Ouppskattade filmer

Den där listan över 00-talets bästa böcker som jag smått utlovade, den kommer inte att bli av. Tydligen läser jag alldeles för få nyligen producerade böcker för att ens kunna nämna tio stycken från det senaste årtiondet som jag skulle kunna tänka mig att ha med på en sån lista. Jag nöjer mig med att säga att The Time Traveller's Wife av Audrey Niffenegger hade varit med.

Över till det andra löftet från samma inlägg, nämligen det om ouppskattade och underskattade och oförtjänt okända filmer, också kända som "varför i helsike har jag inte hört mer om den här filmen?".

Cashback: På ett varuhus jobbar Ben (Sean Biggerstaff) nattskift, huvudsakligen för att han sen ett förhållandes slut lider av sömnlöshet. Det är ett tråkigt jobb och de anställda har alla olika sätt att ta sig igenom de långa och enformiga arbetspassen.

Bens metod är att fantisera om att han har förmågan att stanna tiden. Detta borde vara motsatsen till ett sätt att få tiden att gå, men det verkar fungera för honom. När han stannat tiden sätter han sig och ritar av kvinnor som nu står som frusna; perfekta modeller. I affären arbetar även Sharon. Ja, det är en kärlekshistoria.

Det här är knappt mer än en charmig bagatell, men den är vansinnigt charmig, och det är ibland tillräckligt. Det finns inte en ointressant karaktär i hela filmen, även om man inte tycker om allihop. Trots en och annan riktigt möglig kliché fungerar det och när slutet kommer är det uppenbart att det inte kunde ha slutat på något annat sätt, även om man inte såg det komma.

Primer: En film med extremt låg budget som lyckades skapa en av de mest invecklade tidsreseintrigerna i filmhistorien. Jag har sett den två gånger och jag har fortfarande inte helt klart för mig vad som hände, även om jag är betydligt mindre förvirrad nu än efter första titten. Då fattade jag ungefär ingenting, och det var en riktigt upplysande upplevelse att se filmen en andra gång.

Me and You and Everyone We Know: Tydligen har den här filmen vunnit priser och fått fantastiska recensioner, och jag hade ändå missat att den fanns tills jag såg den på flera olika "årtiondets bästa filmer"-listor.

Det är egentligen synd att beskriva handlingen, men jag ska försöka. En skoförsäljare har precis blivit lämnad av sin fru och försöker pigga upp sina två barn med ett eldtrick som går fel och tvingar honom att gå med handen i bandage resten av filmen. En kämpande konstnär blir nyfiken på honom och försöker skapa en relation med honom samtidigt som hon försöker få sina alster accepterade av en konstinköpare. Under tiden sexchattar skoförsäljarens sjuårige son och hans fjortonårige son har komplicerade relationer med tre flickor, varav två är för gamla och en för ung för honom. De förra är samtidigt involverade i ett tämligen besynnerligt sexuellt spel med en vuxen man som bor på samma gata.

Det låter eländigt, men jag lovar: det här är en film man blir glad av.

Interstate 60: En sån där film som måste kategoriseras som fantasy för att det inte finns något annat sätt att klassa den, även om det inte finns en enda drake eller trollkarl. Tja, det sista är diskutabelt. Det finns definitivt nån sorts magi.

Interstate 60 är namnet på en väg som inte finns, men det hindrar inte filmens huvudperson Neal (James Marsden) från att köra på den vägen när han får i uppdrag att leverera ett paket. Han tar sig in på vägen med hjälp av den mystiske O.W. Grant (Gary Oldman) och tillbringar resten av filmen med att stöta på märkliga karaktärer och konstiga platser samtidigt som han tar sig närmare och närmare sin drömflicka (Amy Smart), som ger honom ledtrådar via reklamskyltar.

Det låter mer förvirrat än det är. Det enda jag egentligen vill säga är att så fort sluttexterna rullade startade jag om filmen och såg den en gång till. Det har inte hänt mig ofta, men den här gången ville jag leva i den här världen i två timmar till. Direkt.

Mirrormask: Tydligen gjordes den här filmen specifikt för att vara en Labyrinth för 00-talet, så med tanke på mina känslor för Labyrinth är det inte konstigt att jag tycker om den. Jim Hensons dockor har ersatts med datorgrafik men den barnlika fantasin och känslan av att allting är möjligt finns kvar.

Helena (Stephanie Leonidas) är dotter till cirkusarbetare, vilket väl låter som en dröm för många barn, men hon är trött på det. Efter ett häftigt bråk om saken hamnar hon i en sagovärld vars prinsessa hon är identisk med. Hon måste ta sig tillbaka till den verkliga världen, vilket blir svårare när hon upptäcker att hon tydligen bytte plats med prinsessan, som nu lever hennes liv och gör sitt bästa för att Helena inte ska kunna komma tillbaka.

Helt enkelt en film för det inre barnet, varken mer eller mindre. Intrigen är inte det viktiga, det viktiga är det fantastiska skådespelet.