00-talets bästa filmer

I går hade jag det här årtiondets hittills bästa dag, huvudsakligen på grund av en riktigt go bro-date med alldeles för mycket mat och precis rätt mängd bio. Samtalet rörde sig naturligt in på de gångna tio åren och eftersom det är alldeles för nedslående att tänka på dem ur ett personligt perspektiv (mitt liv har i princip rört sig i cirkel sen 1999) så blev den självklara lösningen att försöka lösa eviga frågor som "00-talets bästa film".

Såna ansträngningar är alltid knepiga. Till att börja med är det lätt att en topplista blir "de X bästa nya filmerna jag såg under de senaste månaderna". Det finns en anledning till att storfilmer som inte släpps under sommaren släpps i december, lagom till att vara färska i minnet hos Oscarjuryn. Vidare är det alltid djupt personligt. I slutändan handlar all konst om att framkalla en emotionell reaktion, och det är inte alltid lätt att kvantifiera vad det var hos ett konststycke - film, bok, musik, tavla - som påverkade en så intensivt.

Det är också en fråga om kriterier. Jag hade fantastiskt roligt under den första Pirates of the Caribbean-filmen. Den är en riktig bragd: över 8500 sekunder och inte en enda av dem är tråkig, varken på första eller femtonde genomtittningen. Men kommer jag någonsin att ha med Pirates of the Caribbean på en topplista? Nej, givetvis inte.

Det är dock alltid en rolig fråga att tänka på och diskutera kring, och när jag i morse upptäckte att min favoritfilmkritiker formulerat en egen lista över 00-talets bästa filmer så fick jag inspiration till att faktiskt försöka göra samma sak själv.

Det var inte så lätt. De flesta filmer behöver man se flera gånger för att avgöra om de hör hemma på listan, och det är rätt sällan jag ser en film mer än en gång nuförtiden. Många filmer som påverkade mig starkt när jag först såg dem har helt enkelt inte hållit. Två sekunder efter att jag såg klart Slumdog Millionaire eller The Butterfly Effect (med det bra slutet, inte det kassa från bioversionen) hade jag utan att tveka inkluderat dem, men några veckor senare hade jag knappt tänkt på dem alls. Det är inget gott betyg, men de hade en vansinnigt stor effekt på mig just då. På grund av allt det föregående gav jag ganska snart upp tanken på en tio-i-topp-lista över bästa filmerna från 00-talet och presenterar i stället, i ingen särskild inbördes ordning, tio filmer från 00-talet som jag inte skulle skämmas över att ha med på en sådan lista.

25th Hour. Monty Brogan (Edward Norton) har ett dygn kvar innan han ska sitta i ett stenhårt fängelse i sju år. Vad som än händer så är han övertygad om att hans liv är över, och hans familj och vänner vet det också. Han kommer inte att vara den samme när han kommer ut. Vi följer honom under det sista dygnet och genom flashbacks får vi se hur han hamnat där han är, medan en subplot belyser misstagen han har gjort i sitt liv.

Filmen handlar egentligen om de små, små besluten vi tar som får enorma effekter. Om Monty hade slutat handla knark bara lite tidigare, så hade han varit rik och fri. I slutet får vi en aning om en annan möjlighet än att åka till fängelset och acceptera att det är över. Det är en nästan outhärdligt mörk film, men det finns en ljuspunkt. Montys vänner väljer rätt. Till slut.

Gran Torino. När Clint Eastwood gjorde Unforgiven trodde han - och alla andra - att det var filmen som sammanfattade hans karriär. Nu kunde han lugnt stänga dörren till ett liv som filmlegend och börja, tja, med trädgårdsarbete eller nåt.

Det blev inte så. Sjutton år senare är han bara ännu mer Clint Eastwood, en skådespelare som rört sig bortom att vara skådespelare och blivit en ikon. Gran Torino hade inte kunnat existera utan honom, helt enkelt för att det knappt går att tänka sig en annan skådespelare i den rollen. Möjligen hade Tommy Lee Jones kunnat göra det, om tjugo år eller så.

Unforgiven var mycket bra men överskattad. Gran Torino är filmen där Clint Eastwood verkligen visar vad det är han har lärt sig under sina ändlösa årtionden i filmvärlden. Han har aldrig varit mer Clint Eastwood än han är i Gran Torino, och det är en fantastisk gärning att lyckas med det i en film fylld av mer känslor än vi någonsin såg i en av hans westerns.

Before Sunset. Föregångaren, Before Sunrise, är en av mycket få filmer som har inspirerat mig till beslut som jag annars inte hade en tanke på att ta. Den handlade om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) som träffades på ett tåg och tillbringade en natt med att gå runt i Wien och prata. Nittio minuter av två människor som småpratar med varandra, och det fungerade.

I uppföljaren är det nio år senare och de träffas igen, under ännu kortare tid, och denna gång i Paris. De har båda vuxit upp, skaffat sig familjer och jobb och riktiga liv, men deras grundläggande missnöje kommer fram i deras samtal med varandra. De minns den där natten för nio år sen och tycker att den borde ha förändrat deras liv. Filmen lämnar det öppet vad som händer med dem efteråt, men Ethan Hawke har sagt att han skulle vilja göra en ny film i serien ungefär vart tionde år och se var karaktärerna har hamnat. Visa mig vem jag måste döda för att det ska hända.

Conspiracy. Inte Conspiracy Theory med Mel Gibson och Julia Roberts, utan bara Conspiracy med Kenneth Branagh, Stanley Tucci och Colin Firth. Manus bygger på det enda överlevande protokollet från Wannsee-konferensen, då ett gäng högt uppsatta nazister på ett tvåtimmarsmöte tog beslutet om den slutgiltiga lösningen på judefrågan.

Det vi har här är alltså statsmän, advokater och officerare som sakligt diskuterar hur man bäst utrotar en hel folkgrupp. En helt ny dimension av människans mörkare sidor som går bortom det Joan Arndt kallade ondskans banalitet. Det är dock inte ens i detta som filmens sanna geni ligger, utan i det att den lyckas framställa ett nazistsvin som doktor Stuckart (Colin Firth i sin bästa roll någonsin) som sympatisk eftersom han inte är ett fullt lika stort svin som de andra. Han hatar judar för att de är smarta, vill utrota dem genom sterilisering och vill sköta det hela inom lagens råmärken, medan de andra hatar judar för att de är djur, vill utrota dem genom massmord och bryr sig inte ett dugg om lagen.

Lord of the Rings-trilogin. Ja, jag är en stereotyp geek, så skjut mig. De här filmerna lyckades förvandla en i ärlighetens namn inte särskilt välskriven mastodontroman, full av biblisk talstil och stela träkaraktärer, till timme efter timme av fascinerande filmkonst. Det som gjort böckerna så livaktiga är den nästan bisarrt genomtänkta världen, och för att filmerna skulle lyckas måste de dels skapa den världen visuellt och trovärdigt, och dels lyckas förmedla något som Tolkien aldrig lyckades med: karaktärernas inre.

Det var inte förrän jag såg Elrond se Sauron kliva in på slagfältet som jag hade minsta känsla av hur viktig kampen var för bokens karaktärer, men Hugo Weaving visade mig med en enda blick. Jag har aldrig känt något vidare intresse för Aragorn, men att se Viggo Mortensen förvandlas från kringstrykande utbygdsjägare till ansvarskännande konung var en upplevelse. Framför allt har historien aldrig provocerat fram någon större sympati för någondera sidan, men under de där första fantastiska minuterna i biosalongen när Gandalfs vagn rullar in i Hobsala kunde jag bara tänka "och det skulle kunna vara så här underbart för evigt om bara den jäveln Sauron la av med att vara ett sånt svin".

Trots en del tvivelaktiga val (främst i mittdelen) hade vi inte kunnat få bättre filmer ur Sagan om Ringen. Jag har längtat efter Bilbo sen jag lämnade bion på nyårsdagen 2004.

Sin City. Det här är inte en film som pysslar med nyanser. De onda är så onda att de äter upp människors kroppsdelar medan offren tittar på. De hårda är så hårda att de överlever en avrättning. De fula är så fula att inte ens prostituerade går i närheten av dem. De goda är så goda att de offrar liv och förstånd för sakens skull. De vackra är så vackra att de kan bli omåttligt populära strippor utan att ta av sig ett enda klädesplagg.

Det borde inte bli en bra film av det, men ingen film har lyckats så bra med rå manipulation av mina känslor som Sin City. Just för att de onda är sådana bottenlösa kräk sitter jag och längtar efter ögonblicket då de får vad de förtjänar, trots att filmens värld är ett svart hål och varje ljuspunkt är övergående.

Filmen hade förtjänat en hög placering även om den inte hade träffat mitt hjärta så väl som den gjorde, och det är av två anledningar. För det första är den den ultimata serietidningsfilmen. Medan jag såg den tänkte jag att den såg ut som en serietidning utan att kunna identifiera varför. Svaret är att det knappt finns en kuliss i hela filmen; allt är digitalt och skådespelarna rör sig i en fullständigt konstruerad värld.

För det andra är Sin City den absolut bästa överföringen mellan två media i mänsklig historia. Den kan knappt ha behövt ett manus; det fanns redan ett i serieform. Aldrig har en berättelse så perfekt flyttats från skrift och stillbild till ljud och rörlig bild.

Dark Knight. Jag sa ju att jag var en stereotyp geek. När jag såg Batman Begins sa jag att det var Batman-filmen jag hade väntat på. En realistisk (tja, nästan) version av Batmanlegenden som tog sig tid att förklara alla de där sakerna man har undrat över. Hur fixade han den där grottan? Where does he get all those wonderful toys?

På samma sätt är Dark Knight Jokerfilmen jag har väntat på, även om den också hinner med att besvara en och annan fråga om Batman. Det är en film som bärs upp av Heath Ledgers prestation på samma sätt som den bästa anledningen att se Inglourious Basterds är Christoph Waltz. Hans tolkning av Jokern som en totalt kaotisk varelse, en samhällsomstörtare som inte är så mycket galen som levande på ett annat existensplan än vi andra. Filmen lider kanske av samma problem som den klassiska Jokerserien The Killing Joke (som för övrigt uppenbart inspirerat Dark Knight), att den säger mer om just de här två specifika karaktärerna än om något allmänmänskligt relevant. Det är en brist jag kan leva med.

Det som fascinerar mig, och som nämnts alldeles för lite, med Batman-rebooten är hur den behandlat Batmanlegenden som just en legend som vidarebefordrats genom åren, och filmerna försöker nu reda ut vad som egentligen kan ha hänt. Alla ingredienserna finns där: Jokerns breda leende, vita hud och gröna hår, Two-Faces förstörda ansikte och mynt, Scarecrows skräckgas och förstås allt hos Batman själv, men det här är en kedja händelser som långt senare kan ha gett upphov till de versioner av Batman vi är vana att se.

Juno. Det är gott om feelbad-filmer på den här listan, så här kommer en riktig feelgood-film. Det finns så många anledningar till att den här filmen aldrig borde ha kommit till. Man kan inte göra en positiv film om tonårsgraviditet i USA. Man kan inte visa en karaktär som Juno, en smart tonårstjej som bryr sig om något annat än att vara snygg och sminkad och få killar.

Framför allt är det fantastiskt att filmen vänder upp och ner på våra förväntningar angående de presumtiva adoptivföräldrarna. Mannen (Jason Bateman) är en åldrande musikerdrömmare medan kvinnan (Jennifer Garner) är vuxen och ansvarskännande, och enligt all Hollywood-dramaturgi i universum borde filmen sympatisera med mannen vars högtflygande drömmar krossats av den kvävande hustrun, men Juno gör tvärtom och visar upp mannen som den förvuxne barnunge han är medan kvinnan ges en hjälteroll.

Stranger Than Fiction. Jag tvekade väldigt mycket inför att ha med den här filmen på listan, men i slutändan vann den sin plats på att vara unik. Harold Crick (Will Ferrell) är en tråkig man som lever ett tråkigt liv och en dag hör en berättarröst som beskriver det han gör. Liksom Gregor Samsa accepterar han det fullständigt omöjliga som händer honom och i stället för att leta efter en rimlig förklaring reagerar han på sin nya livssituation genom att försöka ta reda på vilken bok det är han är med i och hur han kan undgå vad det nu är för otäcka öden som väntar honom.

Det är en metafilm i den meningen att den utforskar skönlitteraturens - och i förlängningen, all konsts - grepp om oss. När börjar ett konstverk spela mer roll än offren det kräver?

Watchmen. Stereotyp geek, se ovan. Det var riktigt svårt att välja ut den sista filmen, men till slut fick det bli Watchmen, huvudsakligen för att den lyckades med något omöjligt. Den gjorde en filmversion av en serietidning som var en enda lång kommentar till seriemediet i allmänhet och superhjälteserier i synnerhet. Filmskaparna kunde ha löst det problemet genom att strunta i det, helt enkelt filma historien (som är bra i sig) och få lika mycket pengar ändå, men de valde den andra vägen: att göra en film som var en enda lång kommentar till filmmediet i allmänhet och superhjältefilmer i synnerhet.

Från musikval och bröstvårtor på dräkterna till skurkens bästa replik ("I am no comic-book villain" där det i serien var "I am no Republic serial villain") var överflyttningen från serie till film en fullständig framgång. Det som ströks var sådant som måste strykas, det som ändrades var sådant som måste ändras, och intrigen i filmen är bättre än intrigen i serien, vilket är så sällsynt att filmen förtjänar en medalj bara för den sakens skull.

Jag måste även nämna förtextsekvensen, som är den bästa jag någonsin sett i en film.

Bubblare. Det här är redan det i särklass längsta blogginlägget jag skrivit, så varför inte göra det ännu längre? Här är tio filmer som var nära att komma med:

The Visitor - den andra filmen från regissören till The Station Agent, och ännu bättre än den.

Blood Diamond - engagerande film, viktigt budskap, fantastiska skådespelare.

In Bruges - karaktärers kamp mot varandra, världen, och ett oresonligt öde.

A History of Violence - mångbottnad historia, inte en enda scen fel, inte ens den jag tyckte var helt åt helvete första gången jag såg filmen.

Hard Candy - Ellen Page (Juno) som pedofiloffer, och om jag säger ett ord till sabbar jag filmen.

WALL-E - den sötaste filmen någonsin utan gulliga djur och/eller barn. Pixars mästerverk.

Requiem for a Dream - kanske den ultimata feelbadfilmen. En film som inte drar åt bromsen ett enda ögonblick.

Synecdoche, New York - Roger Eberts val för 00-talets bästa film, och det är mycket möjligt att jag håller med efter att ha sett den ett par gånger till.

Little Miss Sunshine - omöjlig att sammanfatta så här kort; se den och njut av hur den sliter sönder det märkliga fenomenet skönhetstävlingar för barn.

Shortbus - jag har aldrig sett en film med så mycket sex utan att bli ett enda dugg upphetsad.

Förhoppningsvis kommer jag inom kort att orka skriva en liknande lista över 00-talets bästa böcker, vilket känns ännu svårare, och kanske ett inlägg om 00-talets mest underskattade filmer, dvs filmer du förmodligen inte sett men borde se.