Jag har tydligen för mycket fritid

Om jag inte förlorat alla mina huvudräkningskunskaper så var gårdagens inlägg nummer 250 på denna min blogg. Jag brände hela partyhattbudgeten på förra milstolpefesten så denna gång får det uppmärksammas på annat sätt.

Det tänkte jag göra genom att starta ett helt nytt projekt, som jag innovativt kallar för En film om dagen. Där ska jag varje dag under det närmaste året lägga upp en filmrecension eller -analys, för att... tja, för att. Så det så. Antagligen för att bevisa att jag kan och inte bara lägger av som vissa tomtar jag skulle kunna nämna.

Då mina trognaste fans alla hänger här med religiös regelbundenhet bjuder jag härmed högtidligt in er till att närvara vid detta årslånga firande av filmmediet.

Direktlänk till hjärtat

Jag har precis sett ett avsnitt av min senaste favoritserie Glee och undrar - inte för första gången - hur det kommer sig att det är så lätt för musik att påverka ens känslor. Rätt toner i rätt ordning och en välskriven text på det så kan man framkalla precis vilket emotionellt tillstånd som helst. Alla låtar funkar inte för alla, men alla funkar för någon och någon funkar för alla.

Jag har läst Les Misérables och visst, jag tycker synd om Fantine och känner med Jean Valjean, men det tar sida upp och sida ner att få mig nånstans över huvud taget. Men spela I Dreamed A Dream eller Who Am I så dröjer det inte många sekunder innan mitt hjärta slår i takt med trummorna.

Det fungerar till och med dramaturgiskt, vilket är anledningen till att så många långa verk kan kortas ner till musikaler, och till att så många TV-serier tar sig ett musikalavsnitt ibland. Det är inte bara en gimmick; det har ett faktiskt syfte. Ingenting kan flytta historien framåt som musik.

Det var därför pionjären på området, Xena Warrior Princess, startade trenden. Huvudpersonerna hade varit med om så mycket elände och var så förbannat bittra på varandra att det hade krävts ett par säsonger av vanliga avsnitt för att få någon ordning på deras förhållande. Ett magiskt musikalavsnitt senare var allt bra igen, och det fungerade.

Musik har varit med oss så länge som vi haft kultur över huvud taget. Neanderthalarna verkar ha haft flöjter. De flesta antika skapelseberättelser har nån version av historien om hur människorna fick musikinstrument. Det får mig att luta åt att musik är något prekulturellt; vi älskar inte musik för att vi har vuxit upp med musik utan på grund av något mycket djupare. Kanske det där om att trummor låter som en framrusande noshörning; adrenalinet börjar pumpa och vi får en ofarlig thrill, ungefär som i en bergochdalbana.

Det förklarar dock inte varför man kan känna så mycket annat om bara musiken trycker på rätt knappar. Glädje, kärlek, sorg, en allmän tillfredsställdhet med världen som normalt kräver en ordentlig dos av något som förmodligen är illegalt. Det får mig också att undra om det finns fler genvägar till människohjärtat än dem vi har upptäckt. Som jag har tjatat om förr verkar det ha varit ett förhistoriskt geni som kläckte idén om hjulet. Vad kan vi mer ha missat på vägen?

Man måste tvinga folk

Jag har tidigare nämnt min kärlek för Bullshit!, även om jag och upphovsmakarna sällan delar åsikt om annat än rena lögner såsom tidigare liv, psykiska krafter och att tala med de döda. Vi befinner oss nämligen på helt olika ställen på den politiska kartan och sällan var det mer tydligt än i avsnittet om handikapparkering.

De tar ställning mot den amerikanska handikapplagen Americans with Disabilities Act och att den kräver att affärer ska vara tillgängliga för rullstolsbundna, tillhandahålla handikapparkering och så vidare. De hävdar bestämt att man inte kan lagstifta medkännande. Som libertarianer insisterar de på att staten ska ägna sig åt brottsbekämpning och försvar och lämna allt annat åt privata intressen.

Handikapparkering ska till exempel existera genom spontant medkännande. Människor ska helt enkelt lämna de bästa parkeringsplatserna åt eventuella handikappade som kommer att komma förbi medan de själva är inne i affären. Denna ståndpunkt framförs alltså i samma program som visar dussintals människor totalt ignorera tydligt markerade handikapplatser och instruera dem som ber dem att respektera platserna att skaffa sig liv.

De har ingenting emot handikapplatser som företagen frivilligt sätter ut, vilket i libertariansk anda ska ske eftersom det är lukrativt. Problemet är att det kommer det inte att vara. Det är fler som vill ha den sista tomma platsen än som är handikappade. Man tjänar på att strunta i det.

Det här är en ganska perifer fråga (men väldigt viktig för de handikappade själva) men den belyser tydligt varför jag befinner mig långt ifrån libertarianismen. Det är för att människor i allmänhet inte är goda, omtänksamma varelser med oändlig apsfär. De är småaktiga, själviska, kortsiktiga, tanklösa, impulsiva djur som jagar personliga fördelar så långt som de kan inom de moraliska gränser som hamrats in i dem med slägga och som de inte har någon tro på eller förståelse för.

Det libertarianska motargumentet är att människan är sådan för att det förtryckande auktoritära samhället fjättrar henne med lagar och regler samt lär henne att vänta sig att pappa staten ska ta hand om allting åt henne. I den libertarianska drömvärlden skulle hon få ta ansvar för sig själv och därmed blomma ut till en mogen, ansvarskännande vuxen som tar hand om sina medmänniskor.

Jag önskar att jag kunde få leva i den världen, bara en liten stund. I den här världen som vi lever i har vi testat den varianten redan. Det har inte alltid funnits lagar till de handikappades fromma, och de hade inte det bättre förr. Historien är en marsch mot ett skifte där lagar allt mer är till för att i möjligaste mån utsudda ojämlikheter mellan människor (medan de tidigare mest var till för att skydda huvudsakligen medfödda privilegier) och det är en underbar utveckling. Det är nämligen något man inte kan lämna åt människor själva. Det måste finnas ett tvång. Jag önskar att det vore annorlunda.

Mer brott, mer blod

Jag fick en rimlig kommentar till gårdagens inlägg och det är ju en klassiskt bra anledning att skriva ett nytt inlägg, så nu kör vi. Först ett par ord från Roger Svensson:

Snarare talar ju studien FÖR en restriktivare/selektivare invandringspolitik. Om det nu är så att de invandare vi med nuvarande politik tar emot i stor utsträckning hamnar i fattigdom/arbetslöshet och detta i sin tur leder till kriminalitet så finns det ju all anledning att minska denna invandring.

Nu sa jag i och för sig inte att studien krossade alla argument mot invandringen utan bara de dummare, i det här fallet de som - oftast fördolt - hävdar att just de etniska grupper som just nu kommer till Sverige är mer brottsliga än andra. Det finns andra argument, bland dem Rogers. Jag håller dock inte med om det heller.

Det är fortfarande väldigt få, även bland invandrare, som är brottsliga. Den kriminella andelen av befolkningen är nu och har alltid varit väldigt liten. Det är för övrigt något som gör mig förbannad, att vi måste anpassa våra liv och vårt samhälle efter en så pytteliten grupp som brottslingar; om de bara ville lägga av med att vara kräk skulle livet vara så mycket bättre. Sidospår, förlåt.

Vidare är jag inte övertygad om att invandringen orsakar större kriminalitet, det vill säga gör att brott begås som annars inte hade begåtts. Vi är alla överens om att den skiftar den socioekonomiska situationen så att - i större utsträckning - nya invandrare hamnar lågt på skalan, men innebär det bara att det är människor med andra efternamn som begår brotten eller att det faktiskt begås fler brott? Det kan naturligtvis vara det senare, men jag vill se bevisen innan jag drar den slutsatsen.

Slutligen skulle den effekten få vara rätt stor innan jag började vilja neka människor att få komma hit till det här landet som jag älskar så mycket, bara för att de hade missflaxen att inte födas här. Jag är inte förtjust i kollektiv bestraffning vare sig det gäller invandringsstopp eller Schymans mansskatt.

Brott och blod

En studie gjord på Stockholms universitet har visat att orsaken till invandrares överrepresentation i brottsstatistiken har mer att göra med deras socioekonomiska status än med det faktum att de är invandrare. Det är naturligtvis trevligt att det görs såna studier - om inte annat så anser jag att kunskap är ett självändamål - men jag måste fråga mig vem som är förvånad, och vem som inte kunde ha räknat ut detta själv.

Vi har alltså en grupp människor som begår brott i större utsträckning än andra. Samma grupp är också överrepresenterad i arbetslöshetsstatistiken och bland socialbidragstagarna och är i största allmänhet på lägre socioekonomisk nivå, vilket i alla mänskliga civilisationer haft korrelation med brottslighet. Men just här och nu skulle det inte vara sant.

Men vad är alternativet? Att det är något genetiskt hos just de invandrargrupper som kommit till Sverige de senaste åren som gör dem brottsligare än andra? Finns det någon där ute som tror att en välbärgad serbisk familj som köper en villa i Danderyd skulle börja producera närbutikrånare, eller att ett gäng svenskar som finner sig fattiga och arbetslösa i slummen i Zagreb skulle vara laglydiga och flitiga goda samhällsmedborgare?

Tydligen, eftersom den här studien behövs och eftersom ett av argumenten mot invandringen så länge jag kan minnas varit just brottssiffrorna, gärna levererade med alibiförsöket "jag är inte rasist, men...". Jag är ledsen, men om du hävdar att människor av en viss etnicitet oberoende av övriga omständigheter begår mer brott än andra, då är du faktiskt rasist. Visa lite stake och stå för det.

Framför allt finner jag det lustigt att det alltid varit de nyligen anlända invandrargrupperna som varit mottagare av hat, trakasserier, fördomar och anklagelser. I varje tidsperiod har folk lyckats övertyga sig själva om att det är något allvarligt fel på just den här specifika etniska gruppen som råkar vara nyanländ just här just nu. Trettio år senare är deras barn okej med sina föräldrars hatobjekt, men de här jäklarna som kom i går eftermiddag, dem är det ingen ordning på. Och så fortsätter det.

Jag hyser därför inget större hopp om att Stockholmsstudiens rätt självklara resultat ska slå några hål i de dummare argumenten mot invandring. Man kan inte resonera iväg någon från en åsikt som han inte resonerade sig till.

Coolt folk

Vissa människor blir ofantligt kända trots att deras meritlistor består av blanka papperslappar. Andra förblir obskyra och glömda trots att de påverkat vår värld mer än de flesta kejsare och erövrare. Därför kommer här nu fem människor som du borde ha hört talas om.

Ada Lovelace, dotter till lord Byron, grevinna, vad jag vet inte släkt med stjärnan i Deep Throat och ett särdeles skarpt fruntimmer som tyvärr aldrig fick lämna ett särskilt stort fotspår i historien. Hon hade dock en egenskap som borde kvala in henne på allmänbildningslistan: hon var en av världens första geek girls.

Hon brevväxlade med Charles Babbage, förmodligen världens första datornörd. Han gjorde ritningar till en maskin som i dag betraktas som den allra första datorn, det vill säga en maskin som kunde programmeras. Han byggde aldrig maskinen, delvis på grund av att han hade ont om pengar och delvis på grund av att han - som en riktig datornörd - inte kunde dra jämnt med normala människor, så de vägrade samarbeta med honom.

Ada Lovelace fick se ritningarna och utifrån dem skrev hon ihop en instruktion som maskinen skulle utföra. Hon hade aldrig sett en dator i verkligheten, arbetade innan den första datorn hade byggts, men det hindrade inte henne från att skriva världens första datorprogram.

1991 byggde London Science Museum en dator efter Babbages ritningar. Den fungerade. För att testa den körde de Ada Lovelaces program. Gissa vad som hände. Världens första datorprogram, skrivet till en maskin som då bara existerade i teorin, fungerade. Hon var rätt smart, den där Ada.

Hon var också den första som förutspådde att datorer en dag skulle användas till annat än att räkna. Jag vill inte chansa alltför vilt här, men jag tror att hon kan ha haft rätt.

Thomas Midgley Jr borde vara glad för att större delen av mänskligheten glömt bort honom, och ändå menade han så väl. Han var en ingenjör som arbetade på att minska problemet med knackning i motorer. Efter åratal av självstudier inom kemi och oändliga experiment med varenda ämne han kunde lägga vantarna på eller framställa hittade han en toppenlösning: bly.

Hans arbetsgivare General Motors blev jätteglada och bensin med bly blev den nya standarden. Motorer knackade inte längre och tonvis med tonvis med tonvis med bly spyddes ut i miljön. Trots att Midgley själv drabbats av blyförgiftning under arbetet och trots att arbetarna på blybensinfabrikerna blev sjuka, galna och döda var det tydligen ingen som betvivlade att det här med bly i bensinen var hur fett som helst.

Det visade sig långsamt att så inte var fallet. Midgley började inse vad det var han hade gjort och som alla välmenande katastrofmakare började han få dåligt samvete och ville rätta till sitt misstag. Han riktade in sig på att hitta ett ämne som kunde ersätta de farliga och svårhanterliga gaser som användes i kylanläggningar.

Ni ser vart det är på väg. Efter att ha uppfunnit blyad bensin lyckades Thomas Midgley Jr uppfinna freon. Ozonlagret skrek av ångest men Midgley själv var nog väldigt nöjd. Kunde detta kanske uppväga det han gjort mot miljön med sin bensin?

Han dog innan han fick veta svaret på den frågan, och Moder Natur tog en suck av lättnad. Historikern John R McNeill kallade honom senare för den enskilda organism i planetens historia som påverkat atmosfären mest. Inte illa för någon som bara ville hjälpa till.

Norman Borlaug menade också väl, men han var dessutom bra på det han gjorde. Från det att han på fyrtiotalet tog sin examen och fram tills han dog 2009 arbetade han för att se till att människor hade mat. Det gjorde han genom att utveckla nya sädessorter som gav enorma skördar och stod emot sjukdomar och skadedjur.

Han stod med händerna begravda i den mexikanska myllan och såg till att hans nya vete fick växa och testas. Han levde med de svältande och arbetade tillsammans med dem. Senare skulle han säga att det var lätt för hans kritiker att vända sig mot hans arbete - de hade ju aldrig varit hungriga.

När hans plan fungerade precis som den skulle och hans vete växte som han hade tänkt, då flyttade han vidare till Asien och satte igång med att få Pakistans veteskördar att dubblas mellan 1965 och 1970. Både Indien och Pakistan ökade sina skördar snabbare än de ökade sin befolkning tack vare Borlaugs mixtrande. Båda länderna blev självförsörjande innan sjuttiotalet ens var till hälften över.

Som alla fantastiska människor drabbades han som sagt av kritik, huvudsakligen från människor i virkade koftor som hatade allt som hette genmanipulation och som hellre såg svältande människor än profit till amerikanska företag som sålde manipulerat vete. Båda dessa saker förtjänar egna inlägg men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att säga att Borlaug sägs ha räddat en miljard människoliv. Vad har du gjort på sistone?

Vassilij Artjipov och Stanislav Petrov, som med tjugo års mellanrum räddade världen. I oktober 1962 pågick Kubakrisen som värst och världen var så nära kärnvapenkrig som den någonsin har kommit. Artjipov var näst högste officer ombord på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt (tänk Denzel Washington i Crimson Tide) som upptäcktes av amerikanska fartyg som började släppa sjunkbomber på den.

Ubåtens kapten bestämde sig för att detta betydde att krig hade utbrutit och ville avfyra en kärnvapentorped. Ubåtens politiske officer höll med, men det krävdes en tredje man för att trycka på knappen: Artjipov. Han vägrade.

Vi pratar om en period i vår historia när fingrar redan svävade över knappar, när krigsfartyg var på väg mot varandra över Atlanten, när amerikanska fartyg hade order att stoppa sovjetiska fartyg med våld om det krävdes. Om ett enda kärnvapen hade avfyrats hade amerikanerna svarat. Ryssarna hade svarat på det. Atomvinter.

Tjugo år senare, 1983, var rysk-amerikanska relationer något frostigare än en mammuts snabelspets. Reagan hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium, kalla kriget utkämpades på alla fronter utom den uppenbara, och Sovjets officiella strategi var ömsesidig förintelse. Om USA anföll skulle Sovjet skicka allt det hade mot fienden. Båda länderna skulle förvandlas till radioaktiv ödemark. Det var enda sättet att avskräcka en första attack.

Stanislav Petrov var en av många män som satt och bevakade signaler från det ryska missilvarningssystemet. Hans jobb var att vidarebefordra meddelanden om amerikansk attack så att hans överordnade kunde trycka på knapparna och förändra världen på några sekunder.

En dag i september berättade systemet för honom att en missil var på väg mot Sovjetunionen. Hans order var klara: han skulle informera sina överordnade. Det gjorde han inte. Han trodde inte att en amerikansk attack skulle bestå av en enda missil. Inte ens när han fick varning om ytterligare fyra missiler slog han larm. Han räknade kallt med att det var ett datorfel.

Det var det också. Ryssarna själva säger att även om Petrov hade larmat den där dagen så hade ingenting hänt; man startade inte kärnvapenkrig utan att få hotet bekräftat från mer än en källa. Men låt oss gå tillbaka till det tidiga åttiotalet, när kriget verkade vara minuter bort mest hela tiden och incidenter inträffade ett par gånger före frukost. Hade ett gäng sovjetiska högdjur verkligen tittat på en missilvarning och ignorerat den eftersom det bara var en?

Det tror inte jag. Jag tror att de hade skrikit "det är det här vi har tränat för!" och hamrat på knappen. Men det är ju jag.

Ebony and ivory

Förr i tiden, innan jag hade tröttnat på nätforum, hängde jag på ett osedvanligt smart och intressant sådant där en spännande fråga en dag dök upp. Den riktade sig till forumets kristna och undrade hur de skulle reagera om det en dag upptäcktes och bevisades - på ett sätt som övertygade dem - att Jesu kroppsliga kvarlevor fanns kvar på Jorden och att han alltså inte hade återuppstått, predikat lite till och sen blivit upptagen till himlen.

Naturligtvis kom de vanliga undanglidande svaren. Det kan inte hända, hur skulle det nånsin kunna bevisas och så vidare, aktiva försök att missa poängen. Av alla kristna på det forumet var det en (1) som hade stake nog att ge ett riktigt svar. Han sa att då skulle han sluta vara kristen eftersom hans tro grundade sig på att Jesus hade återuppstått och på så sätt visat att vi alla ska uppstå från de döda. Det är på intet vis det enda bra svaret på den frågan, men det visar att man inte behöver vara intellektuellt oärlig för att vara religiös.

De andra var inte ens kapabla att utsätta sin tro för skuggan av möjligheten till tvivel. De hade sina dogmer klara för sig och vägrade ens spekulera i vad som skulle hända om de utmanades. Ett tydligare exempel på religionens begränsande verkan vet jag inte om man kan hitta.

Men som den där siste bevisade behöver det inte vara så. Religion och vetenskap behöver inte stå i motsatsförhållande, de ska bara hålla sig borta från varandras områden. Det gör att religionen drar sig undan mer och mer allt eftersom vetenskapen flyttar gränserna för mänsklig kunskap, men det är som det ska vara. Religionen är till för att besvara frågor som vetenskapen inte skulle få för sig att ställa.

En del har förstått detta. Carl Sagan frågade Dalai Lama vad som skulle hända om vetenskapen motbevisade reinkarnation. Då skulle den tibetanska buddhismen tvingas förändras, sa Dalai Lama men la till att det skulle bli mycket svårt att motbevisa reinkarnation. Det har han förstås helt rätt i.

På samma sätt har katolska kyrkan, en inte alls lika vetenskapsfientlig institution som dess image antyder, ingenting emot Big Bang eller evolution eller någon annan aspekt av modern vetenskap. Det är helt okej med Joseph Ratzinger om människor utvecklades ur proto-amöbor och delar en hyggligt nära förfader med aporna, så länge han får lov att göra klart att vid något tillfälle i processen valde Gud ut människan och gav henne något som han inte gav till de andra djuren: en själ.

Det får han gärna hävda. Vetenskapen blandar sig inte i själens vara eller inte vara utom för att säga att den inte har funnit några indicier för att själen skulle finnas och vi håller er underrättade om detta skulle ändras.

Med allt detta vill jag inte säga att det är okej att tro vad som helst, för det har jag nog gjort klart att jag inte tycker. Det enda jag vill säga är att det är extremt o-okej att vara vetenskapsfientlig. Särskilt om det är för att man har en gammal favoritsaga man inte vill släppa taget om.