Rättegången mot Anders Behring Breivik pågår och det är hans största stund i livet. Han har genomfört sitt hjältedåd och nu gråter han av rörd stolthet. Han sitter i rampljuset med tonvis med mediafokus och all uppmärksamhet ligger på honom och det han har gjort. Det var det här han drömde om när han planerade sin operation. Inte själva skjutandet. Det här.
Det hela är hemskt tragiskt. Jag pratar inte nu om hans illgärningar, även om de förstås är fruktansvärt tragiska. Det jag pratar om är knäppskallen Breivik själv där han sitter och fantiserar om framtida hjältestatus och om att lyckas sälja in tanken på ett multinationellt nationalistiskt nätverk (hur funkar det egentligen?), kanske så hårt att ett sådant faktiskt föds. Där han tror sig föra ut sanningen till mottagliga lyssnare, men alla som lyssnar antingen skakar på huvudena eller är stollar själva.
Att jag tänker på honom beror dels på att jag har en förmåga som jag tror att han saknar, nämligen förmågan att tänka mig in i någon annan även om jag tycker illa om henom, och dels på att jag ofta undrar vad som händer med människor som fyller media för att sedan bara försvinna. Vilket är precis vad som kommer att hända med Breivik.
Oavsett hur rättegången går kommer den att sluta på samma sätt: med Breivik inlåst på det säkraste stället i Norge, i resten av hans liv. Kanske någon form av vård eller forskning, kanske bara fängelse, men om han någonsin kommer ut är det för att han är nittiotvå, senil och glömd. Tills dess kommer han bara att glo i väggen och tänka tillbaka på den här tiden, hans stora segerstund. Och undra vad som hände med den där hjältestatusen.
Varför blev det aldrig som han förutsåg? Varför är han fortfarande bara en mordisk toker i folkets ögon? Värre än så, han kommer inte ens att vara det. Han kommer att vara ett namn i historien, en siffra i statistiken, någon som vart tionde år eller så blir föremål för dokumentärer när det är dags att minnas den svarta dagen i Norges historia. Och så går tiden, dag efter identisk dag, i ett bortslösat liv.
Det är vad han har att se fram emot när hans triumfstund är över. Det känns väldigt passande. Kanske kommer det att få honom att inse vad han är: ingenting. Men antagligen inte. Antagligen kommer han att bittra bort i sin sanningsbubbla, fortfarande övertygad om att han fattar något ingen annan fattar, tills hjärnan ruttnar i skallen. Det funkar, det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar