Veckans vecka 6-tema är Vara vänner och jag ville gärna delta den här veckan också men har inte kunnat komma på något vettigt att skriva i ämnet. Först ville jag skriva om kompisfacket men det blev alldeles för niceguybittert. Sen tänkte jag skriva om att min bästa vän är mitt ex men insåg att jag inte hade mycket insiktsfullt att säga om det för det var inte vidare svårt för oss. Vi behövde inte arbeta för att få det att funka, det bara blev så.
Så jag hade lite slut på uppslag, men när jag läste de andra bidragen denna vecka insåg jag att jag tydligen är den ende på vecka 6 som levt sitt liv inom mononormen och det är väl i sig värt ett inlägg. Vad är egentligen grejen med att hålla sig till en människa på detta amorösa smörgåsbord som är vår värld?
Om vi börjar med den sexuella aspekten så kan jag inte påminna mig att jag någonsin känt ett behov av sexuell frihet för egen del. Visst blir jag attraherad av andra än min partner, men jag tror aldrig jag har tänkt "fan också att jag har flickvän just nu, annars hade jag totally porkat den där bruden". Jag verkar helt enkelt vara immun mot hela sprida-sin-säd-grejen.
Jag har aldrig haft sex utanför ett förhållande och har aldrig haft någon större lust att ha det heller. Det är tydligen tänkt att man ska se pickup artists som avundsvärda alfahannar, men jag ser dem som ganska patetiska småpojkar som desperat söker bekräftelse från andra småpojkar. Jag har aldrig eftersträvat den livsstilen; tanken på att vara killen som knullar någon ny varenda helg är inte attraktiv. Jag är inte ute efter första sexet med någon ny, jag är ute efter hundrade. Jag är ute efter tusende. Det är grejen för mig. Det är det jag vill ha.
Därmed inte sagt att jag är helt omöjlig vad gäller sexuell frihet. Jag lär inte önska eller utnyttja det själv men om min partner vill ha det så kan vi kanske komma fram till något. Det viktiga där är att jag känner mig delaktig trots att jag inte deltar, att det är något vi har tillsammans, inte något hon har med sina andra sexpartners. Men ett sexuellt helt öppet förhållande, nej. Det är inte jag.
Där kommer vi in på den emotionella aspekten, som är betydligt mer komplicerad. Jag vill vara något unikt och speciellt för min partner som ska vara unik och speciell för mig. Även här är jag annorlunda för jag känner inte den tydligen allmänmänskliga "gräset är grönare på andra sidan"-känslan; snarare känner jag att jag har varit på andra sidan och där finns knappt något gräs alls. Ett bra förhållande är ett bra förhållande och perfektion är en myt.
Jag kan visserligen föreställa mig att ha förhållanden som inte är begränsade till oss två, men då ska det vara vi tre/fyra/fem/whatever, inte jag och hon och så har hon två andra och de har varsin till. Det blir väl allt vanligare att inte vilja "äga" en annan människa men jag ska inte ljuga: jag vill äga och vara ägd. Jag vill ha känslan "du och jag mot hela världen, härifrån till evigheten".
Och jag kan inte se det som något dåligt, heller. Den jag delar detta med kommer ju att vara likadan själv, det är hela poängen. Frihet är, ärligt talat, sjukt överskattat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar