Spekulativ fiktion är överlägsen

Jag har alltid varit sf/fantasy-nörd. Det är inte lika urskillningslöst som när jag var tretton; numera tycker jag inte att ett verk är bra enkom för att det förekommer drakar och/eller strålpistoler i det, även om de elementen snarare tillför än skadar. Jag har heller aldrig varit så djupt inne i det som en del; jag talar varken klingon eller quenya och har aldrig haft på mig en stormtruppsrustning, även om det vore outsägligt coolt.

Däremot har jag varit tillräckligt insyltad för att det alltid ska ha dels irriterat och dels förundrat mig att sf, fantasy och vissa andra genrer som i själva verket är miljöer snarare än genrer anses lägre stående än andra genrer. Det finns ett definitivt motstånd mot dem, både i de finare kretsarna och bland de bokläsande massorna som gärna knarkar Dan Brown men helt ignorerar klart överlägsna författare som Philip K Dick, Ray Bradbury och Neil Gaiman.

Till att börja med är det märkligt att de över huvud taget betraktas som genrer. Om jag skriver en thriller kan jag låta den utspela sig i en diamantgruva i Sydafrika, i slummen i Los Angeles, på Stureplan i Stockholm, inom ett japanskt storföretag eller på franska rivieran, och den är ändå bara en thriller. Om den däremot utspelar sig ombord på ett rymdskepp eller i en magikerakademi så är den inte en thriller längre utan science fiction respektive fantasy. Möjligen kan man kalla den en fantasythriller om man känner för att angripa vissa segment av den fantasyläsande befolkningen, men den hamnar i fantasyhyllorna oavsett handling. Om den inte råkar ha skrivits av en erkänt fin författare förstås, då kan den mycket väl hamna ute bland de vanliga böckerna, och då aktar man sig mycket noga för att kalla den för fantasy, hur många trollkarlar som än finns med.

Det finns inte en genre som inte kan placeras i en science fiction- eller fantasy-miljö. Ingenting förbinder all science fiction och fantasy förutom just att miljön är en fiktiv skapelse med element som inte finns i den verkliga världen. Ibland kan det vara en liten extrapolering ("iPhone i käkbenet") och ibland är det ett helt nytt universum ("det onda rymdimperiet bekämpas av en liten grupp modiga rebeller och prinsessan Leia, en av dess ledare..."), men detta breda spektrum sammanfattas inom två termer eller till och med, som den direktöversättning av ett engelskt uttryck som jag valt att använda i titeln på detta inlägg, i en enda.

Detta förefaller än mer felaktigt när man betänker att snarare än att vara underlägsen andra former av fiktion, så är spekulativ fiktion överlägsen. Den ger författaren möjligheter som han annars inte har och låter honom undvika problem som endast hindrar honom, utan att tillföra något.

Säg att du har en historia att berätta eller ett budskap att framföra. För att få fram din poäng behöver du ett inbördeskrig. Du kan givetvis välja ett verkligt inbördeskrig, till exempel spanska inbördeskriget, tillbringa många långa timmar med att läsa på, intervjua historiker och se dokumentärer tills ögonen och öronen blöder, för att sedan ändra de detaljer du känner att berättelsen behöver, och få kritik av historienördar dels för de saker du ändrade och dels för de saker du fick om bakfoten. De kommer att vara många, hur hårt du än tycker att du har arbetat.

Eller så kan du uppfinna ett eget inbördeskrig. Inte nog med att du per definition inte kan göra några fel; du behöver heller inte medvetet ändra något som bara kommer att irritera dem som vet hur det egentligen gick till. Du löper inte risken att mindre informerade läsare tror att din version är den korrekta och att du därmed bidrar till summan okunskap i världen, något vi alla förhoppningsvis gärna undviker. Du kan anpassa inbördeskriget, dess historia och aktörer, så att de passar perfekt till den berättelse du vill sätta på pränt. Vilket alternativ tycker du låter bäst?

Många fantastiska verk hade tjänat på en liknande utgångspunkt. Ta Casablanca, en definitiv medlem av min "fem bästa filmer någonsin"-lista och kanske det närmaste en perfekt film som producerats. Dess enda problem är egentligen att intrigen är helt omöjlig, då den grundar sig på något som inte finns och inte rimligen kan finnas: lejdbrev som inte kan ifrågasättas, trots att det är välkänt att några sådana lejdbrev nyligen stals. I verkligheten, och särskilt den verklighet som styrdes av nazister och Vichy-fransmän, hade givetvis alla med sådana lejdbrev stoppats och undersökts extremt noga i stället för att släppas ombord på ett flygplan till och med om de var kända motståndskämpar.

I ett stycke spekulativ fiktion hade man kunnat ha exakt samma historia, men intrigen hade dessutom kunnat hänga ihop. Lejdbreven hade kunnat vara till exempel en apparat som aktiverar en teleportör, eller en sällsynt magisk dryck som låter en bli osynlig och ogripbar så att man kan passera gränsen. Problemet är förstås att den filmen inte hade tagits på lika stort allvar (men ändå på många gånger större allvar än om det hade rört sig om en bok), och där är vi tillbaka till motståndet mot spekulativ fiktion.

Vidare har spekulativ fiktion en egenskap som annan fiktion helt och hållet saknar, nämligen möjligheten att belysa verkliga frågor genom overkliga situationer. Jag talar nu om spekulativ fiktion när den är som bäst, vilket är när den säger något om vår egen värld genom dess likheter med sin egen fiktiva värld. X-Men är en allegori för homosexualitet. Discworld-böckerna låter oss se hur absurd vår vardag egentligen är. En kvinna i Star Trek blir kär i en man som visar sig vara en sinneslös värdkropp åt en liten varelse som lever i dess bröstkorg, och när värdkroppen dör levereras en ny från varelsens hemplanet. Den nya värdkroppen är kvinnlig, och förhållandet avbryts. Sällan har jag sett monosexualitetens inneboende motsägelse så tydligt förevisad.

Som fantast och som skribent tycker jag att det här är väldigt synd. För att berätta sin historia måste man hitta ett ställe i verkligheten där den någorlunda passar in, hyvla till det stället så att det passar lite bättre, och sen bli antingen utskälld eller trodd angående rena felaktigheter. Så mycket bättre, då, att skapa ett eget ställe och låta berättelsen vara det den vill vara.