroman mellan 18 och 49. Vi har rätt gott om förebilder.

Så jag försöker komma på filmer/serier/böcker där det inte finns någon som jag. Jag kommer inte på ett enda verk där samtliga viktiga karaktärer är kvinnor och som jag tycker om, men de enda såna verk jag känner till är typ Sex and the City och Desperate Housewives och de skulle kunna ha hur många viktiga män som helst utan att göra mig till ett fan. Jag har sett en massa Fresh Prince in Bel Air där det knappt finns en viting och den var väl inte bra men inte sämre än nån annan dussinsitcom. Å andra sidan lever jag inte i ett samhälle där svart/vit-dikotomin är ständigt närvarande, så det kanske inte är relevant. Jag hade inget emot The L Word men det känns inte heller som om det är riktigt samma sak.

Det är kanske hur som helst inte så intressant, eftersom detta drabbar dels majoritetsgrupper (vita, män, heterosexuella) och minoritetsgrupper (svarta, kvinnor, homosexuella) (och ja, jag vet att varken vita eller män är i majoritet; ni vet vad jag menar). Så vare sig man är van vid att se sig själv överallt eller desperat letar efter att få se sig själv åtminstone ibland, så är det allra viktigaste att få se sig själv.

Första gången

Vecka 6 har "första gången" som tema. Jag brukar inte fläka ut mitt privatliv så jag nöjer mig med att sätta några hållpunkter - första pussen lågstadiet, första kyssen nian, första sexet andra ring, och jag minns alla tre händelserna enormt väl - och gå vidare. Det första jag tänkte när jag såg ämnet var hur sjukt viktigt det här med första gången och oskulden var när det var aktuellt, och hur totalt oviktigt det är nu.

Min första gång var inget vidare. Det gäller väl de flesta men min var nog något värre; utan att gå in på detaljer så var vi unga, oerfarna och nervösa som fan. Då kändes det som hela världen. Med allt sex jag har haft sen dess så känns det inte fullt lika viktigt längre och jag tror inte det finns någon som tjugo år senare går runt och grämer sig över att första gången blev dålig... om det inte var något riktigt jävligt med våld och övergrepp.

Men då var vi tonåringar och definitionen av "oskuld" debatterades som den fria viljan på ett ekumeniskt reformationskoncilium. Vem hade gjort det? Vem hade inte gjort det? Vad exakt räknades som "det"? Man kunde ha gjort en massa saker, men var man oskuld eller inte? Det var den springande punkten och den första gången var gränsen. Så det var lite knäckande att det blev som det blev.

De (få) första gånger jag haft med nya partners sen dess har inte heller varit något att skriva hem till mamma om. Ungdomen och erfarenheten minskar, nervositeten kvarstår. Det har inte känts lika illa som allra första gången för den skulle ju vara magisk och romantisk och speciell och ett minne för livet, men det har varit ganska eländigt.

Det borde det förstås inte vara, men det behövdes en vis kvinna för att få mig att fatta det. Som hon uttryckte det: "det här är inte sista gången vi har sex". Och det var det ju inte, och då kändes det genast bättre. Det spelar ingen roll vad som hände då, det här är bara början.

Jag önskar att jag hade fattat det den där allra första gången, att det var just första gången av tusentals. Då hade jag kanske kunnat slappna av mer, det hade kanske blivit bättre, och framför allt hade det inte gjort så mycket att det blev dåligt. Det behöver inte vara magiskt, för magin kommer. Det blir bättre, och första gången bleknar till ett minne.

Alla är nog lika kassa men hälften kommer undan med mer

En undersökning visar att på nätdejtingsidor får kvinnor dubbelt så många svar som män. Ingen som någonsin rört sig utanför hemmet borde vara förvånad över detta men ändå får en förståsigpåare uttala sig, och hon hävdar att det beror på att killar skriver illa.

Jag har inte massiv erfarenhet på området; bara precis tillräckligt för att vilja kräkas vid tanken på att någonsin prova det igen. Det räcker dock för att inse att det inte är killar som skriver illa, det är människor. Det är också ganska självklart; varför skulle det vara annorlunda på nätdejtingsidor än i resten av verkligheten?

Standardmeddelanden flödar i alla fall från andra sidan könsgränsen också, och det är likadant hos bögar med förförelsefantasier. "Många män verkar bara skicka ut ett standardmejl till alla nya medlemmar på sajten och hoppas att någon nappar"? Japp, det känner vi igen.

Så vilken är den riktiga anledningen till att kvinnor får fler svar? Jag tror varenda läsare vet, och till och med Angela är svaret på spåren när hon säger "Tänk på att tjejer får massor av mejl om dagen". Män är slampor och det är kvinnornas marknad. Precis som i resten av verkligheten.