fredag 30 oktober 2009

Riddare av det rosa bandet


Så har det varit Rosa Bandet-gala, vilket osökt får mig att reflektera över vilken märklig företeelse välgörenhetsgalor är. Tanken är väl att de ska tjäna två syften, dels att öka medvetenheten kring vad det nu är galan gäller (i detta fall bröstcancer) och dels att samla ihop pengar. Då den som i dag är omedveten om bröstcancer måste anstränga sig så hårt för att förbli i det tillståndet att en mångmiljongala hit eller dit inte gör någon skillnad måste Rosa Bandet-galans huvudsyfte vara det andra: pengar.

Den naturliga följdfrågan är vad själva galan är till för. Sponsorer, biljettköpare och - antar jag - de som köper reklamtid under TV-sändningen donerar alltså pengar till forskningen kring bröstcancer, ett nog så värdigt ändamål, men kunde de inte bara ha donerat pengarna direkt och så skippar vi en kostsam gala? Jag föreställer mig att även om mycket görs ideellt så är det en och annan kostnad som måste betalas vid ett arrangemang av det här slaget. Jag tror inte varenda artist flyger och bor för egna pengar, för att ta ett exempel.

Varför har man alltså galan? För att folk annars inte hade donerat pengarna? Det är ju en riktigt otäck tanke. Visst, vi bidrar gärna till bröstcancerns utrotande... om vi får en fin show på köpet. Annars får det vara.

Samma fråga vill jag ställa om alla dessa nålar, märken, kakor, band och andra varor som säljes för välgörenhet. Varför köper någon något som de inte vill ha, bara för att det är välgörenhet bakom? Varför inte bara ge pengarna? Och om du nu tycker att priset för en välgörenhetskakpåse är för högt, subtrahera kakornas minimivärde och ge resten.

Jag är inte medvetet trög här. Jag kan faktiskt inte förstå meningen med alla dessa rosa band som syns på förbipasserandes kläder. Jag begriper varför man pryder sig med till exempel en antinazismsymbol, men vad är det man vill visa med sitt rosa band? Att man är mot bröstcancer? Det är en åsikt som jag förutsätter att människor har tills de säger annorlunda. Eller vill man bara visa att man är en god människa som ger pengar till goda saker, och hur god är man egentligen då? Gärna välgörenhet, men cred för det ska jag ha.

Det märkliga är egentligen inte att detta pågår utan att det är så sällsynt att det ifrågasätts. En gång för många år sen knallade jag glad i hågen genom Lunds innerstad när jag stoppades av en yngling som sålde vykort för något välgörenhetsändamål. Jag minns inte vad det gällde men jag måste ha funnit det behjärtansvärt eftersom jag donerade de kontanter jag råkade ha på mig - inte mycket, kanske fyrtio kronor. Han ville ge mig ett paket vykort fast jag inte gett honom så mycket som de kostade, men jag sa åt honom att sälja dem till någon annan i stället. Jag kommer fortfarande ihåg hans uppspärrade ögon och tappade haka. En människa som ger pengar till välgörenhet utan att begära något han inte vill ha i gengäld? Ett mirakel.

Ändå kan jag inte se hur det är annat än det enda rimliga. Jag ville inte ha några vykort. Varför skulle jag ta dem ifrån honom? Jag vill inte heller ha något rosa band som visar att jag ekonomiskt stöder kampen mot bröstcancer. Jag vill bara stödja den.

tisdag 27 oktober 2009

Den av Vägverket godkända livsåskådningen


Jag håller på att ta körkort och tog därför i fredags en tretimmarskurs som kallas Riskettan. För er som inte har körkort eller tog det för mer än ett halvår sen så är det ett nytt obligatoriskt påfund vars poäng är att förklara att man inte ska köra bil när man är sömnig, hög eller full. Det är väl ett hedervärt syfte men jag väntade mig inga större nyheter när jag gick dit. Jag vet redan att man bör undvika bilkörning i minst tjugofyra timmar efter senaste sprutan heroin.

Efter att läraren noggrant förklarat att kursens innehåll dikteras av Vägverket och att det sker stickprov och liknande kontroller för att se till att man inte avviker från läroplanen - och att allt vi hör därmed kommer från svenska staten - började mästerskapen i ögonbrynshöjning.

Vi blev bland annat serverade sanningen att män (genetiskt? Ingen aning) är bättre än kvinnor på att manövrera bilen, men att vi också kör aggressivt och fort samt överskattar vår förmåga. Jag letade stilla efter ett "i allmänhet" eller "tendensen är" eller "i genomsnitt" elller rentav "statistiskt klarlagt" men de klausulerna lyste med sin frånvaro. Under tiden betraktade jag mig själv, som är försedd med penis men ändå inte kan manövrera en död ål genom en tom lada och kör så defensivt att det ibland inte märks att jag kör alls.

Detta var dock varken så märkligt eller så stötande som när det visade sig att Vägverket bestämt sig för att diktera de närvarandes moralfilosofi. Vi fick se en bild på en cyklist på en bergsrygg bredvid ett kilometerhögt stup och fick frågan om han påverkade någon annan med det han gjorde. Det korrekta svaret var givetvis 'ja'. Om han kör av och dör så blir ju hans familj ledsen. Det är alltså moraliskt fel att delta i extremsporter eller över huvud taget utsätta sig för risker.

Det vore konstigt nog, särskilt som samtliga närvarande torde vara överens att en människas död i generella termer är något dåligt och därför ska undvikas. Man behöver bara gå djupare om någon skulle säga emot, vilket inte kommer att hända där.

Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Nu började läraren prata om hur någon som dör hade kunnat vara en god produktiv medborgare i många år, hur mycket en invalids sjukvård kostar och vad dennes vårdare annars hade kunnat göra med sina liv för att hjälpa till att föra Staten Sverige till nya stordåd. Med andra ord: vi ska hålla oss friska och vid liv för att vara produktiva så att vi kan vara duktiga kuggar i det samhälleliga maskineriet, ty varje människa är per definition ett etiskt obligatorium. Rimligen följer det logiskt att alla har en moralisk plikt att skaffa så många friska starka barn de fysiskt kan, för att förse samhället med arbetare.

Vidare skulle vi alla - offentligt - ta ställning till huruvida straffet för rattfylla borde höjas. Det av Vägverket godkända svaret var uppenbart. Om man som jag tycker att den frågan är betydligt mer komplex än ja/nej eller som jag ifrågasätter hela fängelsesystemet, då kunde man antingen ställa sig på sin barrikad och hålla kvar alla en halvtimme extra, eller hålla käften och säga 'ja'. Ja, jag valde det senare. Det var fler frågor - promillegränsen för rattfylla, diverse drogers legala status - och i samtliga fall fanns det ett rätt svar, det hårdaste och minst liberala. Åsiktsfrihet är för fjollor.

Vi har alltså här en statlig aktivitet som serverar genusbiologism och en komplett moralfilosofi, och ovanpå detta strösslar ett och annat politiskt ställningstagande. Jag är inte så naiv att jag tror att staten är neutral i någon av dessa frågor, men jag är precis så naiv att jag inte väntade mig att höra "du är skyldig att hålla dig vid liv så att du kan tjäna staten". I alla fall inte högt.

PS: Om du nånsin känner att du fått en överdos av intelligens, läs kommentarerna till denna briljanta kolumn och känn dig förtvivlad över dina medmänniskors dumhet. Kom ihåg att de får rösta, varenda en av dem.

måndag 26 oktober 2009

Religion 4: Onda handlingar


Vi har nu kommit till den fjärde anledningen till att religion är något dåligt, och den här är den stora:

Religion orsakar onda handlingar som annars inte hade blivit utförda.

Den andra halvan av den meningen är viktig eftersom den bemöter standardargumentet när man tar upp religionens historia av grymheter och ondska: "De som begår onda handlingar i religionens namn använder den bara som ursäkt, de hade gjort det ändå." Det finns två väldigt stora problem med det argumentet.

Det första och minsta är att när goda handlingar begås i religionens namn, välgörenhet eller vad som helst, då är de religiösa alltid snabba att ge religonen all heder för detta. Varenda kyrka som samlar pengar till fattiga, varenda troende som hjälper sin granne, jadå, det är Gud alltihop, men när kyrkor och troende lägger energi på att göra världen sämre, då är det deras inneboende ondska och Gud är totalt oskyldig.

Det andra och största är att argumentet såvitt jag kan se grundar sig på det mycket märkliga antagandet att en människas personlighet och handlingar är färdigkodade och genetiskt förutspådda vid födseln, så att uppfostran och uppväxtmiljö inte spelar någon som helst roll. Hur kan man annars påstå att religion omöjligt kan inspirera och orsaka onda handlingar? Om man uppfostrar ett barn inom den mordgalna Habuzu-kulten, är det då verkligen så att Habuzu inte har något att göra med att barnet blir mördare?

Ändå är det detta som hävdas när religionen framhålls som en ursäkt för onda handlingar. Även om islam aldrig existerat hade alltså en lärarinna i Sudan gripits och riskerat lynchning för att hon gav klassens teddybjörn namnet Muhammed. Samtliga inblandade föddes med stavelser-i-en-viss-ordning-när-det-gäller-teddybjörnar-fobi och det är bara en slump att de är muslimer och Muhammed är namnet på deras profet. Alternativt gick de omkring och letade efter en anledning att hota en lärarinna med lynchning och det här fick duga.

Det är givetvis helt tokigt. Sanningen är att de växte upp med lögner och nu kan de inte hantera att ett visst namn används om ett gosedjur, till den milda grad att de faktiskt ville döda den som hade döpt gosedjuret i fråga.

Ett annat vanligt argument är "Stalin!", ofta uttryckt exakt så. Det innebär alltså att någon som inte är religiös, eller i alla fall inte öppet teokratisk, också kan begå onda handlingar. Medan religionen dagligen får sina offer att begå onda, korkade, grymma handlingar ser det ganska desperat ut när någon försöker framhålla att det faktiskt är mindre än 100% av världens ondska som orsakas av religion. Där håller jag med: det är mindre än 100. Men det är inte noll.

lördag 24 oktober 2009

Religion 3: Fluffhjärnighet


Jag önskar att jag kunde komma på ett bättre uttryck än 'fluffhjärnighet'. 'Luddig logik', kanske. Vad man än kallar det är det i alla fall något som uppträder om och om igen i de religiösas argumentation.

Man ska tro på allting religionen säger, och man ska följa det religionen begär. När någon ifrågasätter grunden för detta - "Seriöst, vi vet inte ens om den där snickaren dog för tvåtusen år sedan och det får dig ändå att skippa lammgryta på fredag?" - är standardsvaret "Man kan inte veta att det inte är sant".

Det stämmer naturligtvis, på ett meningslöst sätt. Vi kan givetvis inte veta att Gud inte finns, nästan helt oavsett definitionen av Gud. Det är fullt möjligt att han finns, precis som det är fullt möjligt att vi är hjärnor som flyter i burkar eller att vi är konstant knallade av Descartes bedragare. Religiösa framhåller gärna detta, dock utan att förklara varför man ska välja just deras hypotes över de oändligt många andra alternativen. Det beror förstås på att det inte finns någon anledning att göra det.

Bara en enda gång skulle jag vilja se en som har lika mycket stake som skitsnackspotential, högljutt deklamera att han inte tror på bussar eftersom man inte kan veta säkert att de finns, och gå rakt ut i gatan. Det vore något att skriva hem till mamma om, men det kommer förstås aldrig att hända. Religiösa människor förstår nämligen i allmänhet också Occams rakkniv och liknande grundläggande logiska koncept. De har bara en blind fläck just i trakten kring religion.

Även i övrigt stringenta vetenskapsmän, som borde förkasta religionen cirka trettio sekunder efter att de först började applicera vetenskapliga metoder på den, skapar för den ett särskilt undantag. Man har uppfunnit en sagofigur, i sagofigurens definition inkluderat att hans existens inte kan bevisas eller ens diskuteras på samma nivå som andra väsens existens, och begärt att han på denna basis ska ges debattutrymme. Och lyckats.

Det är ett mycket dåligt föredöme. Härur strömmar new age, homeopati, astrologi, alla former av fördummande strunt vars framgång vilar på samma grund som religionen: man kan inte bevisa att det inte finns, fungerar, eller roterar tre varv motsols varje helgfri onsdag.

Naturligvis finns ingen anledning att behandla Guds existens annorlunda än man behandlar Jacksonkameleontens existens, och på samma sätt finns det ingen anledning att behandla astrologi annorlunda än andra påståenden, men ett argument trumfar alla: "Du kan inte bevisa att det inte är sant". Total omvändning av bevisbördan.

Vad sägs om att vi slutar låta dem komma undan med det?

torsdag 22 oktober 2009

Kläderna gör läggningen


Ett mellanspel mitt i religionserien för att helt kort prata om något annat, nämligen en lesbisk elev i Mississippi som bar smoking på årsboksfotot och därmed orsakade rabalder. Det är väl inte mycket att orda om; visst ska hon få ha smoking om hon nu vill det och man ska ju vara rätt ordentligt uptight för att ha problem med den saken.

Det jag undrar är vad hennes homosexualitet har med saken att göra. Måste man vara butch för att man är flata och måste man vara flata för att man är butch? Måste man hata klänningar om man håller sitt liv penistomt? Måste man verkligen utåt förvandla sig till karl för att man gillar när det är fyra X-kromosomer i sängen?

Jag tycker det känns bra mycket rimligare att klädstilen man väljer är tämligen orelaterad till vad man gör med sina genitalier, om man nu inte medvetet anstränger sig för att framstå som okonventionell, vilket skulle sänka min sympati en smula. Det känns även som om tjejen ifråga då gör sin sak mer skada än nytta.

Det hela får mig att känna mig som en förstockad vit medelklasshetero, vilket händer alldeles för ofta nu för tiden.

onsdag 21 oktober 2009

Religion 2: Inkörsport för auktoriteter


Må så vara att jag som Martin sa predikar för kören, men det finns värre saker att göra, så här kommer del två i min serie om religion.

Som jag nämnde i första delen kräver religionen - med få undantag - blind acceptans. Man ska inte ifrågasätta. Man ska inte ställa besvärliga frågor. Man ska inte tänka mer än absolut nödvändigt. I de fall där religionen faktiskt tolererar sådant är det antingen med undantag av religionen - man ska tänka, men på annat än religionens motsägelser - eller som ett slags mellanstadium innan den sanna upplysningen inträder.

Som av en slump är det här förhållningsregler som också uppskattas väldigt mycket av fascistdiktatorer och annat hyggligt folk. Religionen mjukar upp för dem, gör det lättare för dem att skaffa sig makt och anhängare.

När man redan har lärt sig att om Storpappa säger att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt så förhåller de sig också så oavsett vad ens ögon, öron eller hjärna har att tillföra i frågan, då är det också väldigt lätt att börja acceptera andra Storpappor. De står där på toppen av sin täppa och ser enormt pålitliga och auktoritära ut. De darrar aldrig på rösten utan talar med ett orubbligt självförtroende. Det är klart de har rätt.

Och sen marscherar man. Sen lyder man, för det är det man har lärt sig att göra. Följ order, gör som Storpappa säger, tänk inte själv. Det Storpappa säger är sant och riktigt och rätt. Vi har alltid varit i krig med Oceanien. Produktionen av skosnören har gått upp 16% och om du inte kan få tag på skosnören är det ditt fel. Storpappa levererar skosnören till dem som skaffar sig skosnören.

Om vi i stället från början lärde oss att använda våra hjärnor till det de är bra till, då skulle vi aldrig falla in i leden, pensionera oss från tänkande, och lyckligt deltaga i Storpappas diverse projekt. Om vi har tur är projekten inte överdrivet ondskefulla. Om vi har otur dödar de en massa människor. Ganska seriös slantsingling.

Då har vi ändå inte gått in på när en diktator uttryckligen använder religionen, sitt eget folks eller andra folks, för att rättfärdiga sin regim eller sina angrepp på en annan.

De bästa religiösa är de som lyckas dela upp sin värld mellan det som religionen har att göra med och det den ska hålla sig borta ifrån. Det kräver en så kraftfull kognitiv dissonans att den får mig att snubbla om jag försöker tänka på den medan jag joggar, men det finns människor som lyckas med det. Det vore bättre om de inte behövde försöka.

måndag 19 oktober 2009

Religion 1: Bevislös tro


Min blogg är en månad gammal och än så länge har jag inte fått en enda fatwa. Det är det dags att råda bot på, så här följer nu min artikelserie i fyra delar om varför religion är något dåligt. Jag kommer inte att ta upp varför religion rent faktamässigt är fel (det kanske kommer en dag) utan endast varför jag anser den vara skadlig och en negativ inverkan på mänskligheten.

Jag pratar om religion i allmänhet även om kristendomen och islam, som de två största religionerna både internationellt och här i trakten, säkert kommer att figurera i exempel.

Denna första del handlar om bevislös tro. Det är något som religion brukar värdera väldigt högt. Man ska fortsätta tro oavsett vad som händer, oavsett hur osannolikt det verkar att religionen är sann, oavsett hur högt världen skriker åt en att man har fel, och utan att en enda gång be om ett tecken eller bevis. Paulus och Jesus talar båda två om hur fint det är att tro blint och utan anledning.

Detta är, för att uttrycka det milt, fullständigt hoppeligen vrickat. Bevislös tro är inte något bra, det är något dåligt. När man inte har någon anledning att tro att X finns, då ska man sluta tro på X, och för att i förväg bemöta det vanligaste argumentet här: nej, "jag mår bra av att tro det" är ingen anledning. En anledning är någon form av indicier som pekar mot att det man tror på är sant.

Om detta bara påverkade religionen så kunde det väl få vara hänt, men härifrån flödar den bisarra men förhärskande missuppfattningen att en åsikt i sig själv har ett värde och är något heligt som icke får ifrågasättas. "Jag tycker det" används som försvar för även de allra dummaste idéer. Jag har alldeles för många gånger haft konversationer som denna:

"Jag tycker att det borde vara obligatoriskt att bära plommonstop."
"Jaså, varför då?"
"Jag tycker det."
"Jo, men varför?"
"Jag tycker det."
"Jag hörde det, men jag undrar varför. Var-för."
"Jag tycker det."

Och så vidare tills jag antingen dricker något starkt eller går därifrån. Ett stort stycke av mänskligheten saknar inte bara förmåga att försvara sina åsikter utan insikten att åsikter är något som behöver försvaras, och orsaken står att finna i religionens mångtusenåriga inverkan. Den försvarar aldrig det den säger - varför skulle den, den har Gud på sin sida - och har varit en auktoritet så länge att den ännu i vårt någorlunda sekulariserade samhälle ligger som en ingrodd infektion i våra psyken.

Än värre blir det när det inte handlar om åsikter utan om faktafrågor. Många åsikter handlar i grunden om ideologiska och etiska skillnader som, när de väl klarlagts, inte kan diskuteras mycket längre. Bland annat därför har vi åsiktsfrihet som jag givetvis står bakom. Alla får ha sina egna åsikter... men man får inte ha sina egna fakta. Tyvärr drar religionen ingen gräns ens där utan pytsar gladeligen ut de mest surrealistiska påståenden utan tillstymmelse till bevis, följd av sina trogna offer.

Under tiden står vi andra vid sidan av och försöker antyda att man kanske skulle bry sig lite mer om saker som, du vet, finns och faktiskt spelar roll. Troligt.