Leta spegel

I den senaste fenomenfilmen The Hunger Games spelas svarta karaktärer av svarta skådespelare, vilket retat upp icke läskunniga bokfans och indirekt inspirerat en intressant artikel i The New Yorker. Vi kan alla vara överens om att genierna bakom citat som "Awkward moment when Rue is some black girl and not the little blonde innocent girl you picture" och "I was pumped about the Hunger Games. Until I learned that a black girl was playing Rue" är besynnerliga miffon och hade varit det även om Rue vore vit i boken men jag är mer intresserad av det bakomliggande fenomen som kommer fram i slutet av artikeln: "whenever I read something, I wonder, 'where can I find the character who represents ME?'"

Jag har länge tyckt att det är hemskt udda att man måste göra sånt som att stoppa in en amerikan i The League of Extraordinary Gentlemen eller ha en vit kvinna som den drivande kraften i en film om svarta kvinnor. Jag har hört kvinnor säga att de inte gillar en viss serie eftersom det inte finns några vettiga kvinnor med och det har alltid förbluffat mig. Jag antar att jag lever i en fluffig socialliberal pansexuell tolerant gröt, men även utanför en sådan tycker jag att det här är märkligt. Varför är det så viktigt att identifiera sig med en karaktär på etnisk eller könslig basis? Är genomsnittsmänniskan verkligen så vrickad att hen inte kan känna empati med någon som skiljer sig från henom på just det viset?

Jag är inte helt fri från tendensen - jag har lite lättare att tänka mig in i en mans eller vitings situation - men det påverkar i alla fall inte mina beslut eller preferenser. Tror jag. Och det här är poängen, för att jag inte känner behov av att ha min motsvarighet att identifiera mig med kan lika gärna bero på att jag är en vit heteroman mellan 18 och 49. Vi har rätt gott om förebilder.

Så jag försöker komma på filmer/serier/böcker där det inte finns någon som jag. Jag kommer inte på ett enda verk där samtliga viktiga karaktärer är kvinnor och som jag tycker om, men de enda såna verk jag känner till är typ Sex and the City och Desperate Housewives och de skulle kunna ha hur många viktiga män som helst utan att göra mig till ett fan. Jag har sett en massa Fresh Prince in Bel Air där det knappt finns en viting och den var väl inte bra men inte sämre än nån annan dussinsitcom. Å andra sidan lever jag inte i ett samhälle där svart/vit-dikotomin är ständigt närvarande, så det kanske inte är relevant. Jag hade inget emot The L Word men det känns inte heller som om det är riktigt samma sak.

Det är kanske hur som helst inte så intressant, eftersom detta drabbar dels majoritetsgrupper (vita, män, heterosexuella) och minoritetsgrupper (svarta, kvinnor, homosexuella) (och ja, jag vet att varken vita eller män är i majoritet; ni vet vad jag menar). Så vare sig man är van vid att se sig själv överallt eller desperat letar efter att få se sig själv åtminstone ibland, så är det allra viktigaste att få se sig själv.