Gråa lögner

I det som vitsigt kallas för Climategate spreds några klimatforskares e-post runt hela världen. De påstods bevisa fusk, lögner och konspiration mellan forskarna i avsikt att få klimatproblemet att verka mycket värre än det verkligen är. Nu verkar det inte riktigt vara så det ligger till, men låt oss ignorera det ett ögonblick och låtsas som om de här forskarna verkligen hade signifikant överdrivit problemet. Ljugit för att få folk att ta miljöproblemen på allvar. Är inte det något som en inbiten konsekventialist som jag borde finna helt okej och godis?

Jo, det kan man tycka, och i det underbara landet Etikien skulle jag tycka det också. I verkligheten dyker det alltid upp komplikationer, som att sånt här ofta, förr eller senare, kommer ut. Som vi nu själva ser.

Tänk dig att klimatproblemets allvar ligger på en skala mellan noll och tio. Låt oss vidare säga att det i verkligheten ligger på sju, medan forskarna, för att se till att människor tog det på allvar, hade ljugit och hävdat att det låg på nio. Och en halv. Det är ju en lögn i hyggligt ädelt syfte, men vad händer när den avslöjas?

Genomsnittsmänniskan kommer inte att säga "Det var inte nio, det var bara sju, men det är också allvarligt, så vi måste ändå tänka på miljön". Icke. Han kommer att säga "Det var bara lögn alltihop, det visste man ju, det är ingen fara med miljön", flytta sin uppfattning om situationens allvar till noll och förmodligen bli immun mot tal om miljökriser i tjugo år framåt. Mina pengar ligger på att han kommer att göra precis det även i verkligheten, även om det visar sig att det inte fanns några lögner eller knep i de här stulna meddelandena. Det är alltid lättare att övertyga folk om sådant som de av lättja eller snålhet vill tro.

Och det är därför som även konsekventialister gillar sanningen. Om man kan vara säker på att lögnen aldrig avslöjas, visst, ljug på om det är bättre än att tala sanning. Annars är det fan ärligheten som varar längst. Vem kunde tro det?

I dag gav jag upp

Jag är den förste att erkänna att den här bloggen inte har ett vidare bra namn. Den biten blev nerprioriterad under skapelseprocessen till förmån för viktigare saker, som att få igång eländet utan dröjsmål. Därför har titeln sällan koppling till vad jag faktiskt skriver om, men i dag tänkte jag i alla fall låtsa en sådan koppling.

I dag gav jag nämligen upp. Angående vad, undrar varenda trogen läsare. Diverse dramatiska möjligheter flyter säkert redan runt i era kokande kranier. Tyvärr är sanningen bra mycket mer prosaisk och mindre omvälvande än det ni själva kan komma på. Det är nämligen så att jag, efter en lång och lysande karriär av att vägra, nu skriver detta på ett tangentbord med Windows-tangenter.

Jag hatade dem när de kom. Jag har hatat dem oavbrutet sen dess, liksom jag hatar allting annat som är i vägen utan att fylla en funktion som uppväger besväret, och eftersom Windows-tangenter helt saknar funktion kvalar de med bravur in i den gruppen.

Jag hatade dem så intensivt att jag samlade på mig Windows-tangentlösa tangentbord så att jag skulle ha för årtionden framöver, och bara byta ut varje utslitet tangentbord mot ett sparat. De har inte tagit slut - tvärtom - men de är allihop PS/2. Min nya dator, panikinköpt då min gamla la sig ner och dog, har inga PS/2-kontakter. Den käcka PS/2-USB-adapter jag köpte vägrade göra sitt jobb. Till slut fanns det bara en sak att göra, så i dag knallade jag iväg till en lördagsöppen datorbutik och här sitter jag nu och knattrar. En epok har gått i graven, men jag höll ut jävligt länge.

Nå, jag har i alla fall fortfarande aldrig betalat för en mobiltelefon (arv eller gåvor, varenda en jag ägt) så alla mina ideal ligger inte och kallnar i grunda gravar. Alltid något att vara stolt över.

Nej, det här är inte det djupaste inlägget nånsin. De kan inte vara stjärnor allihop.

Danskar som hatar kvinnor

Den första filmen av Lars von Trier jag såg var Dogville. Jag tillbringade hela filmen med att tänka "okej, det här var bra, jag tänker se den här filmen till slut och sen aldrig nånsin tänka på den igen", men sen kom slutscenen som en hammare mellan ögonen. Den flyttade ensam upp filmen som "otäck historia, briljant genomförd" till "fantastisk".

När jag läste om filmen uppfattade jag att von Trier hade anklagats för misogyni, vilket jag inte alls förstod efter att bara ha sett Dogville. Sen såg jag Manderlay. Sen såg jag Breaking the Waves. Och jag började se ett mönster.

I varenda en av de här filmerna så knallas den kvinnliga huvudpersonen riktigt ordentligt. Misshandel, våldtäkt, förslavning, förnedring, självutplåning och död. Det verkar som om von Trier har vad man språkvidrigt skulle kunna kalla för issues.

För att jag skulle betrakta en film som misogyn krävs det dock inte bara att en kvinna råkar illa ut, för det måste ju kunna hända i en berättad historia, utan att filmen framställer kvinnor på ett negativt sätt. Korkade, onda, irrationella, vad som helst.

I går såg jag Antichrist.

Oj.

Till att börja med var det helt enkelt ingen bra film, där den berättarkonst som i tidigare filmer tjänat von Trier så väl nästan havererade. För att parafrasera en vis man så är det okej att i en historia ha med det omöjliga men inte det osannolika. Skurken kan placera en antimateriabomb i ett kassaskåp, men hjälten kan inte gissa koden på första försöket. På samma sätt är det inte okej att en karaktär plötsligt får för sig att slå sig igenom ett trägolv och av en slump hitta det han letar efter precis där han valde att utan anledning göra hålet.

Om vi lämnar filmens kvalité därhän så är det den där jag tycker att von Trier till slut visar sina kort. Det fanns en del misogyni i Manderlay - lite "alla kvinnor vill bli våldtagna" - men det är ingenting mot den symbol för kvinnosläktet som han visar upp i Antichrist. Jag tror aldrig jag har sett en mindre rationell karaktär i en film. Ovettig, vild, våldsam, dum som ett spån, labilare än isländska kronkursen och besatt av sex. Hennes handlingar och känslomässiga kast är oförklarliga och gör filmen till en soppa.

Normalt är jag inte den som anser att en fiktiv karaktär symboliserar alla människor som delar någon egenskap med karaktären - man kan ha en ond kines i en bok utan att det betyder att man tycker att alla kineser är onda - men med tanke på von Triers tidigare historia får jag göra ett undantag här. Killen har problem med kvinnor.

De positiva recensioner som den här filmen har fått måste vara mer eller mindre reflexartade. von Trier betraktas som en fantastisk filmskapare, punkt, och därmed är den här filmen också bra, särskilt som han har med en massa kontroversiella inslag, de flesta våldsamma och smärtsamma. Ja, allt ni eventuellt har hört om våldsscenerna är sant. Det är nåt av det jävligaste jag har sett, och det blir inte bättre av att det är så obegripligt. När Jake the Muss misshandlar sin fru i Once Were Warriors stämmer det i alla fall med hans karaktär. Här hänger det bara i luften.

Viljestyrka finns inte

Jag har en arbetskamrat. Jag har faktiskt en hel hög, men det är bara en som är relevant just nu. Han gick ner en hel del i vikt, och sen gick han upp alltihop igen och mer därtill. När vi pratade om det sa han att han hade lärt sig precis vad som krävdes för att han skulle hålla vikten nere, och det var helt enkelt inte värt det. Då hade han hellre vikten och levde som han ville. Det var något av det vettigaste jag hade hört på länge. Önskar att fler människor vore så ärliga mot sig själva och andra.

Jag har en bror. Jag har faktiskt två, men det är bara en som är relevant just nu. Han hörde ovan nämnda historia och sa att det bara var en ursäkt. En ursäkt för vad, undrade jag. Jo, en ursäkt för att han inte hade viljestyrka nog.

Det uttalandet gnagde mig en hel del, och jag tror att jag till slut lyckats formulera varför. Det är för att det är helt och hållet, hundraprocentigt fel. Hundraåttio grader från sanningen. Kanske inte det mest felaktiga jag någonsin hört, men det är i så fall bara för att mänskligheten är så otroligt skicklig på att ha fel. I vilket rimligt universum som helst hade det utan vidare kvalat in på topp fem över felaktigheter, men vi lever i ett absurt universum och jag får därför nöja mig med att säga att det var helfel.

Detta att det inte är värt det är just sanningen. Vi tar alla beslut baserade på förväntningar, erfarenhet, känslor, logik och avvägningar. Om man, för att fortsätta med viktexemplet, går ner eller upp signifikant i vikt - utan att vara sjuk eller ha något annat rimligt förfall - så är det för att man har tagit beslut som gör att det händer.

Viljestyrka, däremot, är ursäkten. Det är det folk använder för att förklara bort att de gör sånt de inte borde, eller inte gör sånt de borde. Feta människor tittar på människor som är smala för att de inte vräker i sig godis, och de tänker "Tänk om jag hade sån viljestyrka, då skulle jag också kunna vara smal", och så vräker de i sig lite godis till. Min arbetskamrat är en av de få som är helt ärliga och säger som det är - det är inte värt det. Om man lever i en obehaglig men frånkomlig situation har man, oftast omedvetet, tagit precis samma beslut, men de flesta gömmer det bakom tusentals olika ursäkter, varav konceptet viljestyrka är en.

Viljestyrka är inte bara en ursäkt, utan en myt också. Om man inte är mentalsjuk eller förståndshandikappad eller ett litet barn, så finns inte viljestyrka. Det enda som finns är att man bestämmer sig för att göra något, och så gör man det. Framgångsprocenten är hundra. Man kan inte misslyckas.

Givetvis har vi alla gjort saker vi ångrat. Saker vi inte borde. Saker vi efteråt knappt kunde tro att vi gjorde. Det har jag i alla fall. Men varenda jävla gång var det jag som tog det beslutet, hur dumt det än verkade i efterhand. Det har aldrig hänt att min mytiska viljestyrka plötsligt spruckit och fått mig att trycka i mig chips. Om detta händer någon annan så rekommenderar jag vård, för okontrollerbar chipskonsumtion bara måste vara ett symptom på någonting. Det kanske rentav finns en avhandling där någonstans.

Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att göra rätt, att göra sådant som andra hävdar kräver viljestyrka. Det är hur drygt som helst att sluta supa eller sluta knarka eller sluta proppa i sig onyttig mat eller börja träna regelbundet, men det är inte svårt. Det är bara att göra det. Det är jobbigt och jävligt och plågsamt, men det är bara att göra det. Man kan välja.

Det vill säga, man kan välja i den utsträckning som fri vilja finns. Och fri vilja finns inte. Men det här inlägget är långt nog, så det ämnet får vänta till en annan dag.

Onödiga uppfinningar

En gång i tiden ägde jag ingen DVD-spelare, eftersom jag inte såg poängen i att köpa en maskin som lät mig göra samma sak som en maskin jag redan ägde, med den lilla nackdelen att jag även skulle bli tvungen att byta ut mitt filmbibliotek. När det visade sig att någon maltpanna bestämt att säsong tre och fyra av Futurama inte skulle släppas på VHS skaffade jag mig i sann fanboy-anda en DVD-spelare och undrade om mina negativa åsikter om denna teknologi nu skulle upplösas som socker i vatten.

Det hände inte. Jag undrar fortfarande vad konsumenten får ut av DVD. Givetvis ser jag poängen för filmfabrikörerna som får sälja samma sak en gång till och får DVD-spelartillverkarna som får sälja en helt ny maskin. Nu när DVD blivit standarden förstår jag till och med varför man köper det (det gjorde jag ju själv) men varför var det någon som började köpa eländet till att börja med?

Det är inte som om jag är generell motståndare till ny teknik. Jag ser fördelar med CD-skivor framför kassettband. Jag ser så stora fördelar med musikfiler framför CD-skivor att jag knappt ägde någon musik under min pre-WinAmp-period.

Men vad får vi av DVD? Möjligheten att se film. Imponerande. Det har aldrig gått förr. En helt ny revolutionerande teknologi som sparkar alla andra mänskliga framsteg i bakdelen och lämnar dem ruttnande i en trälåda. DVD-förespråkarna har naturligtvis flera svar på den här frågan. Det är bara det att alla svaren är strunt.

Bättre bild och ljud - Typexemplet på ett konstruerat behov. Även om jag förmodligen kommer att få påståenden om motsatsen bland kommentarerna så var det ingen som på åttiotalet satt och längtade efter bättre upplösning.

Extramaterial och annat skoj - Visst, man kan inte leka runt på ett videoband på samma sätt som på en DVD. Det var ingen som saknade det heller innan det fanns, och nu finns det med på varenda skiva bara för att det ska, vare sig det är bra eller värdefritt.

Man slipper spola tillbaka - Jag vet inte hur din video fungerade, men på min tryckte man på en knapp och lät det vara, så skötte det sig självt. Trist om du behövde snurra tillbaka hjulen manuellt, men det var faktiskt rätt ovanligt.

Nackdelarna då? Varningar och trams som man inte kan snabbspola förbi. Menyer som borde vara klick-klick-klick blixtsnabbt men i stället saktar ner startsträckan med fåniga animationer som ibland visar saker man helst hade velat se när man såg filmeländet, inte innan. När en DVD blir kass stannar filmen och blir tyst, och om den alls startar igen vet man inte hur mycket man missat; när ett videoband blir kasst blir det dålig kvalité, men det går att se filmen tills bandet fysiskt går sönder.

Det som får mig att misstänka att det faktiskt inte finns något vett bakom allt det här, något som jag bara inte förstått, det är fantasterna. Ni vet, de med projektor och elefantastiska högtalare med en bas som får levern att kura ihop sig och ta skydd bakom bukspottskörteln. Jag vet inte om de är teknomaner eller wannabe-cineaster som missat poängen, men det enda man hör från dem är vilken fantastisk bild och otroligt ljud de hade när de såg Jiddra Inte Med Zohan. Aldrig vad de tyckte om filmen, vilket jag blygsamt finner något viktigare.

Tydligen blir det bara värre. Blu-Ray. HD-DVD. Förmodligen något jag ännu är lyckligt ovetande om. Kan vi inte bara sluta gå på det, så att jag slipper byta ut min filmsamling igen? Det är väl inte mycket att begära?

Städning är tydligen krångligare än man tror

Jag trodde att pigdebatten var ganska död, men tydligen lever den. Själv var jag emot alla förslag på subventionering av städning ("hushållsnära tjänster" som termen lyder) utom det sista, det som faktiskt gick igenom. Orsaken var enkel: alla de tidigare handlade om så små skillnader i kostnad att den enda praktiska effekten hade varit att lata Djursholmstanter hade fått sin städning något billigare.

Det avdrag/subventionering/vad ni än vill kalla det vi slutligen fick blev däremot så stort att det faktiskt är möjligt för vanligt folk att använda sig av, vilket i sin tur mer eller mindre raderat ut den svarta städsektorn, en tidigare enorm industri. Det är givetvis toppen, och om avdraget försvann skulle den återkomma, vilket vore illa. Så ja, jag är på den blåa sidan av pigdebatten.

Jag har inte själv någon städtjänst trots att det vore orimligt gött och jag har råd, men det är av rent emotionella skäl. Jag är trettiotvå, frisk och stark, jobbar 72% och bor på 52 kvadrat. Om jag anlitade en städerska skulle jag inte kunna se mig i spegeln. Jag låter dock inte den emotionella reaktionen påverka min rationella inställning i frågan. Det är ingen skillnad på städtjänster och vad-som-helst-annars; det är bara en kvardröjande känsla av att det är fult och lågt att städa som gör just denna debatt så seglivad.

Det jag däremot skulle vilja se - men det kommer aldrig att hända - är behovsprövning. Såna som jag borde fan inte få avdrag för städningen. Vi har alla möjligheter att sköta det själva och vi har pengarna till att betala fullt pris. Ensamstående heltidsarbetande mammor, däremot... ge dem gratis städning. Jag och Djursholmstanterna klarar oss ändå.

Problemet är ju att även det skulle leda till en ny blomning för den svarta städmarknaden. Eftersom människor är dumspån. Tror jag har nämnt det tidigare. Ser ni? De grundläggande sanningarna återkommer i varje aspekt av världen. En vacker dag ska jag formulera min totala och allomfattande världsåskådning och historieskrivning, och "människor är skit" kommer att vara själva grunden.

Varför inget funkar

Som jag i begynnelsen nämnde tror jag inte att något politiskt system inom överskådlig framtid kommer att fungera riktigt bra (med min egen definition av "bra") på grund av det jag valde att kalla för den mänskliga naturen. I korthet beter sig folk som barnungar och dumspån vilket för fram det värsta i varje system och obarmhärtigt blottar dess sprickor. Jag tänkte nu utveckla detta resonemang lite grann, men vill först påpeka att jag faktiskt tycker att vi har det rätt okej. Vi hade bara kunnat ha det mycket bättre och det gör mig förbannad att vi inte har det.

För att belysa de här problemen finner jag det användbart att studera två politiska extremfall: libertarianism å ena sidan och kommunism å den andra. Jag inser att en tvådimensionell skala egentligen är för endimensionell (paus för skratt) för att illustrera verkligheten men den duger för mina simpla syften.

Libertarianismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle premierar egoism och inte ger någon motivation att uppnå något annat än kommersiell framgång, att klyftan mellan rika och fattiga blir bred och meningsfull, att oprivilegierade människor är knallade från födseln och har ypperligt svårt att bli något annat än knallade, samt att sådant som verkligen inte får vara en klass- eller ekonomifråga - hälsa, till exempel - obönhörligen blir det. De har rätt.

Kommunismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle inte ger någon motivation att uppnå något över huvud taget, att de som har den praktiska makten ser till att skaffa sig alla slags fördelar oavsett sina offentliga åsikter, samt att systemet plågas av enorm ineffektivitet och förslösning. De har också rätt.

Det som sällan framkommer är att det inte är systemen i sig som det är fel på, utan de eländiga människorna som ska leva i dem. Om libertarianismens medborgare bara hade vett att bete sig som goda medmänniskor skulle dess problem inte existera. Spelplanen skulle vara så jämn som den rimligen kunde göras och de som helt enkelt inte kunde tävla skulle få hjälp i privat regi. Det är så libertarianismens förespråkare hävdar att det skulle fungera men jag har hittills aldrig sett några tecken på att det faktiskt skulle bli så i verkligheten.

Kommunismen har å andra sidan problem med, för att ta ett exempel ryckt ur luften, ryska storbönder som hellre sätter hönsen på taknocken så att äggen faller ner och krossas än lämnar dem till kollektivet. Människor som när den statliga tjänstemannen frågar om man behöver en ny bil eller ny dator eller mer mjölk automatiskt svarar "ja" oavsett behov, eller gör ett kasst jobb eftersom det ändå inte påverkar dem personligen. Så fort man själv inte är den drabbade, och särskilt om den drabbade är utanför ens apsfär, så försvinner all motivation och de värsta dumheter rationaliseras friskt.

Båda systemens problem är lätta att lösa men de kommer att förbli olösta väldigt, väldigt länge eftersom människor är småaktiga skitar som blåvägrar att lösa dem.

De läsare som känner mig närmare och i det förflutna hört mig sprida socialismens evangelium tror kanske nu att jag helt tappat min politiska rot, men det är faktiskt inte fallet. När jag tittar på historien ser jag faktiskt en långsam men hyggligt stabil marsch mot något slags framtida kommunism, även om jag inte accepterar den marxistiska historieskrivningen och inte kommer att göra det förrän en god stund efter att någon berättat om den våldsamma kapitalistiska revolutionen i Sverige. Särskilt på den sociala sidan tycks framstegen ostoppbara (allvar, tröttnar de socialt konservativa aldrig på att ha fel?). Ja, när jag sätter mig ner och funderar på saken tror jag faktiskt att vi kommer att komma fram.

Jag ser dock även problemen som länge kommer att hindra oss att göra det. Vårt samhälle är rätt bra, men det skulle kunna vara perfekt. Det borde vara det.