Hundra miljoner kronors flax

Andreas Cervenka skriver om den bortglömda faktorn i finanskrisen, nämligen tur. Han förklarar varför ren flax spelar en enorm roll för investerare och spekulanter och varför myten om den skickliga spekulanten verkar vara just en myt. Ingen är bra nog att konsistent slå en slantsingling i alla fall.

Egentligen är detta inga nyheter för mig. En gång i tiden gick jag en utbildning i placeringsrådgivning och en sak som gjordes mycket klar - detta fick man inte missförstå eftersom man då kunde råka ljuga för kunder med väldigt obehagliga ekonomiska och juridiska följder - var att tidigare resultat inte var en prediktor för framtida resultat. Oavsett hur bra en fond eller aktie har gått så är det inte en garanti, inte ens en indikator, för att den ska gå bra i framtiden.

Den ansedda tidningen Wall Street Journal körde under över tjugo år en feature de kallade för Dartboard. Proffs fick välja aktier att investera i, andra aktier valdes slumpmässigt, och sen jämfördes resultatet. Efter hundra omgångar vann proffsen med 61-39, vilket jag inte tycker är imponerande siffror för människor som får betalt för att vara bra på det här, och då fanns det dessutom flera faktorer som gav proffsen fördelar. Än värre, proffsen gick bara 51-49 mot index. Det är riktigt bedrövliga siffror.

Liknande experiment har gett liknande resultat. Det kallas Random Walk Theory, tanken att man klarar sig lika bra på att promenera nerför Wall Street och plocka investeringsobjekt på måfå som på att läsa in sig och studera och anstränga sig. Kortsiktigt verkar den stämma. Långsiktigt, det är svårare att svara på, men ingen betalar en ung hungrig börsmäklare för att försiktigt förvalta en portfölj i tjugo år.

Allt detta visste jag, och ändå lyckas jag bli förvånad varje gång jag läser om det på nytt. Bilden av den smarte, framgångsrike investeraren är så hårt intryckt i mig - och, misstänker jag, de flesta av oss - att min hjärna vägrar köpa att han bara har haft flax. Jag har inga problem med att avfärda siare och alternativläkare, men när det gäller siffror och pengar så slår mitt rationella tänkande bakut.

Kanske är det för att jag inte vill tro på det. Marknaden har så stor betydelse att den bara inte får lov att vara slumpmässig. Det måste finnas ett mönster, det måste finnas någon som begriper sig på det, det måste finnas en satans anledning att världen ser ut som den gör. Någon måste vilja det. Det är samma tänkande som leder till de konspirationsteorier jag tidigare stampat på, men den här gången kommer det inifrån min skalle.

Alternativet är ju att det enda sättet att konsistent bli framgångsrik på börserna är att fuska. Inte bara börserna, för övrigt. De som allra ivrigast försöker framställa sig som skickliga affärsmän döljer gärna att de är lika stora klantar som alla andra. Donald Trump odlar en image som affärsgeni samtidigt som han har så många kraschade företag bakom sig att jag behöver ta av skorna för att räkna dem.

Och det här är människorna som styr vår värld. Människor som hade tur, som lever på att varje sannolikhetskurva har en bortre ände och de råkade befinna sig där. Bland alla förklaringar på finanskris och elände bör vi göra lite utrymme för detta enkla faktum: på de här områdena finns det knappt någon skicklighet. Bara flax för flera hundra miljoner.