Spekulativ fiktion är överlägsen

Jag har alltid varit sf/fantasy-nörd. Det är inte lika urskillningslöst som när jag var tretton; numera tycker jag inte att ett verk är bra enkom för att det förekommer drakar och/eller strålpistoler i det, även om de elementen snarare tillför än skadar. Jag har heller aldrig varit så djupt inne i det som en del; jag talar varken klingon eller quenya och har aldrig haft på mig en stormtruppsrustning, även om det vore outsägligt coolt.

Däremot har jag varit tillräckligt insyltad för att det alltid ska ha dels irriterat och dels förundrat mig att sf, fantasy och vissa andra genrer som i själva verket är miljöer snarare än genrer anses lägre stående än andra genrer. Det finns ett definitivt motstånd mot dem, både i de finare kretsarna och bland de bokläsande massorna som gärna knarkar Dan Brown men helt ignorerar klart överlägsna författare som Philip K Dick, Ray Bradbury och Neil Gaiman.

Till att börja med är det märkligt att de över huvud taget betraktas som genrer. Om jag skriver en thriller kan jag låta den utspela sig i en diamantgruva i Sydafrika, i slummen i Los Angeles, på Stureplan i Stockholm, inom ett japanskt storföretag eller på franska rivieran, och den är ändå bara en thriller. Om den däremot utspelar sig ombord på ett rymdskepp eller i en magikerakademi så är den inte en thriller längre utan science fiction respektive fantasy. Möjligen kan man kalla den en fantasythriller om man känner för att angripa vissa segment av den fantasyläsande befolkningen, men den hamnar i fantasyhyllorna oavsett handling. Om den inte råkar ha skrivits av en erkänt fin författare förstås, då kan den mycket väl hamna ute bland de vanliga böckerna, och då aktar man sig mycket noga för att kalla den för fantasy, hur många trollkarlar som än finns med.

Det finns inte en genre som inte kan placeras i en science fiction- eller fantasy-miljö. Ingenting förbinder all science fiction och fantasy förutom just att miljön är en fiktiv skapelse med element som inte finns i den verkliga världen. Ibland kan det vara en liten extrapolering ("iPhone i käkbenet") och ibland är det ett helt nytt universum ("det onda rymdimperiet bekämpas av en liten grupp modiga rebeller och prinsessan Leia, en av dess ledare..."), men detta breda spektrum sammanfattas inom två termer eller till och med, som den direktöversättning av ett engelskt uttryck som jag valt att använda i titeln på detta inlägg, i en enda.

Detta förefaller än mer felaktigt när man betänker att snarare än att vara underlägsen andra former av fiktion, så är spekulativ fiktion överlägsen. Den ger författaren möjligheter som han annars inte har och låter honom undvika problem som endast hindrar honom, utan att tillföra något.

Säg att du har en historia att berätta eller ett budskap att framföra. För att få fram din poäng behöver du ett inbördeskrig. Du kan givetvis välja ett verkligt inbördeskrig, till exempel spanska inbördeskriget, tillbringa många långa timmar med att läsa på, intervjua historiker och se dokumentärer tills ögonen och öronen blöder, för att sedan ändra de detaljer du känner att berättelsen behöver, och få kritik av historienördar dels för de saker du ändrade och dels för de saker du fick om bakfoten. De kommer att vara många, hur hårt du än tycker att du har arbetat.

Eller så kan du uppfinna ett eget inbördeskrig. Inte nog med att du per definition inte kan göra några fel; du behöver heller inte medvetet ändra något som bara kommer att irritera dem som vet hur det egentligen gick till. Du löper inte risken att mindre informerade läsare tror att din version är den korrekta och att du därmed bidrar till summan okunskap i världen, något vi alla förhoppningsvis gärna undviker. Du kan anpassa inbördeskriget, dess historia och aktörer, så att de passar perfekt till den berättelse du vill sätta på pränt. Vilket alternativ tycker du låter bäst?

Många fantastiska verk hade tjänat på en liknande utgångspunkt. Ta Casablanca, en definitiv medlem av min "fem bästa filmer någonsin"-lista och kanske det närmaste en perfekt film som producerats. Dess enda problem är egentligen att intrigen är helt omöjlig, då den grundar sig på något som inte finns och inte rimligen kan finnas: lejdbrev som inte kan ifrågasättas, trots att det är välkänt att några sådana lejdbrev nyligen stals. I verkligheten, och särskilt den verklighet som styrdes av nazister och Vichy-fransmän, hade givetvis alla med sådana lejdbrev stoppats och undersökts extremt noga i stället för att släppas ombord på ett flygplan till och med om de var kända motståndskämpar.

I ett stycke spekulativ fiktion hade man kunnat ha exakt samma historia, men intrigen hade dessutom kunnat hänga ihop. Lejdbreven hade kunnat vara till exempel en apparat som aktiverar en teleportör, eller en sällsynt magisk dryck som låter en bli osynlig och ogripbar så att man kan passera gränsen. Problemet är förstås att den filmen inte hade tagits på lika stort allvar (men ändå på många gånger större allvar än om det hade rört sig om en bok), och där är vi tillbaka till motståndet mot spekulativ fiktion.

Vidare har spekulativ fiktion en egenskap som annan fiktion helt och hållet saknar, nämligen möjligheten att belysa verkliga frågor genom overkliga situationer. Jag talar nu om spekulativ fiktion när den är som bäst, vilket är när den säger något om vår egen värld genom dess likheter med sin egen fiktiva värld. X-Men är en allegori för homosexualitet. Discworld-böckerna låter oss se hur absurd vår vardag egentligen är. En kvinna i Star Trek blir kär i en man som visar sig vara en sinneslös värdkropp åt en liten varelse som lever i dess bröstkorg, och när värdkroppen dör levereras en ny från varelsens hemplanet. Den nya värdkroppen är kvinnlig, och förhållandet avbryts. Sällan har jag sett monosexualitetens inneboende motsägelse så tydligt förevisad.

Som fantast och som skribent tycker jag att det här är väldigt synd. För att berätta sin historia måste man hitta ett ställe i verkligheten där den någorlunda passar in, hyvla till det stället så att det passar lite bättre, och sen bli antingen utskälld eller trodd angående rena felaktigheter. Så mycket bättre, då, att skapa ett eget ställe och låta berättelsen vara det den vill vara.

Finns meningsskiljaktigheter?

Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna formulera det här bättre, så det är lika bra att skriva det nu. Det jag tror mig ha kommit fram till, som jag skrev för ett par inlägg sen, är att det inte finns något sådant som en meningsskiljaktighet, utan det är alltid nån som har fel.

Givetvis finns det rent subjektiva frågor där man kan ha olika åsikt utan att någon har rätt eller fel. Jag tycker att Christina's World är en jävla snygg tavla. Jag tycker att choklad är väldigt gott. Och så vidare. Det är inte den typen av frågor jag pratar om, utan de som gäller vad vi bör och ska och kan göra.

Eftersom huvudfrågan gällde huruvida en viss handling var rationell eller inte, så låt mig förklara vad jag menar med det ordet. Jag menar att en rationell process är logiskt sammanhängande och utgår från sådant vi har anledning att tro är korrekt och ingenting annat. Grunden för rationellt tänkande är logiken, vilket innebär att utifrån fastställda premisser finns det bara ett korrekt resonemang, med en korrekt slutsats.

När två personer med samma premisser når olika slutsatser men ändå sägs ha tagit rationella beslut, sägs detta bero på att de har olika värderingar. Jag hävdar att värderingar i sig är resultatet av ett tänkande och begrundande som borde vara rationellt. Vi lever alla i samma värld och har därför samma premisser, och borde därför nå samma värderingar också.

Vad är grunden för värderingarna? Vad är det vi alla värderar? Nationalekonomerna kallar det nytta, jag kallar det lycka, det är samma sak i slutändan. Lycka är inget nebulöst begrepp utan högst påtagligt. Vi är konstant medvetna om vår grad av lycka och vi strävar efter att öka den. Jag har hittills aldrig träffat någon som inte håller med om att lycka är bra och dess motsats lidande är dåligt. De invändningar som brukar dyka upp gäller alltid "men tänk om man blir lyckligare sen av att lida nu". Precis som invändningarna mot konsekventialismen visar dessa att emotsägarna i själva verket håller med mig; det handlar ju i alla fall om att maximera lycka. Jag har hittills heller aldrig hört talas om något annat värde än lycka. Alla de andra syftar till att maximera lycka. Till och med de religiösa med sina ofattbara gudsplaner har ändå detta liggande i bakgrunden. Vi ska bli lyckliga i Paradiset. Gud vet vad som gör oss lyckliga bättre än vi gör själva.

Jag vet inte varför man skulle värdera något annat.

Härav följer att vi alla har samma grundläggande värdering. En del av oss påstår sig värdera lycka olika beroende på vem som upplever den, men jag tror att de själva vet att det inte går ihop. Det är dock en utmärkt ursäkt för att vara egoist, så där har vi motivationen i alla fall. Eftersom vi alltså värderar lycka bör vi maximera den. Det finns ett sätt att maximera den; alla andra sätt är sämre. Därför har den rätt som förespråkar det bästa sättet, och alla andra har fel.

Ta Alf och Berit från två inlägg sen. Antingen gör Berits extra ansträngningar att lycka maximeras, eller så gör de det inte. Rätt eller fel, eller möjligen totalt neutralt. Notera att det är fullt möjligt för de två att köpa olika saker utan att det är rätt eller fel. Alf kanske inte gillar champinjoner och då finns det ju ingen anledning för honom att köpa dem. När det gäller en vara som de båda tycker samma sak om, däremot, då kickar resonemanget in och vi kan jämföra dem med varandra.

På samma sätt fungerar det med varenda etisk och politisk fråga jag kan komma på. Är detta bra eller dåligt, lyckomaximerande eller inte? Det finns ett rätt svar, alla alternativ är fel. Det är naturligtvis väldigt svårt att nå det rätta svaret och i stort sett omöjligt - med nuvarande teknologiska nivå - att bevisa att man har nått det, men det är ingen ursäkt för att inte försöka.

Return of the economic man

Efter att ha avslutat förra inlägget som jag gjorde har jag tillbringat en del tid med att fundera över hur jag ska uttrycka det jag ännu inte är riktigt säker på att jag har kommit fram till. I väntan på en lyckad lösning tänkte jag angripa bilden av den nyttomaximerande rationella kalkylerande människan - även som ett teoretiskt ekonomiskt koncept - med ett argument som jag kan uttrycka med ett enda ord.

Reklam.

Antingen är människan inte ens som ekonomisk aktör kalkylerande och rationell och nyttomaximerande, eller så är reklam den i särklass största helt funktionsfria industri som existerat i mänsklighetens historia. Det finns inget rationellt i att köpa en Coke Zero som man annars inte hade köpt för att man såg en kortfilm där en kille nästan stöter ihop med ett engångsliggs föräldrar men blir räddad av helikoptrar.

Visst finns det reklam som använder någon form av vettig argumentation, men även om nittionio procent av all reklam tilltalade hjärnan snarare än hjärtat så skulle den där sista procenten, förutsatt att den fungerar, ändå påvisa att the economic man är ett påhitt. Om reklam i sin nuvarande form faktiskt fungerar, då är människor inte som nationalekonomerna hävdar.

Jag skulle gärna se att det visade sig att reklam inte fungerar, och jag vill väldigt gärna tro att det är så, men jag kan ärligt talat inte. Jag förstår inte hur det fungerar. Jag tar mig ibland en titt i skåp och skafferier här hemma för att hitta en enda vara som jag har köpt för att jag såg reklam för den. Det brukar gå dåligt. Jag läser prislappar och näringsdeklarationer och inte mycket annat. Men jag är mer eller mindre tvungen att acceptera att det inte är likadant för andra, hur obegripligt det än är för mig.

Vi har alltså en signifikant majoritet av befolkningen som köper en viss vara för att nån har smällt ihop en halvsnygg trettiosekundersfilm som exponerar varumärket. Dessa människor är de samma som påstås antingen vara rationella och nyttomaximerande eller i alla fall bete sig på ett sätt som gör att de lika gärna skulle kunna vara rationella och nyttomaximerande. Det är en motsägelse jag inte får ihop.

The economic man

Efter att jag hade förklarat varför inget funkar pratade jag med min bror (jag har, som tidigare nämnts, två) om detta och fick då veta att folk i hans bransch (han tillbringade en hög år på Handelshögskolan) kallar det jag kallade för "småaktig skit" för "the economic man", en term med klart mindre schwung än min.

Närmare efterforskningar lärde mig att detta är ett koncept som används av ekonomer när de analyserar och förutspår mänskligt beteende. The economic man är en rationell, kalkylerande och nyttomaximerande person, och teoretiskt består vårt samhälle och därmed marknaden av en stor mängd economic men, vars beslut kollektivt leder till ett visst resultat.

Även om man bortser från de uppenbara felen med den här modellen - genomsnittsmänniskan är varken rationell eller kalkylerande och vad det än är hon maximerar så inte är det nytta - så leder den ändå till tämligen märkliga resultat.

Ta Alf, som när han går till affären konsekvent letar efter den billigaste varan, så länge han inte har personlig erfarenhet av att den billigaste varan är märkbart sämre än ett dyrare alternativ; då är han fullt kapabel att bedöma hur mycket t.ex. smaken på en kycklingfilé är värd för honom. Han är mycket nöjd med den billigaste han hittar och köper därför den.

Sen har vi Berit, som precis som Alf gillar kyckling och likt oss alla uppskattar låga priser, men hon vill inte bidra till något som hon betraktar som omoralisk djurhållning och vill att de företag hon ger sina pengar till ska anstränga sig för att minimera sin inverkan på miljön. Hon köper därför ett dyrare märke som har kvalificerat sig för KRAV och Ekologisk och en massa andra märken som hon anser rimma med hennes önskemål.

Här har vi med andra ord två rationella människor som med tillgång till exakt samma information tar två olika beslut. Tydligen ser världens samlade nationalekonomer inget konstigt i detta, vilket får mig att tro att de och jag arbetar med helt olika definitioner av ordet "rationell".

Som jag ser det är det rationella beslutet det objektivt korrekta. Det är inte alltid möjligt att avgöra vilket beslut som är det objektivt korrekta (okej, det är jävligt sällan möjligt), men man kan alltid göra en sannolikhetskalkyl och komma fram till att det antagligen är rationellt att till exempel fortsätta andas. I fallet Alf och Berit kan båda besluten inte vara objektivt korrekta eftersom personerna befinner sig i samma situation. Antingen är Berits åsikter och önskemål vettiga, och då gör hon rätt, eller inte, och då gör Alf rätt.

Skillnaden sägs vara deras värderingar, men är inte värderingar själva grundade på mer eller mindre rationella resonemang? Ju rationellare resonemang, desto korrektare värdering, vilket torde innebära att det finns en korrekt värdering som därmed är den som alla rationella beslut bör utgå ifrån.

Jag känner att jag är på väg in i ett tämligen allomfattande resonemang här, som jag antagligen behöver lite mer tid på mig för att formulera riktigt. Det jag börjar misstänka är att något sådant som en ärlig meningsskiljaktighet inte existerar. Det är alltid någon eller flera, ofta alla, som helt enkelt har fel.

Japp, jag behöver definitivt mer tid. Jag lägger till ännu ett inlägg på "får bli en annan gång"-listan, och precis när jag hade börjat beta av den också.

Alternativet till fängelser

Jag har i det förflutna avslutat en hel del inlägg med frågor som jag sagt får vänta till en annan gång, och hittills tror jag inte att jag följt upp ett sånt en enda gång. Det blir det ändring på nu, och jag börjar med Motsägelsen bakom gallren, där jag lovade att i framtiden presentera mitt alternativ till fängelser.

Lösningen finns redan, den används bara på helt fel sätt: elektronisk fotboja. Av någon obegriplig anledning används den som något slags belöning för brottslingar. Om man sköter sig kan man få leva med fotboja, men om man bryter mot reglerna så straffar man sig in i fängelset igen. Det är hundraåttio grader fel.

Föreställ dig en ung man på god väg till att bli yrkesbrottsling. Han har nu för första gången fällts för ett brott grovt nog att ge fängelsevistelse. Vad vill vi göra med den här killen? Vill vi stoppa in honom på ett ställe som inte alls liknar det samhälle som vi hoppas att han ska kunna delta i som en produktiv medborgare, där hans enda förebilder är äldre yrkesbrottslingar med en livssyn och ett språkbruk som ligger så långt som möjligt från dem vi vill att han ska anamma? Vill vi avskärma honom från allt som liknar ett normalt liv, skola in honom i hårda interners sociala kretsar, och sen släppa ut honom ibland oss igen, i den märkliga förhoppningen att han nu ska vara bättre på att föra sig här ute än han var innan?

Eller vill vi att han ska fortsätta leva ute i samhället, men nu med en hård kontroll på sig, så att vi effektivt kan hindra honom från att umgås med brottslingar och gängmedlemmar, från att begå ytterligare brott och från att missköta skola eller arbete? Han är bokstavligt talat tvungen att sköta sig. Gör han det blir reglerna mildare och mildare, gör han det inte blir de hårdare, men vi gör inte något så urbota dumt som att som straff slänga in honom i fängelset där han kan sitta och tjura med de andra förlorarna och gnälla om hur samhället har knallat honom. Det ska inte finnas någon flyktväg; man måste lära sig att bete sig som en vettig människa.

Jag antar att vi måste ha något slags fängelsesystem för de riktigt hopplösa fallen som vi verkligen inte får ordning på. En Kumlabunker räcker gott för det lilla fåtalet. För resten är det ett improduktivt och skadligt påhitt som det sedan länge är dags att ersätta med något som bygger på åtminstone ett halvt uns logik.

Nu kommer det tyvärr inte att hända under min livstid, för i samma ögonblick som man föreslår ett system som det ovanstående tolkar genomsnittsmänniskans fyrvoltshjärna det som att man vill dalta med brottslingar och därmed vore det politiskt självmord att faktiskt försöka genomföra det. Demokrati har sina nackdelar, som att man ibland behåller ett dyrt och meningslöst system enbart för att det har funnits länge.

Here there be spoilers

Jag kom just hem efter en föreställning av den 160 minuter långa kliché som kallas för Avatar, och jag känner mig som om jag precis hade haft sex för första gången, på fyllan, och det varade i sexton sekunder: gravt besviken och full av undran om det verkligen var det här som all hype handlade om.

Ja, det är en mycket snygg film, ett teknologiskt underverk. Man glömmer att man inte har sett en riktig skådespelare på tjugo minuter. Den är en kavalkad av datorgenererade effekter, och när jag först började höra talas om den trodde jag att det var allt den var, men sen kom recensionerna och folk som gafflade vitt och brett och James Cameron har gjort det igen och allt vad det hette, så jag fick för mig att det faktiskt var en bra film också, vilket drog iväg mig till bion.

Förväntningar, möt Verkligheten. Låt oss betrakta historien: en tekniskt avancerad civilisation anländer till en vildmark där det finns något värdefullt som de vill ha. Platsen är bebodd av ädla vildar som lever i new age-andlig harmoni med naturen. Påminner det här någon annan om något?

Hela filmen var en lång serie saker jag har sett förut. Trots all tillgång till datorgrafikens möjligheter är infödingarna givetvis i princip människor, om än med blå hud. Givetvis är det den dumme, obildade amerikanen som är hjälten och visar sig mycket bättre lämpad för att klara sig bland infödingarna än de som har tillbringat åratal med att studera dem. Givetvis hamnar han i trubbel och träffar av en slump en infödingstjej, som givetvis visar sig vara stammens prinsessa. Givetvis accepteras han som typ lärling vilket ingen annan lyckats med, och givetvis finns det en stamkrigare som hatar honom och som han till slut måste slåss mot för att sedermera bli bästis och broder med. Givetvis är varenda liten aspekt av infödingslivet djupt kulturellt och religiöst signifikant; de kan aldrig bara rida på en häst utan måste ha en djup andlig koppling till kräket ifråga. Apropå det, var det bara jag som fick otäcka våldtäktsvibbar av scenen där Jake ska "välja" sitt riddjur?

Ska jag fortsätta? Givetvis blir han och indianprinsessan tokigt kära i varandra och har filmsex på en bisarrt vacker plats. Givetvis har han en hemsk hemlighet som han blir tvungen att berätta för stammen. Givetvis snear flickvännen på det och skriker att hon aldrig mer vill träffa honom men det är lugnt för när ett kjoltyg säger "aldrig" menar hon "inte förrän om ett tag när du har gjort en gest av tveksam betydelse och då kommer jag att glömma det här och absolut inte under varenda framtida gräl dra upp att du förrådde hela mitt jävla folk". När vi ändå är inne på det som för tillbaka honom i stammens gunst: var det en enda som hörde Neytiri prata om turok macto utan att omedelbart begripa vem som skulle bli den näste? Givetvis är det den Store Vite Mannen som blir infödingarnas frälsare och leder en armé beväpnad med vassa pinnar mot en armé beväpnad med grovkalibriga automatvapen, och det går som det alltid går i det läget. På film, alltså, inte i verkligheten.

Jag har säkert glömt hälften av klichéerna som radades upp på bioduken (det jordingarna är ute efter till och med heter - tydligen utan ironi - unobtainium), och jag orkar inte ens börja lista hålen i handlingen. De var inte lika många, men utan vidare lika grova. När jag var åtta hade det här varit det häftigaste jag någonsin hade sett, men om man har tagit sig igenom mer än en handfull filmer i sitt liv fattar jag inte vad man ser i Avatar förutom det vackra skalet.

Jag älskar doften av bensin på morgonen

Jag är normalt inte den som skriver blogginlägg om slumpade händelser i mitt liv. Ni vet typen "i morse hade jag korv på frukostmackan. Det var gott". Just i dag tänkte jag dock på förekommen anledning göra ett undantag, eftersom jag alldeles nyss klarade min uppkörning och därmed vid den späda åldern av trettiotvå, blott fjorton korta år efter originalplanen, är statligt sanktionerad bilförare.

Inflation i beröm

Som julklapp till våra föräldrar skramlade jag och mina bröder till en teaterföreställning med middag för hela familjen med respektive och annat löst folk, vilket gick av stapeln i fredags. Det var en oförarglig fars med ett och annat garv, vilket väl får betraktas som en hyggligt välanvänd afton. Efter föreställningen blev det givetvis applåder och ensemblen knallade ut på scenen ett par gånger som sig bör, och som vanligt ställde sig alla i publiken upp och hojtade.

När var jag senast på en föreställning som inte firades på detta sätt? Det kan jag inte minnas. En gång i tiden är jag övertygad om att stående ovationer faktiskt betydde något (och på filmfestivaler och liknande tycks de göra det fortfarande) men nu har det gått sån inflation i det att en föreställning helt enkelt inte kan tillåtas sluta utan att publiken ska upp på fötter och celebrera som om de just sett originalframförandet av Beethovens nia snarare än Thomas Petterssons senaste dörrspringningsfestival.

Jag tror inte det här är ett isolerat fenomen heller. Ta dricks. Säkert var det nån gång i forna århundranden så att dricks var något man gav till någon som betjänade en med exceptionell skicklighet, energi eller vänlighet. Numera är man en snåljåp om man inte lägger på absolut minst fem procent, även om servitrisen var sur, bullarna slut, kaffet kallt och toaletten upptagen.

Drickstrenden har inte riktigt spritt sig till hela samhället. Jag har då aldrig gett dricks när jag har köpt en biobiljett eller en gatukökshamburgare, även om de jobben inte skiljer sig nämnvärt från att vara servitris på den kvickare sortens lunchrestaurang. Det är nog på väg, ska ni se. Om fyrtio år ska den finnige gymnasieavhopparen bakom disken på McDonalds ha goda tio procent för att han snurrar ett varv och dumpar en burgare på din bricka.

Det här är också sådant som är väldigt svårt att göra något åt. När hela publiken står upp och klappar kan man ju inte ensam sitta kvar, för det är ett riktigt kraftfullt statement som man kanske inte vill göra. Jag hade roligt på pjäsen i fredags, men den var inte en kulturellt omvälvande upplevelse. Vi pratar inte om ett samarbete mellan Shakespeare och Ibsen regisserat av Stanley Kubrick. Roligt ja, applåder ja, stående ovationer, troligen inte. Men något mellanläge lämnas inte, för sitter man kvar under en stående ovation kan man lika gärna hålla upp en skylt med texten "NI SÖG".

På samma sätt kan man inte rimligen helt enkelt låta bli att dricksa. En dricks på noll är en riktig pik till servicepersonalen och det kanske inte alls är det man vill framföra, bara att det inte var något speciellt. Återigen saknas mellanläge: antingen var det jättebra (mycket dricks), bra (normal dricks) eller totalt spritt språngande värdelöst (ingen dricks). Just i fallet dricks finns också den ekonomiska aspekten, för bruket är så inarbetat i systemet att servicepersonal räknar med dricksen för att dryga ut sin taskiga lön.

Frågan är hur utvecklingen kommer att gå. När stående ovationer nu är standard, hur gör man för att verkligen visa att man gillade något? Reverse stage-diving? Måste man dricksa tjugo procent för att visa faktisk uppskattning? Ännu mer? Går vi, i korthet, mot en framtid där publiken stormar scenen och kastar sedlar omkring sig? Själv hoppas jag att vi kan lägga ner beröminflationen och se fram emot en framtid där det inte betraktas som ett berömvärt stordåd att hälla upp en kopp kaffe, men om jag trodde på det så vore jag ju inte mitt charmigt negativa jag.

Göm de vackra

Som hälsofreak har jag all sympati i världen för människor som finner det obehagligt att bombarderas med skönhetsideal som inte bara ligger långt ifrån det man ser i spegeln utan också långt ifrån vad man rimligen kan uppnå. Det är inte alltid så roligt att ta en timmes träning till när man efter tusen av dem fortfarande inte ser ut så här.

Det är förstås bara att acceptera. Det finns en gräns för vad det är värt att vara snygg, och "leva på kycklingbröst och äggvita" ligger för mig bortom den gränsen. Andra människor har en annan gräns, och all respekt till dem för det. Om inte annat utgör de något att sträva efter. Om man siktar mot stjärnorna kanske man i alla fall tar sig till månen.

Däremot är det ett oskick när man manipulerar bilder så att de förvandlas till lysande exempel på fysisk perfektion som deras modeller i verkligheten inte är, en process vars enda synbara syfte är att få andra människor att må sämre. Det finns miljoner vackra människor; man kan inte kasta en sten utan att pricka ett par stycken av dem (jag var nära att skriva "oss" men det var för förmätet till och med för mig), så varför inte använda sig av dem som de är? Vad tjänar egentligen branschen på detta besynnerliga förfarande? Om toppcheferna inte helt enkelt är sadister kan jag inte se logiken bakom det.

Så visst, jag förstår utan vidare all kritik mot retuscherade modellfoton och modetidningsomslag. Jag skulle gärna se skyltdockor som såg ut som normala människor och så vidare, floskel floskel.

Det här, däremot, är rent trams.

Här har vi alltså en kvinna som verkligen är så snygg. Inget fusk förutom en skicklig fotograf och strategiskt val av ljus, och ändå flödar kritiken. Just därför att hon ser bra ut ska hon tydligen gömma sig bakom tjocka kläder för att undvika att andra blir ledsna för att de inte ser ut så. Med samma logik antar jag att Usain Bolt ska sluta springa ("jag är inte lika snabb!"), Zlatan inte borde få spela fotboll ("jag har inget bollsinne!") och Johnny Depp får inte under några omständigheter synas i en enda film till ("ingen ger mig tjugo miljoner dollar för att pyssla med min hobby!"). Depp är dessutom för snygg, så honom borde vi helt enkelt spärra in, för allmänhetens bästa.

Eller så kan vi kanske tillåta oss att acceptera att det finns människor som uppnår mer än vi, vare sig det är genom disciplin, talang eller tur i det genetiska lotteriet (Bolt, Ibrahimovic och Depp är otvivelaktigt välförsedda inom alla tre områdena, och Hawkins ligger bra till i minst två). Så länge det inte är bluff kan jag inte se problemet.

Ouppskattade filmer

Den där listan över 00-talets bästa böcker som jag smått utlovade, den kommer inte att bli av. Tydligen läser jag alldeles för få nyligen producerade böcker för att ens kunna nämna tio stycken från det senaste årtiondet som jag skulle kunna tänka mig att ha med på en sån lista. Jag nöjer mig med att säga att The Time Traveller's Wife av Audrey Niffenegger hade varit med.

Över till det andra löftet från samma inlägg, nämligen det om ouppskattade och underskattade och oförtjänt okända filmer, också kända som "varför i helsike har jag inte hört mer om den här filmen?".

Cashback: På ett varuhus jobbar Ben (Sean Biggerstaff) nattskift, huvudsakligen för att han sen ett förhållandes slut lider av sömnlöshet. Det är ett tråkigt jobb och de anställda har alla olika sätt att ta sig igenom de långa och enformiga arbetspassen.

Bens metod är att fantisera om att han har förmågan att stanna tiden. Detta borde vara motsatsen till ett sätt att få tiden att gå, men det verkar fungera för honom. När han stannat tiden sätter han sig och ritar av kvinnor som nu står som frusna; perfekta modeller. I affären arbetar även Sharon. Ja, det är en kärlekshistoria.

Det här är knappt mer än en charmig bagatell, men den är vansinnigt charmig, och det är ibland tillräckligt. Det finns inte en ointressant karaktär i hela filmen, även om man inte tycker om allihop. Trots en och annan riktigt möglig kliché fungerar det och när slutet kommer är det uppenbart att det inte kunde ha slutat på något annat sätt, även om man inte såg det komma.

Primer: En film med extremt låg budget som lyckades skapa en av de mest invecklade tidsreseintrigerna i filmhistorien. Jag har sett den två gånger och jag har fortfarande inte helt klart för mig vad som hände, även om jag är betydligt mindre förvirrad nu än efter första titten. Då fattade jag ungefär ingenting, och det var en riktigt upplysande upplevelse att se filmen en andra gång.

Me and You and Everyone We Know: Tydligen har den här filmen vunnit priser och fått fantastiska recensioner, och jag hade ändå missat att den fanns tills jag såg den på flera olika "årtiondets bästa filmer"-listor.

Det är egentligen synd att beskriva handlingen, men jag ska försöka. En skoförsäljare har precis blivit lämnad av sin fru och försöker pigga upp sina två barn med ett eldtrick som går fel och tvingar honom att gå med handen i bandage resten av filmen. En kämpande konstnär blir nyfiken på honom och försöker skapa en relation med honom samtidigt som hon försöker få sina alster accepterade av en konstinköpare. Under tiden sexchattar skoförsäljarens sjuårige son och hans fjortonårige son har komplicerade relationer med tre flickor, varav två är för gamla och en för ung för honom. De förra är samtidigt involverade i ett tämligen besynnerligt sexuellt spel med en vuxen man som bor på samma gata.

Det låter eländigt, men jag lovar: det här är en film man blir glad av.

Interstate 60: En sån där film som måste kategoriseras som fantasy för att det inte finns något annat sätt att klassa den, även om det inte finns en enda drake eller trollkarl. Tja, det sista är diskutabelt. Det finns definitivt nån sorts magi.

Interstate 60 är namnet på en väg som inte finns, men det hindrar inte filmens huvudperson Neal (James Marsden) från att köra på den vägen när han får i uppdrag att leverera ett paket. Han tar sig in på vägen med hjälp av den mystiske O.W. Grant (Gary Oldman) och tillbringar resten av filmen med att stöta på märkliga karaktärer och konstiga platser samtidigt som han tar sig närmare och närmare sin drömflicka (Amy Smart), som ger honom ledtrådar via reklamskyltar.

Det låter mer förvirrat än det är. Det enda jag egentligen vill säga är att så fort sluttexterna rullade startade jag om filmen och såg den en gång till. Det har inte hänt mig ofta, men den här gången ville jag leva i den här världen i två timmar till. Direkt.

Mirrormask: Tydligen gjordes den här filmen specifikt för att vara en Labyrinth för 00-talet, så med tanke på mina känslor för Labyrinth är det inte konstigt att jag tycker om den. Jim Hensons dockor har ersatts med datorgrafik men den barnlika fantasin och känslan av att allting är möjligt finns kvar.

Helena (Stephanie Leonidas) är dotter till cirkusarbetare, vilket väl låter som en dröm för många barn, men hon är trött på det. Efter ett häftigt bråk om saken hamnar hon i en sagovärld vars prinsessa hon är identisk med. Hon måste ta sig tillbaka till den verkliga världen, vilket blir svårare när hon upptäcker att hon tydligen bytte plats med prinsessan, som nu lever hennes liv och gör sitt bästa för att Helena inte ska kunna komma tillbaka.

Helt enkelt en film för det inre barnet, varken mer eller mindre. Intrigen är inte det viktiga, det viktiga är det fantastiska skådespelet.

00-talets bästa filmer

I går hade jag det här årtiondets hittills bästa dag, huvudsakligen på grund av en riktigt go bro-date med alldeles för mycket mat och precis rätt mängd bio. Samtalet rörde sig naturligt in på de gångna tio åren och eftersom det är alldeles för nedslående att tänka på dem ur ett personligt perspektiv (mitt liv har i princip rört sig i cirkel sen 1999) så blev den självklara lösningen att försöka lösa eviga frågor som "00-talets bästa film".

Såna ansträngningar är alltid knepiga. Till att börja med är det lätt att en topplista blir "de X bästa nya filmerna jag såg under de senaste månaderna". Det finns en anledning till att storfilmer som inte släpps under sommaren släpps i december, lagom till att vara färska i minnet hos Oscarjuryn. Vidare är det alltid djupt personligt. I slutändan handlar all konst om att framkalla en emotionell reaktion, och det är inte alltid lätt att kvantifiera vad det var hos ett konststycke - film, bok, musik, tavla - som påverkade en så intensivt.

Det är också en fråga om kriterier. Jag hade fantastiskt roligt under den första Pirates of the Caribbean-filmen. Den är en riktig bragd: över 8500 sekunder och inte en enda av dem är tråkig, varken på första eller femtonde genomtittningen. Men kommer jag någonsin att ha med Pirates of the Caribbean på en topplista? Nej, givetvis inte.

Det är dock alltid en rolig fråga att tänka på och diskutera kring, och när jag i morse upptäckte att min favoritfilmkritiker formulerat en egen lista över 00-talets bästa filmer så fick jag inspiration till att faktiskt försöka göra samma sak själv.

Det var inte så lätt. De flesta filmer behöver man se flera gånger för att avgöra om de hör hemma på listan, och det är rätt sällan jag ser en film mer än en gång nuförtiden. Många filmer som påverkade mig starkt när jag först såg dem har helt enkelt inte hållit. Två sekunder efter att jag såg klart Slumdog Millionaire eller The Butterfly Effect (med det bra slutet, inte det kassa från bioversionen) hade jag utan att tveka inkluderat dem, men några veckor senare hade jag knappt tänkt på dem alls. Det är inget gott betyg, men de hade en vansinnigt stor effekt på mig just då. På grund av allt det föregående gav jag ganska snart upp tanken på en tio-i-topp-lista över bästa filmerna från 00-talet och presenterar i stället, i ingen särskild inbördes ordning, tio filmer från 00-talet som jag inte skulle skämmas över att ha med på en sådan lista.

25th Hour. Monty Brogan (Edward Norton) har ett dygn kvar innan han ska sitta i ett stenhårt fängelse i sju år. Vad som än händer så är han övertygad om att hans liv är över, och hans familj och vänner vet det också. Han kommer inte att vara den samme när han kommer ut. Vi följer honom under det sista dygnet och genom flashbacks får vi se hur han hamnat där han är, medan en subplot belyser misstagen han har gjort i sitt liv.

Filmen handlar egentligen om de små, små besluten vi tar som får enorma effekter. Om Monty hade slutat handla knark bara lite tidigare, så hade han varit rik och fri. I slutet får vi en aning om en annan möjlighet än att åka till fängelset och acceptera att det är över. Det är en nästan outhärdligt mörk film, men det finns en ljuspunkt. Montys vänner väljer rätt. Till slut.

Gran Torino. När Clint Eastwood gjorde Unforgiven trodde han - och alla andra - att det var filmen som sammanfattade hans karriär. Nu kunde han lugnt stänga dörren till ett liv som filmlegend och börja, tja, med trädgårdsarbete eller nåt.

Det blev inte så. Sjutton år senare är han bara ännu mer Clint Eastwood, en skådespelare som rört sig bortom att vara skådespelare och blivit en ikon. Gran Torino hade inte kunnat existera utan honom, helt enkelt för att det knappt går att tänka sig en annan skådespelare i den rollen. Möjligen hade Tommy Lee Jones kunnat göra det, om tjugo år eller så.

Unforgiven var mycket bra men överskattad. Gran Torino är filmen där Clint Eastwood verkligen visar vad det är han har lärt sig under sina ändlösa årtionden i filmvärlden. Han har aldrig varit mer Clint Eastwood än han är i Gran Torino, och det är en fantastisk gärning att lyckas med det i en film fylld av mer känslor än vi någonsin såg i en av hans westerns.

Before Sunset. Föregångaren, Before Sunrise, är en av mycket få filmer som har inspirerat mig till beslut som jag annars inte hade en tanke på att ta. Den handlade om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) som träffades på ett tåg och tillbringade en natt med att gå runt i Wien och prata. Nittio minuter av två människor som småpratar med varandra, och det fungerade.

I uppföljaren är det nio år senare och de träffas igen, under ännu kortare tid, och denna gång i Paris. De har båda vuxit upp, skaffat sig familjer och jobb och riktiga liv, men deras grundläggande missnöje kommer fram i deras samtal med varandra. De minns den där natten för nio år sen och tycker att den borde ha förändrat deras liv. Filmen lämnar det öppet vad som händer med dem efteråt, men Ethan Hawke har sagt att han skulle vilja göra en ny film i serien ungefär vart tionde år och se var karaktärerna har hamnat. Visa mig vem jag måste döda för att det ska hända.

Conspiracy. Inte Conspiracy Theory med Mel Gibson och Julia Roberts, utan bara Conspiracy med Kenneth Branagh, Stanley Tucci och Colin Firth. Manus bygger på det enda överlevande protokollet från Wannsee-konferensen, då ett gäng högt uppsatta nazister på ett tvåtimmarsmöte tog beslutet om den slutgiltiga lösningen på judefrågan.

Det vi har här är alltså statsmän, advokater och officerare som sakligt diskuterar hur man bäst utrotar en hel folkgrupp. En helt ny dimension av människans mörkare sidor som går bortom det Joan Arndt kallade ondskans banalitet. Det är dock inte ens i detta som filmens sanna geni ligger, utan i det att den lyckas framställa ett nazistsvin som doktor Stuckart (Colin Firth i sin bästa roll någonsin) som sympatisk eftersom han inte är ett fullt lika stort svin som de andra. Han hatar judar för att de är smarta, vill utrota dem genom sterilisering och vill sköta det hela inom lagens råmärken, medan de andra hatar judar för att de är djur, vill utrota dem genom massmord och bryr sig inte ett dugg om lagen.

Lord of the Rings-trilogin. Ja, jag är en stereotyp geek, så skjut mig. De här filmerna lyckades förvandla en i ärlighetens namn inte särskilt välskriven mastodontroman, full av biblisk talstil och stela träkaraktärer, till timme efter timme av fascinerande filmkonst. Det som gjort böckerna så livaktiga är den nästan bisarrt genomtänkta världen, och för att filmerna skulle lyckas måste de dels skapa den världen visuellt och trovärdigt, och dels lyckas förmedla något som Tolkien aldrig lyckades med: karaktärernas inre.

Det var inte förrän jag såg Elrond se Sauron kliva in på slagfältet som jag hade minsta känsla av hur viktig kampen var för bokens karaktärer, men Hugo Weaving visade mig med en enda blick. Jag har aldrig känt något vidare intresse för Aragorn, men att se Viggo Mortensen förvandlas från kringstrykande utbygdsjägare till ansvarskännande konung var en upplevelse. Framför allt har historien aldrig provocerat fram någon större sympati för någondera sidan, men under de där första fantastiska minuterna i biosalongen när Gandalfs vagn rullar in i Hobsala kunde jag bara tänka "och det skulle kunna vara så här underbart för evigt om bara den jäveln Sauron la av med att vara ett sånt svin".

Trots en del tvivelaktiga val (främst i mittdelen) hade vi inte kunnat få bättre filmer ur Sagan om Ringen. Jag har längtat efter Bilbo sen jag lämnade bion på nyårsdagen 2004.

Sin City. Det här är inte en film som pysslar med nyanser. De onda är så onda att de äter upp människors kroppsdelar medan offren tittar på. De hårda är så hårda att de överlever en avrättning. De fula är så fula att inte ens prostituerade går i närheten av dem. De goda är så goda att de offrar liv och förstånd för sakens skull. De vackra är så vackra att de kan bli omåttligt populära strippor utan att ta av sig ett enda klädesplagg.

Det borde inte bli en bra film av det, men ingen film har lyckats så bra med rå manipulation av mina känslor som Sin City. Just för att de onda är sådana bottenlösa kräk sitter jag och längtar efter ögonblicket då de får vad de förtjänar, trots att filmens värld är ett svart hål och varje ljuspunkt är övergående.

Filmen hade förtjänat en hög placering även om den inte hade träffat mitt hjärta så väl som den gjorde, och det är av två anledningar. För det första är den den ultimata serietidningsfilmen. Medan jag såg den tänkte jag att den såg ut som en serietidning utan att kunna identifiera varför. Svaret är att det knappt finns en kuliss i hela filmen; allt är digitalt och skådespelarna rör sig i en fullständigt konstruerad värld.

För det andra är Sin City den absolut bästa överföringen mellan två media i mänsklig historia. Den kan knappt ha behövt ett manus; det fanns redan ett i serieform. Aldrig har en berättelse så perfekt flyttats från skrift och stillbild till ljud och rörlig bild.

Dark Knight. Jag sa ju att jag var en stereotyp geek. När jag såg Batman Begins sa jag att det var Batman-filmen jag hade väntat på. En realistisk (tja, nästan) version av Batmanlegenden som tog sig tid att förklara alla de där sakerna man har undrat över. Hur fixade han den där grottan? Where does he get all those wonderful toys?

På samma sätt är Dark Knight Jokerfilmen jag har väntat på, även om den också hinner med att besvara en och annan fråga om Batman. Det är en film som bärs upp av Heath Ledgers prestation på samma sätt som den bästa anledningen att se Inglourious Basterds är Christoph Waltz. Hans tolkning av Jokern som en totalt kaotisk varelse, en samhällsomstörtare som inte är så mycket galen som levande på ett annat existensplan än vi andra. Filmen lider kanske av samma problem som den klassiska Jokerserien The Killing Joke (som för övrigt uppenbart inspirerat Dark Knight), att den säger mer om just de här två specifika karaktärerna än om något allmänmänskligt relevant. Det är en brist jag kan leva med.

Det som fascinerar mig, och som nämnts alldeles för lite, med Batman-rebooten är hur den behandlat Batmanlegenden som just en legend som vidarebefordrats genom åren, och filmerna försöker nu reda ut vad som egentligen kan ha hänt. Alla ingredienserna finns där: Jokerns breda leende, vita hud och gröna hår, Two-Faces förstörda ansikte och mynt, Scarecrows skräckgas och förstås allt hos Batman själv, men det här är en kedja händelser som långt senare kan ha gett upphov till de versioner av Batman vi är vana att se.

Juno. Det är gott om feelbad-filmer på den här listan, så här kommer en riktig feelgood-film. Det finns så många anledningar till att den här filmen aldrig borde ha kommit till. Man kan inte göra en positiv film om tonårsgraviditet i USA. Man kan inte visa en karaktär som Juno, en smart tonårstjej som bryr sig om något annat än att vara snygg och sminkad och få killar.

Framför allt är det fantastiskt att filmen vänder upp och ner på våra förväntningar angående de presumtiva adoptivföräldrarna. Mannen (Jason Bateman) är en åldrande musikerdrömmare medan kvinnan (Jennifer Garner) är vuxen och ansvarskännande, och enligt all Hollywood-dramaturgi i universum borde filmen sympatisera med mannen vars högtflygande drömmar krossats av den kvävande hustrun, men Juno gör tvärtom och visar upp mannen som den förvuxne barnunge han är medan kvinnan ges en hjälteroll.

Stranger Than Fiction. Jag tvekade väldigt mycket inför att ha med den här filmen på listan, men i slutändan vann den sin plats på att vara unik. Harold Crick (Will Ferrell) är en tråkig man som lever ett tråkigt liv och en dag hör en berättarröst som beskriver det han gör. Liksom Gregor Samsa accepterar han det fullständigt omöjliga som händer honom och i stället för att leta efter en rimlig förklaring reagerar han på sin nya livssituation genom att försöka ta reda på vilken bok det är han är med i och hur han kan undgå vad det nu är för otäcka öden som väntar honom.

Det är en metafilm i den meningen att den utforskar skönlitteraturens - och i förlängningen, all konsts - grepp om oss. När börjar ett konstverk spela mer roll än offren det kräver?

Watchmen. Stereotyp geek, se ovan. Det var riktigt svårt att välja ut den sista filmen, men till slut fick det bli Watchmen, huvudsakligen för att den lyckades med något omöjligt. Den gjorde en filmversion av en serietidning som var en enda lång kommentar till seriemediet i allmänhet och superhjälteserier i synnerhet. Filmskaparna kunde ha löst det problemet genom att strunta i det, helt enkelt filma historien (som är bra i sig) och få lika mycket pengar ändå, men de valde den andra vägen: att göra en film som var en enda lång kommentar till filmmediet i allmänhet och superhjältefilmer i synnerhet.

Från musikval och bröstvårtor på dräkterna till skurkens bästa replik ("I am no comic-book villain" där det i serien var "I am no Republic serial villain") var överflyttningen från serie till film en fullständig framgång. Det som ströks var sådant som måste strykas, det som ändrades var sådant som måste ändras, och intrigen i filmen är bättre än intrigen i serien, vilket är så sällsynt att filmen förtjänar en medalj bara för den sakens skull.

Jag måste även nämna förtextsekvensen, som är den bästa jag någonsin sett i en film.

Bubblare. Det här är redan det i särklass längsta blogginlägget jag skrivit, så varför inte göra det ännu längre? Här är tio filmer som var nära att komma med:

The Visitor - den andra filmen från regissören till The Station Agent, och ännu bättre än den.

Blood Diamond - engagerande film, viktigt budskap, fantastiska skådespelare.

In Bruges - karaktärers kamp mot varandra, världen, och ett oresonligt öde.

A History of Violence - mångbottnad historia, inte en enda scen fel, inte ens den jag tyckte var helt åt helvete första gången jag såg filmen.

Hard Candy - Ellen Page (Juno) som pedofiloffer, och om jag säger ett ord till sabbar jag filmen.

WALL-E - den sötaste filmen någonsin utan gulliga djur och/eller barn. Pixars mästerverk.

Requiem for a Dream - kanske den ultimata feelbadfilmen. En film som inte drar åt bromsen ett enda ögonblick.

Synecdoche, New York - Roger Eberts val för 00-talets bästa film, och det är mycket möjligt att jag håller med efter att ha sett den ett par gånger till.

Little Miss Sunshine - omöjlig att sammanfatta så här kort; se den och njut av hur den sliter sönder det märkliga fenomenet skönhetstävlingar för barn.

Shortbus - jag har aldrig sett en film med så mycket sex utan att bli ett enda dugg upphetsad.

Förhoppningsvis kommer jag inom kort att orka skriva en liknande lista över 00-talets bästa böcker, vilket känns ännu svårare, och kanske ett inlägg om 00-talets mest underskattade filmer, dvs filmer du förmodligen inte sett men borde se.

Bakåt och framåt

Årssiffrorna har slagit om igen, fast det inte känns särskilt länge sen sist. I ärlighetens namn var det fyra siffror förra gången och den här gången bara två, så detta är ju avsevärt lamare. På den positiva sidan så spöade den här nyårsafton skiten ur den 99/00, som jag tillbringade på en leråker under mulen himmel.

Trenden verkar vara att sammanfatta årtiondet som gått och förutspå årtiondet som kommer, och jag ska väl inte vara sämre. När jag tittar på 00-talet ser jag tre saker som historikerna kommer att minnas när de skriver kapitlet om de här tio åren: miljön, internet, och terrorismen.

Miljön: För några år sen sa jag i något sammanhang att det här århundradet skulle bli ihågkommet som det gröna århundradet, den tid då vi tog oss i kragarna och lyckades vända utvecklingen som friskt trampat på sen den industriella revolutionen. Det tror jag fortfarande och jag tycker att vi har börjat se det.

Visst var miljön en stor fråga på 80- och 90-talen, och betydligt tidigare än så också. Det var nån gång i mitten på 90-talet som jag först stötte på sopsortering ute i verkligheten snarare än som nåt teoretiskt koncept. Miljön har varit på tapeten ett bra tag, men det var på 00-talet som det gick mainstream att återvinna, sopsortera och prata carbon footprint.

Härunder vill jag också sortera all denna kravmärkta, ekologiskt odlade, rättvisehandlade mat som säkerligen fanns för tio år sen men som inte fanns på radarn för de flesta av oss. Vi kommer att fortsätta glufsa vad de än försöker sälja till oss, men fler och fler kommer att leta efter de där svårtydbara märkena på maten. Hur mycket effekt det kommer att ha bortom att döva dåliga samveten, det återstår att se.

Internet: Blev mainstream på 90-talet, men det var på 00-talet som det förändrades från "vi måste ha en hemsida men vi vet inte vad vi ska ha den till" och blev till ett sätt att köpa, boka och ta reda på i princip allt man kan tänka sig. Varenda kotte, hans moster, hennes kusin, hans airedale-terrier och terrierns tama tomat kopplade upp sig och började ivrigt skicka skojiga YouTube-klipp till varandra. Det var inte så länge sen som apor som svimmade efter att ha luktat på fingrarna var något som seminördar skickade till varandra. Nu är det närmast en folkrörelse.

För att inte prata om Facebook och alla dess föregångare och efterträdare. De som för tio år sen var för gamla för att använda internet är nu medlemmar i en hel hög olika sociala nätverk. De vet inte alltid vad man ska ha det till, men de är vid Gud med där och de tänker inte missa en enda uppdatering på en väns profil.

Jag skulle gärna nämna bloggar, men det skulle bli för meta, och Twitter, men jag har fortfarande inte fattat poängen med det.

Framtiden vågar jag knappt tänka på. En vän frågade mig nyligen när världen blev så här high-tech och jag vet fan inte. Men om tio år kommer den som inte vid varje dygnets ögonblick har omedelbar tillgång till all världens kunskap att vara en riktigt udda typ, alternativt medlem av den nya underklassen.

Terrorismen: Inte terrorismen i sig, då den fortfarande är en mycket sällsynt företeelse som existerar i verklighetens utkanter, utan skräcken för den och politiken som utnyttjar denna skräck. 00-talet kommer att kommas ihåg som årtiondet då man försökte rädda liv genom att förbjuda folk att ha med hudkräm på flygplan och tvinga dem att ta av sig bältena innan de gick ombord.

Jag hoppas - men tror inte - att detta kommer att vända. Jag hoppas att om tio år kommer falsk säkerhet och skrämselpropaganda att vara minnen blott, och man kommer återigen att kunna flytta sig från ett land till ett annat utan att genomgå långa och onödiga procedurer vars främsta syfte är att irritera mig. Personligen. Fat chance.