Here there be spoilers

Jag kom just hem efter en föreställning av den 160 minuter långa kliché som kallas för Avatar, och jag känner mig som om jag precis hade haft sex för första gången, på fyllan, och det varade i sexton sekunder: gravt besviken och full av undran om det verkligen var det här som all hype handlade om.

Ja, det är en mycket snygg film, ett teknologiskt underverk. Man glömmer att man inte har sett en riktig skådespelare på tjugo minuter. Den är en kavalkad av datorgenererade effekter, och när jag först började höra talas om den trodde jag att det var allt den var, men sen kom recensionerna och folk som gafflade vitt och brett och James Cameron har gjort det igen och allt vad det hette, så jag fick för mig att det faktiskt var en bra film också, vilket drog iväg mig till bion.

Förväntningar, möt Verkligheten. Låt oss betrakta historien: en tekniskt avancerad civilisation anländer till en vildmark där det finns något värdefullt som de vill ha. Platsen är bebodd av ädla vildar som lever i new age-andlig harmoni med naturen. Påminner det här någon annan om något?

Hela filmen var en lång serie saker jag har sett förut. Trots all tillgång till datorgrafikens möjligheter är infödingarna givetvis i princip människor, om än med blå hud. Givetvis är det den dumme, obildade amerikanen som är hjälten och visar sig mycket bättre lämpad för att klara sig bland infödingarna än de som har tillbringat åratal med att studera dem. Givetvis hamnar han i trubbel och träffar av en slump en infödingstjej, som givetvis visar sig vara stammens prinsessa. Givetvis accepteras han som typ lärling vilket ingen annan lyckats med, och givetvis finns det en stamkrigare som hatar honom och som han till slut måste slåss mot för att sedermera bli bästis och broder med. Givetvis är varenda liten aspekt av infödingslivet djupt kulturellt och religiöst signifikant; de kan aldrig bara rida på en häst utan måste ha en djup andlig koppling till kräket ifråga. Apropå det, var det bara jag som fick otäcka våldtäktsvibbar av scenen där Jake ska "välja" sitt riddjur?

Ska jag fortsätta? Givetvis blir han och indianprinsessan tokigt kära i varandra och har filmsex på en bisarrt vacker plats. Givetvis har han en hemsk hemlighet som han blir tvungen att berätta för stammen. Givetvis snear flickvännen på det och skriker att hon aldrig mer vill träffa honom men det är lugnt för när ett kjoltyg säger "aldrig" menar hon "inte förrän om ett tag när du har gjort en gest av tveksam betydelse och då kommer jag att glömma det här och absolut inte under varenda framtida gräl dra upp att du förrådde hela mitt jävla folk". När vi ändå är inne på det som för tillbaka honom i stammens gunst: var det en enda som hörde Neytiri prata om turok macto utan att omedelbart begripa vem som skulle bli den näste? Givetvis är det den Store Vite Mannen som blir infödingarnas frälsare och leder en armé beväpnad med vassa pinnar mot en armé beväpnad med grovkalibriga automatvapen, och det går som det alltid går i det läget. På film, alltså, inte i verkligheten.

Jag har säkert glömt hälften av klichéerna som radades upp på bioduken (det jordingarna är ute efter till och med heter - tydligen utan ironi - unobtainium), och jag orkar inte ens börja lista hålen i handlingen. De var inte lika många, men utan vidare lika grova. När jag var åtta hade det här varit det häftigaste jag någonsin hade sett, men om man har tagit sig igenom mer än en handfull filmer i sitt liv fattar jag inte vad man ser i Avatar förutom det vackra skalet.