Det här får bli sista inlägget inspirerat av Omelas, för annars måste jag väl läsa novelleländet innan jag fortsätter prata vitt och brett om det. Kommenteraren Ludde bekände sig som anhängare till Kants regelbaserade deontologiska etik och belyste därmed att Omelasfrågan, som så många andra etiska frågor, handlar om motsättningen mellan konsekventialism och deontologi, mellan situationsetik och regeletik (det finns även en tredje skola som hänger upp sig på hur man ska vara inombords, men den lägger vi för tillfället åt sidan).
Konsekventialism bryr sig om en handlings konsekvenser. Har den bra konsekvenser är den god, har den dåliga konsekvenser är den ond. Dess motsats deontologi bedömer i stället handlingar efter hur väl de följer rådande regler och normer.
Jag, som ni borde inse vid det här laget, är konsekventialist hela vägen igenom. Det är därför jag är fullt beredd att låta det lilla barnet i Omelas lida för det stora flertalets välstånd och lycka. Jag är faktiskt så djupt hängiven konsekventialismen att jag inte förstår varför inte alla är det. Det enda som spelar roll är ju en handlings konsekvenser. Vi har lagar för att vi tycker att det är bättre att folk följer dem än låter bli, inte för att de har något syfte i sig själva. Våra normer är till för att undvika de diverse obehagligheter som normerna förbjuder eller tabubelägger, inte för att normerna själva är värdefulla.
Denna min uppfattning har också bara bekräftats de gånger jag diskuterat med människor som påstår sig inte hålla med, för förr eller senare säger de något som avslöjar att de i själva verket är lika stora konsekventialister som jag och att de förespråkar oflexibla regelverk för att de tror att sådana har bättre konsekvenser. Ett dialogexempel:
Deontologisk etiker: "Man ska alltid tala sanning."
Jag: "Man ska bara tala sanning när det är bättre än att ljuga, vilket är väldigt ofta, men inte alltid. Sanningen kan göra människor illa också."
D: "Men jag tror att alla skulle vara lyckligare om alla talade sanning hela tiden."
J: "Om jag trodde det skulle jag också tycka som du, eftersom det skulle ha bättre konsekvenser. Och tydligen är det därför du tycker det, så välkommen till konsekventialismen."
Varje gång ett regelverk utmanas kommer samma svar: det är bättre än att inte ha det. Konsekvens. Jag är inte förvånad över detta eftersom det är bottenlöst naivt att tro att allmänna regler alltid ger rätt resultat. Ibland ska man ljuga. Ibland ska man döda. Ibland ska man stjäla. Jag är mot dödsstraff, men jag skulle argumentera för offentliga korsfästningar om jag trodde det vore bra. Jag skulle förespråka lagstiftning mot solsken och ankungar om jag trodde att det skapade mer lycka i världen.
En besläktad fråga gäller principer, som jag nu tänker bevisa är skadliga. Föreställ dig en person, vi kallar henne Alva, som har fasta principer som hon lever efter. Hennes syster Beata, däremot, utvärderar varje situation innan hon gör något.
I situation ett förespråkar Alvas principer att hon utför handling A. Beata funderar över saken och kommer fram till att det är bäst att utföra handling A. Båda systrarna gör alltså samma sak.
I situation två förespråkar Alvas principer också att hon utför handling A. Beata ser däremot att det inte vore en bra idé alls och utför därför handling B, samtidigt som hon frågar Alva om varför hon gör något så dumt som handling A. Alva svarar "Det är principen!" och klappar sig nöjt på magen.
Principer har med andra ord bara en funktion när de leder en fel. När en princip förespråkar det bästa alternativet, då gör den ingenting alls; man hade lika gärna kunnat tänka själv. När den förespråkar det sämsta alternativet, då leder den till ett sämre resultat än om man tänker själv. Principer är bara till skada.
Jag har hittills aldrig sett ett argument för regler eller principer som inte bottnat i dessas förväntade konsekvenser. Jag ser fram emot sådana i kommentarerna, men jag är ärligt talat inte hoppfull.
4 kommentarer:
Ja, du har ju rätt. Det kommer alltid tillbaka till konsekvenserna. Och i de fall beslutsångest föreligger är det för att man inte vet vilken handling som ger de bästa konsekvenserna. Men. Är du verkligen med på att barnet i Omelas lider? Hur många måste isåfall invånarna i Omelas vara? Vet vi vad alternativet för dessa människor är? (Hinner inte läsa Omelasgrejen igen nu) Vore det inte isåfall samma sak med ett gäng pedofiler som har ett barn att leka med? De är nog genuint lyckliga över detta. Hur många måste isåfall pedofilerna som blir lyckliga vara?
Oh, den eviga debatten. Spontant skriver jag under på vad du säger om konsekvensetik, men någonstans inom mig bor en kantian. Den kantianen brukar alltid peka på de otrevliga sidorna hos konsekvensetiken (som Maria gör i sitt inlägg). Ett annat litet problem med konsekvensetik är ju att man förutsätts kunna göra just det - bedöma konsekvenser. Det är inte alltid så lätt att göra såna beräkningar.
Men kan man inte tänka sig en regelutilitarism som en gyllene medelväg? Jag kan tänka mig att det skulle ge bäst konsekvenser om man fick alla att följa samma etiska regler - det vore alltså rationellt ur ett konsekvensetiskt perspektiv att följa det du kallar för en deontologisk etik.
Och det du säger om principer gäller nog till vardags, men det finns situationer då man inte hinner tänka efter eller värdera situationen för att göra det bästa valet. Tänk ambulansvård eller akutvård: i dessa situationer är det nog bra att ha principer om vad man ska göra, även om enstaka situationer faktiskt skulle få andra och bättre utfall om man kunde stanna upp och värdera all info. Det kan tänkas gälla även i andra situationer.
Maria: Jo, det är ju därför Omelas är ett tankeexempel. Genom att besvara den frågan berättar man vad det är man egentligen värderar. Verkligheten krånglar till allting, men vad du än sätter som X så är jag för X om jag övertygas om att X skapar mer lycka än lidande.
Martin: Jag värderar individuella handlingar utifrån deras konsekvenser, men tror att det är bättre att samhället har fasta regler som upprätthålls. Jag är anhängare av lagstyre och rättsstat, och ser ingen motsättning mellan detta och konsekventialism. Tror jag känner doften av ett blogginlägg här nånstans.
Nu hopar jag tillbaka till Omelas!
Du är alltså för X om X skapar mer lycka än lidande. Jag tycker att alternativet spelar in. Om alternativet till eternal bliss för Omelasborna är ett gnetigt Svenssonliv som är tråkigt ibland och skitkul ibland så är väl det en annan sak än om alternativet är att de får ögonen uppätna av maskar och tandpetare instuckna under naglarna? Eller? Jag tycker faktiskt att om alla får leva lagomliv så är det bättre än att tusen surfar i paradiset och en lider.
Skicka en kommentar