Högerdumhet

Alltså, det är inte som om jag vill vara så dryg som jag ofta låter. Jag finner bara att det är det rimligaste sättet att reagera på en värld som vår och den tänker tydligen aldrig sluta ge mig anledning att fortsätta. Nu senast har psykologen Gordon Hudson funnit kopplingar mellan låg IQ, konservatism, och fördomar. Visst, det är medelvärden och det finns extremer överallt och det är inte som om man aldrig träffat en korkad kommunist eller en klipsk fascist, men kopplingen är där och jag vet inte vem som är förvånad.

Fenomenet hör ihop med att politiker med döttrar blir mer vänster. Hur mycket det än pratas om elfenbenstornssocialister så är det högerideologin som bygger på ett slags abstrakt principiell grund; det finns godtyckliga värden som man bara bestämt sig för och de ska vid Gud upprätthållas oavsett vad verkligheten har att säga om det. Tills man stöter på verkligheten, förstås, då blir det plötsligt annorlunda.

Att fördomar och dumhet är korrelerade var kanske uppenbart. En klenare hjärna väljer naturligtvis den lättare utvägen att bedöma människor utifrån svepande kategorier hellre än att bedöma dem var för sig. Den något större överraskningen är korrelationen med högerideologi, men det rör sig om samma sak: det är lättare att välja en princip som låter bra när den reducerats till soundbite och sen hålla fast vid den tills fingrarna ramlar av.

För att förekomma "du har fördomar mot högerfolk!"-kommentarerna: tja, det har jag ju, men de bygger i alla fall på deras åsikter och värderingar, och inte på hur de ser ut eller vem de ligger med. Dessutom vill jag tillägga att jag har fördomar mot vänsterfolk också - jag är en equal opportunity haterator - då varenda förvuxet vänsterkid man träffar glatt bidragsfuskar, jobbar svart och plankar i kollektivtrafiken, beteenden som är mycket svåra att förena med vänsterns tankar om samarbete och gemensam reglering. För att inte tala om att de blir höger så fort de får pengar.

Det låter som om jag har kommit fram till att det är människor det är fel på snarare än människor av viss ideologi. Jag står ändå hellre tillsammans med vänsterfolket och hojtar om det jag tror på och som är bra i verkligheten, än det som hojtas för att det ska vara så och så är det inte mer med det, basta.

Vi får själva välja jävlighet i alla fall

Så här i kölvattnet efter alla Carema-historier kan man fråga sig hur bra det där med privat och profitmotiverad vård egentligen är. Enligt en hög studier och metaanalyser är svaret tydligen: inte så bra. Alls. Jag är övertygad om att det finns lyxiga, dyra privatkliniker där välförsedda patienter får vård för precis vad som helst som de vill ha vård för, vare sig de har det eller inte, men för folk i allmänhet är det inte bättre att lägga vården i händerna på människor som huvudsakligen är intresserade av pengar.

För att citera en god vän: "vilken överraskning, för alla andra privatiseringar och avregleringar har ju fungerat så bra". Ja, hon var lätt sarkastisk. El, telefon, apoteken... är det någon som är ett enda dugg lyckligare nu när de här industrierna sålts ut av staten?

Det är en typisk högerlösning. Låt folk göra vad de vill, tjäna pengar så gott de kan, ge så många valmöjligheter som möjligt, och så ska allting på något magiskt sätt bli bättre. I verkligheten behöver vi inte 5347 sorters shampoo att välja på, inte heller femton olika apotek att vraka bland, men vi behöver effektiva och tillgängliga läkemedel. Oavsett hur det går till. Men valfrihet sätts högre än allting annat, som om det vore bättre att få välja vilket spö man får stryk med än att inte få stryk alls.

Ta läkarreformen som skulle ge varje medborgare en egen läkare. Jag vet inte hur det är i era kvarter men här hos mig hade den först effekten att det var stört omöjligt att få vård eftersom jag inte hade valt läkare än - det föll mig inte in att söka vård medan jag var frisk - och när jag väl fick välja läkare handlade det om att välja ett av två namn från ett papper. Jag visste ingenting om människorna bakom namnen och vet inte hur jag skulle skaffa mig någon som helst grund för beslutet. Jag sket blod tjugo gånger om dagen; det var inte läge att börja göra efterforskningar. Jag ville ha hjälp.

Sen flyttade jag och fick ny vårdcentral. Jag valde en läkare som jag sedermera besökt en gång. Nästa gång jag behövde vårdcentralen kunde jag få en tid hos henne om två veckor. Jag tyckte det var lite länge och undrade om det månne fanns någon annan läkare som kunde pressa in mig. Tredje gången jag behövde vårdcentralen hände exakt samma sak. Det här var tre helt olika åkommor; då bryr jag mig verkligen inte om vem som hjälper mig, bara jag får hjälp. Jag har ett pågående tillstånd också, där har jag kontakt med samme läkare hela tiden, det vill jag ha, och då är jag okej med att inte kunna träffa honom samma eftermiddag. Jag behöver inte den kontakten med vårdcentralen. Jag vill bara ha hjälp när jag behöver det. Men det är komplicerat, för man ska ha sin egen läkare, för så har det sagts.

Valfrihet för valfrihetens egen skull, profitintresse som magisk motor för kvalité. Det tjatas om oavbrutet, men det fungerar inte. Det ger inga bra resultat. Och om det behövs fler bevis för att det finns saker man bara inte kan lägga i famnen på företag, ta historien om kylskåpet. Korta versionen: Barn dog för att de klättrade in i kylskåp som inte kunde öppnas inifrån. Följande konversation utspelade sig:

Regeringen: Tillverka kylskåp som man kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Helt omöjligt. För dyrt. Går inte. Hopplöst. Ledsen.
Regeringen: Ni måste tillverka kylskåp som kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Hoppsan, det gick visst.

Och där har ni varför jag inte litar på företag.

Det spelar fortfarande ingen roll

Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) har kallat sin homosexualitet för ett val och även sagt att hennes självidentifiering som gay är en politisk hållning. Detta har naturligtvis orsakat en mindre storm, av orsaker som hon själv förklarar: motståndet mot gayrättigheter har fått "define the terms of the debate".

Det är just problemet, som jag varit inne på tidigare. Det spelar ingen som helst roll huruvida homosexualitet är ett val eller inte. Nu är det rätt uppenbart att det inte är det - jag kan i alla fall inte kontrollera vad jag attraheras av - och jag hatar etiketter och tror inte att straight eller gay är något man oföränderligt är - jag tror inte det finns någon man så straight eller kvinna så lesbisk att det inte finns någon man där ute hen kan tända på och jag tror inte det finns någon kvinna så hetero eller man så gay att det inte finns någon kvinna där ute hen kan tända på.

I just Nixons fall verkar det hur som helst rätt tydligt att hon inte pratar om attraktionen. Hon har varit med män tidigare och säger sig aldrig ha attraherats av en kvinna före den nuvarande partnern Christine. När hon säger att hon valt homosexualitet kan hon inte rimligen mena något annat än själva förhållandet, att hon väljer att vara med en kvinna i stället för en man; hon hade kunnat göra båda utan att göra våld på sig själv. Att hon kallar sig gay är politiskt, som hon själv sagt.

Men vi lämnar det. Att över huvud taget storma mot Nixon är improduktivt. Det gayrörelsen borde göra är att påpeka att man kan säga vad som helst, det spelar ingen roll. Även om det är helt valfritt att vara homosexuell så är det ingen anledning att ha problem med det. Låt folk hångla upp varandra hur mycket de vill, det finns ingen orsak att hindra dem eller jävlas med dem över det, vare sig de har valt det eller inte. Det vi har här är ett fundamentalt harmlöst fenomen som får mycket mer uppmärksamhet än det någonsin borde. Är det inte knepigt nog att finna kärleken utan att lägga in artificiella hinder bara för att det går?

Skejtargrisen 2

Okej, det här kanske håller på att bli en besatthet för mig. Det får ni helt enkelt stå ut med. Jag kan inte - vill inte - sluta fascineras av vår hjälte, skejtargrisen. Här softar han lite i väntan på att klistras över av en löpsedel:


Här söker han skugga undan den brännande solen:

Här har han drabbats av ett lättare regnfall:


Här har han plötsligt fått en oemotståndlig lust att sprida sitt budskap verbalt:


Han har vandrat vidare ut mot västra hamnen:


Och sist men inte minst, här har vi den första dokumenterade rörliga skejtargris som påträffats i fält, på baksidan av en cykelbarnstol:


Hedra skejtargrisen. Lev med skejtargrisen. Finn frälsning genom skejtargrisen.

Av mycket jävligt är detta det jävligaste

Eftersom man inte kan spärra mobilnummer på Nixlistan blev jag i går uppringd av en telefonförsäljare. Då jag per definition inte är intresserad - ingenting de kan erbjuda är värt mer för mig än att inte uppmuntra telefonförsäljning - försökte jag artigt avsluta samtalet, men den gubben gick förstås inte utan jag blev till slut tvungen att lägga på medan han pratade. Därmed påmindes jag om det jag förmodligen hatar allra mest med både telefonförsäljning och de där förbannade typerna som står utspridda på köpcentra och tågstationer och ska pracka på en telefonabonnemang när man passerar förbi.

Det är inte att de stör oskyldiga - även om det är jävligt nog - och det är inte att de förolämpar min intelligens med sina försök till hårdsäljning - även om det är jävligt nog - utan att de inte ens kan låta mig vara trevlig. Jag vill inte vara en skitstövel mot dem; de är bara människor som gör det här skitet för att överleva och de tycker förmodligen ännu sämre om det än jag gör. Jag tjänar inget på att jävlas med dem, så jag vill bara avsluta samtliga mellanhavanden, helst innan de börjat, och gå vidare med min dag.

Men det får man aldrig. Det spelar ingen roll om man säger nej tack, att man inte är intresserad, att det inte spelar någon roll vad de erbjuder för man vill inte ha ändå, de fortsätter prata och prata och prata och det absolut enda sättet att komma undan är att lägga på eller - om man har otur nog att stöta på dem ute i verkligheten - vända dem ryggen och gå sin väg. Det är inte så min mor uppfostrade mig.

Det är det riktigt jävliga, att skulden överförs på mig, som inte ens får betalt för det här. De har i alla fall tagit jobbet och får lön; jag försöker bara ta mig igenom min vardag och blir tvungen att behandla en medmänniska som skit för att lyckas med det. Det är inget jag mår bra av.

Dessutom förstår jag inte varför det måste vara så. Okej att de lyckas sälja genom att störa förbipasserande och ringa upp främlingar, så är det väl. Jag har rentav varit en av köparna under mina mindre holistiska år. Men händer det verkligen att en potentiell kund plötsligt ändrar sig efter att ha sagt nej, nej, nej, tack ändå hejdå, och händer det så ofta att tjattaktiken är lönsam? Eller är det bara så att slipsarna tror att den är lönsam, och kan de då inte vara snälla och dra åt sina slipsar lite för hårt en dag så att vi andra kan leva våra liv i fred?

Vi bryr oss bara i vår egen bubbla

De senaste dagarna flöt det runt att Jay-Z ändrat sin människosyn efter att hans dotter fötts och i en dikt lovat att sluta kalla kvinnor för bitches and hoes. Det visade sig vara en tidningsanka; Jay-Z har av allt att döma inga planer på att byta linje i denna fråga utan kvinnor är fortfarande för honom bitches and hoes. Det är inte ofta en nyhet och dess dementi tävlar om att göra mig mest förbannad.

Även om det inte drabbade Jay-Z personligen och han glatt kan gå vidare med sin misogyna terminologi så är fenomenet högst verkligt. När jag rotade runt om den här historien snubblade jag över ett par exempel.

När en manlig företags-VD får en dotter blir kvinnolönerna plötsligt högre. Amerikanska kongressledamöter med döttrar är mer kvinnovänliga i sitt röstande (PDF); det är aborträtt och arbetsfrågor och en massa annat som de borde fatta av sig själva, inte bara för att de har en liten XX-människa att ta hand om.

Normalt försöker jag hitta den dolda faktorn när jag ser statistik som den här. När det hojtades att män som hette Conny och Sonny oftare var kriminella än andra så insåg jag att det berodde på vilka föräldrar det är som gillar namn som Conny och Sonny snarare än någon inverkan från namnet. Men här ser jag ingen ursäkt. Det är fortfarande få som väljer sina barns kön så det är hyggligt slumpmässigt, och ändå ser vi signifikanta mönster. Det får mig att vilja skalla en nunna.

Förstår människor verkligen inte att andra människor är, tja, människor? Måste man ha en egen liten kvinna för att bry sig om kvinnors rättigheter, möjligheter och villkor? Varför är den egna dottern så in i helvete mycket viktigare än resten av hennes befolkningshalva? Det är patetiskt. Det är direkt stötande.

Men det händer, och det här är långt ifrån det enda exemplet. Religiösa som tappar tron när det händer dem själva något hemskt för då kan ju Gud inte finnas. Tydligen har de missat att hemska saker händer andra hela tiden, förmodligen mycket hemskare än vad det nu var som hände dem. Människor som ser en familjemedlem få cancer och genast blir fanatiska insamlare till cancerforskning, som om de aldrig hade hört talas om cancer förr. Det är skrämmande vad lite empati det egentligen verkar finnas i världen.

Mera djävulskap

Jag och Simon hade en liten konversation om tvångssterilisering och det sista han skrev fick mig att vilja tuta ut ett inlägg till. Låt mig först bara säga att även om jag sa att det inte finns några medicinska anledningar att sterilisera så kan jag inte svära på det. Jag är inte läkare, bara en intresserad och begåvad amatör, men jag har aldrig hört talas om någon anledning och kan inte komma på någon.

Framför allt är det inte medicinska argument som framhålls för tvångssterilisering, det är juridiska. Såvitt jag sett hävdar ingen att man måste sterilisera av någon oklar anledning, de tycker bara att man ska - eller, förlåt mig, att vi ska skynda långsamt och titta djupare och bla bla bla.

Över till Simon:

Oj! Då förklarar jag mig härmed helt oförstående.

Om jag låtsas för en stund att jag är en person som dels är rasist/homofob/etc och dels skulle kunna tänka mig tvångssterilisering av utvalda samhällsgrupper, så är transpersoner ändå inte i med på min hypotetiska topp 10-lista.
Våldtäktsmän och mördare? Kroniska alkoholister? Mongoloida? Där finns det åtminstone argument även om de är dumma.

Och det är just min poäng. De driver inte den här frågan för att de tycker det är viktigt att transpersoner steriliseras, eller för att det är en stor principiell fråga, eller för att den belyser deras värdegrund, eller för att fertila transpersoner hotar samhällets fortlevnad, de gör det för att de kan. Här finns en fråga där de kan vara vettlöst bakåtsträvande och komma undan med det, därför att just här och just nu är det möjligt att vara för tvångssterilisering av transpersoner.

Kommer vi att se kristdemokraterna förespråka tvångssterilisering av människor med genetiska sjukdomar eller andra tillstånd som kan göra det mindre lämpligt att skaffa barn? Givetvis inte. Inte för att en sån ståndpunkt vore sjukare eller mer vrickad än att förespråka tvångssterilisering av transpersoner - det är den inte - utan för att det kan man inte tycka i Sverige i dag.

Men just transpersonernas tvångssterilisering, den finns fortfarande kvar som lag i riket Sverige, och därmed är det socialt acceptabelt att vara för att den ska finnas kvar. Så det är de, så mycket det bara går. Inte av någon anledning som fungerar logiskt i det vanliga universum, utan bara för att de kan.

Bara djävulskap

Kristdemokraterna envisas med att kräva tvångssterilisering vid könsbyte. De vill ha utredningar och säger att frågan är juridiskt komplicerad, tycker att den bör tittas lite djupare på och att det är viktigt att de står fast vid försiktighetsprincipen. Och i mina öron låter allt som ursäkter.

Att den här frågan ens är en fråga är för mig obegripligt. Jag kan inte komma på en enda vettig anledning till att en enda människa skulle bry sig ett dugg om huruvida någon okänd steriliserar sig, men de här människorna lyckas gå ett steg längre och kräva sterilisering.

Jag försöker, men jag lyckas inte se detta som något annat än elakhet. Kristdemokraterna vill jävlas med transpersoner. Kanske för att de ska skärpa sig och sluta vara transpersoner; kristdemokraterna tror kanske att det går att bullya dem ur det tillståndet. Kanske för att de stör kristdemokraternas noga tillrättalagda samhällsdröm, och om man gör livet tillräckligt jävligt för dem så kanske de gömmer sig och inte syns, och så kan vi låtsas att världen består av blonda heterosexuella par som producerar söta barn.

Hur det än må vara så finns det inga ursäkter här. Kristdemokraterna och andra kantgrupper vill gärna dölja sin homofobi eller rasism eller vad det nu är de pysslar med bakom fina fasader, låtsas att det inte alls handlar om homofobi och rasism utan om att värna om familjen eller julafton eller inlagd sill. Men när vi når frågor som denna blottas sanningen, för det finns bara en förklaring kvar.

Steriliseringslagen är ändå inte det värsta exemplet. Den har jag - i alla fall fram tills nu - med god vilja kunnat tolka som någon juridisk kvarleva som vi bara inte hunnit avskaffa än. Värre är det med lagen om att eventuell nedfryst sperma eller sparade ägg måste förstöras vid könsbyte. Där har det aldrig funnits någon annan förklaring än djävulskap. Om man tycker det är en fantastisk idé, måste man inte då - för att vara intellektuellt konsekvent - också förespråka avrättning av eventuella barn som redan producerats av den presumtive könsbytaren? Men av någon anledning tror jag inte vi kommer att se Göran Hägglund vifta med just den flaggan.

En värld utan jul

Nej, det handlar inte om Narnia. Betydligt mer prosaiskt än så, är jag rädd. Under en stillsam söndagsmiddag med föräldrar och mormor framkom inte bara att jag tydligen har sameblod (jag är urinvånare!) utan även att en lokal och uppskattad affär hade gått under efter att julhandeln gått sämre än väntat.

Jag har ofta hört att många säljande företag går back under större delen av året för att sedan ta sig upp ovanför plusstrecket i december och därmed få överleva ännu ett år. Med andra ord är det julen som håller dem vid liv och om den plötsligt hade eliminerats - förutsatt att det inte påverkade våra köpvanor i övrigt; jag antar att man skulle handla annat lite mer om man inte behövde shoppa julklappar men det skulle knappast väga upp - så hade de försvunnit tillsammans med den.

Det innebär alltså att om vi inte hade någon jul eller annan presentgivande högtid i vår kultur så skulle... det inte finnas några affärer? Eller, mer troligt, så skulle det finnas mycket färre. Köpkraften skulle koncentreras till ett fåtal affärer som kunde hålla sig gående på vanlig handel och resten skulle inte existera.

Det är märkligt och fascinerande, detta hur små kulturella quirks påverkar samhället. En del av det går tillbaka till biologi, en del till slumpmässiga händelser, en del till gamla traditioner som ingen orkat stampa ut än. Men det betyder också att det måste finnas sätt att studera detta. Alla kulturer har inte jul.

Jag är inte berest eller påläst nog för att reda ut det här på egen hand, så jag vänder mig till de smartaste och vackraste människor jag vet: mina läsare. Det måste finnas en industrialiserad, kommersialiserad kultur någonstans i vår värld som helt saknar en presentgivande högtid, även om Japan tydligen importerat julen. Någon av er har besökt den och är förmodligen djupt insatt i den. Hur ser det ut där? Är det ett fåtal butiker som alla besöker?

Och om vi själva importerade några presenthögtider och började bränna lika mycket pengar där som vi gör vid juletid, skulle affärerna föröka sig, skulle köpcentra börja gå bra igen, skulle kvarter efter kvarter tas över av det kommersiella? Finns det ett land där detta redan hänt?

En skrämmande tanke

Häromdagen ställde DN:s Malin Ullgren frågan:

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd?

Jag tänker inte försöka besvara frågan men jag skulle vilja säga att det där är jävligt skrämmande för mig också. Även män som inte är filmstjärnor eller bodybuilders bryr sig väl om hur de ser ut? Jag är med på att kraven är annorlunda och uppmärksamheten är annorlunda men nog fan tar det emot att låta sig rasa samman?

Visst älskar jag löpning och visst är det en kick att korsa mållinjen på ett maraton, titta på klockan och se en bra tid men om jag ska vara ärlig är det kanske en tiondel av anledningen till att jag tränar. Den stora orsaken är att jag blir lycklig av att titta i spegeln och gilla det jag ser, och jag blir olycklig av att ogilla det.

Det är inte bara för min egen skull heller. Jag gör det inte specifikt för att attrahera kvinnor - har Thomas rätt så är det hur som helst slöseri med energi - men däremot för att slippa tänka på det när jag är bland folk. Ja, jag inbillar mig att folk tittar och tänker. Därför vill jag se bra ut så att jag inte behöver inbilla mig att de tänker något negativt.

Och även om inte en enda människa bryr sig förutom jag själv så är tanken på att sluta träna eller av någon besynnerlig anledning behöva äta onyttigt (det var ett House-avsnitt om saken, vill jag minnas) faktiskt riktigt obehaglig, riktigt frånstötande på en grundläggande magnivå; det är samma känsla som att försöka gosa med en halvmeters hårig tusenfoting. Jag borde kunna bara göra det, men jag vet att det inte kommer att hända.

Så det här är inte helt könsbundet. Det kanske är vanligare hos kvinnor, men jag tror att det sprider sig. Det är trist att kamp skulle få resultatet att det blev värre för män i stället för bättre för kvinnor, men det är väl så världen fungerar.

Prioriteringar

Smart Ass Cripple berättar en historia om en förståndshandikappad ung man, av honom kallad Popeye the Sailor, som ville flytta hemifrån men inte kunde därför att det bara fanns boenden för sådana som blev misshandlade eller var hemlösa eller utsatta för övergrepp och liknande. Han ironiserar över hur glad Popeyes mamma blev när hon fick cancer för då kunde Popeye få plats på ett boende, och över vilken miss det var att älska Popeye för då tvingades han bo kvar hemma.

Det är kul och välskrivet, men det är också ett exempel på de meningslösa historier som dyker upp så fort någon tycker sig befinna sig i ett hål i systemet. Sådana saker kommer att hända i varenda människoskapat system för det finns inget sätt att göra dem perfekta. Det är bara ännu en variant på "man borde ha knarkat sig igenom gymnasiet för då hade jag fått den här och den här och den här hjälpen nu" eller "man borde krossa några rutor och få segla till Västindien gratis".

Naturligtvis skulle jag vilja att Popeye fick en plats på ett boende utan att hans mamma behövde få cancer eller misshandla honom för den sakens skull. Jag skulle vilja att tillräckligt med resurser stoppades dit så att han kunde leva ett så gott liv som möjligt. Men i situationer där resurserna faktiskt är begränsade, oavsett hur jävla orättvist det är, så måste man prioritera. Och då tycker jag att de hemlösa och misshandlade ska få hjälp innan Popeye får det.

Jag tycker faktiskt att det är värre att en förståndshandikappad måste sova under en bro och tigga till mat eller att hen lever utsatt för övergrepp och försummelse än att en vuxen förståndshandikappad bor hos sina kärleksfulla föräldrar. Om det leder till en mamma som hurrar åt ett cancerbesked eller börjar spöa upp sin son för att han ska få hjälp så är det väldigt tragiskt, men vi kommer aldrig att kunna täppa till alla luckor. Vi kan bara göra så gott vi kan med det vi har.

I stället för att leta upp bisarra scenarion för att belysa det man tycker är orimligt med ett system som gör sitt bästa kan man försöka fundera på vad man ska göra åt de underliggande problemen. Det handlar inte om onda tjänstemän som vill att handikappades föräldrar ska behandla dem illa, det handlar om resursfördelning. Det är trista saker och inte lätt att skriva underhållande blogginlägg om, så det försvinner oftast. Framför allt kräver det att man kan se saker med objektivitet och empati, vilket i sin tur kräver ansträngning. Dessutom verkar mänsklighetens genomsnittsförmåga därtill ligga under marknivån, så jag börjar undra om det inte kan vara så att jag inte alls är småsociopat utan vad nu motsatsen brukar kallas.

Den som inte tar bort luddet ska dö

Min tvättmaskin har gått sönder och jag har därför blivit tvungen att likt ett simpelt djur använda den gemensamma tvättstugan. Det är första gången jag reducerats till detta öde sedan nittiotalet och jag är inte förtjust i det men om det är det eller gå i smutsiga kläder eller köpa nya kläder dagligen så får det väl bli det här.

Detta olyckliga sakernas tillstånd har hur som helst gjort att jag än en gång är inblandad i bostadsrättsföreningars klassiska luddfejd, även om den verkar ganska sval och oaggressiv just här. Ni vet grejen, en standard-arga-lappen: man ska vid blod och död rengöra luddfiltret efter varje runda i tvättstuga, och den som inte gör det ska steglas. Orsaken till att det här problemet ens finns är att det gängse systemet gynnar den som bryter mot det. Det är ett recept på katastrof. Som tur är finns det en lösning. Jag tror jag först hörde den från min bror (en av två) och jag tyckte redan då den var genialisk.

I stället för att man rensar luddet efter att man tvättat, gör man det före. Det betyder att man aldrig någonsin behöver göra det två gånger (som man med nuvarande system måste om den som tvättade före inte rensat luddet) och om man låter bli att göra det drabbas man bara själv. Det löser hela luddproblematiken i ett svep. Det inför inte bara en automatisk motivation att göra rätt utan en immunitet från dem som gör fel. Det är faktiskt totalt briljant.

Det enda jag kan föreställa mig som man skulle kunna ha emot det nya systemet är att man har en känslomässig motvilja mot att rensa någon annans ludd. Det är en irrationell, ologisk, emotionell och meningslös invändning mot ett helt överlägset förslag, men eftersom människor är som de är garanterar det att den kommer att segra. Och fejden fortsätter.

Gott 2012

Normalt skulle jag skriva något drygt och överlägset om världens enastående dumhet men jag mår alldeles för bra, så jag önskar helt enkelt alla ett lika bra 2012 som mitt har varit hittills. Låt oss leva så att det inte gör något när världen går under i december.