Prioriteringar

Smart Ass Cripple berättar en historia om en förståndshandikappad ung man, av honom kallad Popeye the Sailor, som ville flytta hemifrån men inte kunde därför att det bara fanns boenden för sådana som blev misshandlade eller var hemlösa eller utsatta för övergrepp och liknande. Han ironiserar över hur glad Popeyes mamma blev när hon fick cancer för då kunde Popeye få plats på ett boende, och över vilken miss det var att älska Popeye för då tvingades han bo kvar hemma.

Det är kul och välskrivet, men det är också ett exempel på de meningslösa historier som dyker upp så fort någon tycker sig befinna sig i ett hål i systemet. Sådana saker kommer att hända i varenda människoskapat system för det finns inget sätt att göra dem perfekta. Det är bara ännu en variant på "man borde ha knarkat sig igenom gymnasiet för då hade jag fått den här och den här och den här hjälpen nu" eller "man borde krossa några rutor och få segla till Västindien gratis".

Naturligtvis skulle jag vilja att Popeye fick en plats på ett boende utan att hans mamma behövde få cancer eller misshandla honom för den sakens skull. Jag skulle vilja att tillräckligt med resurser stoppades dit så att han kunde leva ett så gott liv som möjligt. Men i situationer där resurserna faktiskt är begränsade, oavsett hur jävla orättvist det är, så måste man prioritera. Och då tycker jag att de hemlösa och misshandlade ska få hjälp innan Popeye får det.

Jag tycker faktiskt att det är värre att en förståndshandikappad måste sova under en bro och tigga till mat eller att hen lever utsatt för övergrepp och försummelse än att en vuxen förståndshandikappad bor hos sina kärleksfulla föräldrar. Om det leder till en mamma som hurrar åt ett cancerbesked eller börjar spöa upp sin son för att han ska få hjälp så är det väldigt tragiskt, men vi kommer aldrig att kunna täppa till alla luckor. Vi kan bara göra så gott vi kan med det vi har.

I stället för att leta upp bisarra scenarion för att belysa det man tycker är orimligt med ett system som gör sitt bästa kan man försöka fundera på vad man ska göra åt de underliggande problemen. Det handlar inte om onda tjänstemän som vill att handikappades föräldrar ska behandla dem illa, det handlar om resursfördelning. Det är trista saker och inte lätt att skriva underhållande blogginlägg om, så det försvinner oftast. Framför allt kräver det att man kan se saker med objektivitet och empati, vilket i sin tur kräver ansträngning. Dessutom verkar mänsklighetens genomsnittsförmåga därtill ligga under marknivån, så jag börjar undra om det inte kan vara så att jag inte alls är småsociopat utan vad nu motsatsen brukar kallas.