Varför får jag veta allting sist?

När jag först blev sexuellt aktiv för ungefär halva mitt liv sen så var manliga p-piller ett par år ifrån att testas på människor och de har förblivit ett par år ifrån att testas på människor. Allt eftersom åren gått har jag insett att manliga p-piller inte vore en så fantastisk grej som jag först föreställde mig - jag begrep ingenting om hormoner eller bieffekter utan ville bara ha något jag kunde använda - men det gör mig inte mindre irriterad över att det knappt finns några alternativ.

Äventyr i preventivmedelvärlden har sen dess lärt mig att hormoner suger stenhårt. Eftersom kondomer också suger stenhårt - om än på ett mer hanterligt och mindre konstant sätt - så finns det inte så hemskt mycket kvar. Hur kan vi efter alla dessa årtusenden ha misslyckats med att uppfinna ett vettigt preventivmedel?

Tydligen har vi inte det. RISUG använder inga hormoner, är minimalt invasivt, varar i tio år, är reversibelt, kostar knappt nånting, har inga biverkningar, och jag är förbannad över att jag inte har hört talas om det förrän nu, men ännu mer förbannad över att det inte redan finns tillgängligt för precis alla män i hela världen utom möjligen sentineleserna.

Det här borde finnas överallt. Inte bara borde man kunna knalla in på vilken vårdcentral som helst och få det, vi borde utföra det rutinmässigt. Varenda trettonårig pojke borde få ett brev hem där det står "Nu är det dags att fundera på RISUG". Föräldrar som vill låtsas att deras söta barn inte har sex kan formellt dra åt helvete; det är fan så mycket viktigare att tonåringar inte får barn än att deras föräldrar får leva i liljevit självbedragelse.

Visst, det måste testas och utvecklas och godkännas för bruk i varenda land och en massa sånt som drar ut på tiden men är ack så viktigt. Det är inte mycket jag kan göra åt det, men jag har i alla fall skrivit upp mig för att få information och den dag de vill ha försökspersoner står jag först i kön om jag så behöver kniva ner dem som var snabbare. Jag hoppas alla mina läsare gör samma sak. Utom det där med nerknivandet.

Camerons tripp neråt

Diverse bloggosfärer, internät och Twitterfeeds pratar om att Terminator/Titanic-regissören James Cameron ensam dykt ner i Marianergraven och därmed gjort den djupaste solodykningen någonsin. Det är förstås coolt att en pushing sixty filmtitan gjort något som detta men det känns som om den riktiga nyheten försvunnit i flödet.

Att det var just James Cameron - eller vem som helst som är känd för något annat än att ta sig ner under vattnet - är något av det minst intressanta med den här händelsen. Betydligt intressantare är att han inte bara gjort den djupaste solodykningen någonsin - som hans vän the Governator snabbt påpekade - utan den djupaste solodykningen som över huvud taget är möjlig; han har besökt Challenger Deep, den djupaste punkten på vår planet och om vi ska göra en djupare dykning måste vi hitta en annan planet eller uppfinna en väldigt cool borr.

Men det är inte det coolaste, det heller. Cameron har inte bara gjort något fantastiskt utan något fullständigt historiskt och unikt. Han var inte först till Challenger Deep, men bara två människor har varit där före honom - Jacques Piccard och Don Walsh - och de åkte dit tillsammans, 1960 när Cameron var fem år gammal, och stannade i tjugo minuter. Cameron var där nere i tre timmar.

Det är det coolaste. Ingen har varit där på över femtio år. Människan har tillbringat mycket mer tid med att utforska månen än med att utforska vår planets största djup, och mer nyligen. Det är fyra gånger så många som traskat omkring på en annan värld än som besökt havets verkliga botten. Cameron tiodubblade ensam tiden vår art som helhet tillbringat där nere.

Det här är inte bara en nyhet, inte bara en kändis som gjort något häftigt. Det här är en händelse som saknar motsvarighet i mänsklig historia, och det hade det varit oavsett hur många filmer dykaren regisserat.

...live together in perfect harmony...

Israelen Roni Edri har skickat ett öppet kärleksbrev till Iran, och iranier - vanliga iranier - har svarat. Fler israeler har anslutit sig till Edri. Detta är vackert men framför allt visar det på en gammal sanning: krig och konflikt kommer inte från folket utan från överheten.

Vanliga israeler och vanliga iranier har ingen anledning att hata eller bekämpa varandra. Visst finns det israeler som hett önskar Irans undergång och vice versa, men de är i minoritet. Det är ledarna som desperat behöver nationalism och vi-och-de-känsla. Det är generaler och politiker som vill framställa andra länder som fienden och avmänskliga deras invånare, inte invånarna själva.

De som faller för retoriken och ivrigt vill krossa landets motståndare är inte briljanta ideologer, de är bara lurade. Sanningen är den Roni Edri insåg: gaphalsarna i TV representerar inte sina folk.

Jag hoppas att det här fungerar. Jag hoppas att Roni Edris lilla idé växer till något enormt och att människor på båda sidor om gränsen inser att människorna på andra sidan är mer eller mindre exakt som de själva. Jag hoppas att det sprider sig till andra gränser också. Konflikter fortlever därför att världen styrs av småbarn; de kan bara dö om de vuxna tar över.

Vad är förspel?

Vecka 6 är igång igen och den här veckan är ämnet förspel. Det är ett ord som alltid har gjort mig lite vagt förvirrad; för mig är det en av de termer som alla använder och alla utgår ifrån att alla andra förstår, samtidigt som alla har sin egen definition. Ungefär som "kär" och "förälskad": synonymer för vissa och vitt skilda begrepp för andra.

Det verkar i allmänhet betyda sexuell aktivitet fram till penetration/samlag (som då inte är förspel utan faktiskt sex), men det slutar funka så fort man har sex utan penetration/samlag vilket inte precis är sällsynt. Så jag antar att förspel är all sexuell aktivitet som normalt inte leder till orgasm och resten är sex, men då kan man lugnt ha förspel-sex-förspel-sex-förspel-sex, vilket låter konstigt.

Bortsett från det skulle en uppdelning i "förspel" och "sex" i alla fall förklara diverse undersökningar som hävdar att sex tar i genomsnitt åtta eller fjorton eller 16,4 minuter; de räknar bara med de sista åtta eller fjorton eller 16,4 minuterna. Men det är en uppdelning som för mig känns helt fel. Om man ligger och kelar i soffan och sen har sex så var det förspel, men om man ligger och kelar i soffan och inte har sex sen så var det bara vanligt kel?

Så jag fattar väl inte riktigt vad förspel är, egentligen. För mig är det sex alltihop, och det börjar innan man ens rör vid varandra, och det tar verkligen inte bara 15,4+16,4 minuter. När jag är i en sexuell relation känns det som om vi mer eller mindre har sex hela tiden, oavsett vad vi faktiskt gör. Eller ens om vi är på samma plats. De där sista minuterna som alla kallar för "sex", de är verkligen bara det allra sista. Fantastiskt, visst, men bara en del.

Spam spam spam, lovely spam spam spam

Eftersom gmails spamfilter är orealistiskt briljant så har jag inte privat några större problem med spam men på jobbet påminns jag konstant om att det är någon brutal procentsats av världens e-post som är spam - jag tror att det är 80% som brukar nämnas.

Det förvånar förstås alla som har en fungerande hjärna och/eller hängt på internet mer än ett dygn, vilket vid det här laget torde vara åtminstone snart sagt varenda svensk och en signifikant andel av världens befolkning i övrigt. Logiken säger att spam skulle försvinna om den inte fungerade, men för att den ska fungera måste någon falla för den och vem kan rimligen vara så dum/naiv/spräcklig?

Det finns förstås såna människor och vi har väl alla läst ett par humorblandade skräckhistorier om människor som glatt pytsat iväg pengar till uppenbara bedragare och aldrig sett röken av sin surt förvärvade cash igen. Men jag tror ärligt talat att de är i en väldigt liten minoritet och att de spammare som faktiskt plussar på sitt spammande är få.

Orsaken till att spam fortfarande fyller universum är inte att spam fungerar, utan att folk tror att det fungerar. Pengarna ligger inte i att blåsa människor som får spam, utan i att blåsa människor som skickar spam. Jag tror att det är försäljning av e-postadresslistor som driver hela industrin. Dumspån tror att andra människor är ännu större dumspån, köper adresslistor, skickar ut en massa spam, gör inte en spänn, och säljer adresslistan till något annat dumspån.

Offren är därmed inte de spammade utan spammarna. Å ena sidan är det trevligt att spammare betalar pengar för luft; å andra sidan är det trist att adressförsäljare får betalt för luft. Men på det hela taget ser jag hellre att parasiter parasiterar på andra parasiter än på resten av oss.

Lördagsmatematik

Okej, häng med nu och förklara var jag räknar/tänker fel.

• En kalori är den mängd energi som krävs för att värma upp en liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• En vuxen människa har ett dygnsenergibehov i häradet kring ungefär cirka 2000 kilokalorier, give or take, mutatis mutandis, nånstans där i straxet, modifierat för vikt, ålder, kön, muskelmassa, kroppsfett, aktivitetsnivå, hälsotillstånd, politisk ståndpunkt, skumfaktor och månfas.
• 2000 kilokalorier är 2 000 000 kalorier.
• En människas dagsbehov är alltså tillräckligt för att värma upp två miljoner liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• Eller, för att göra det lite mer gripbart: en människas dagsbehov är tillräckligt för att värma upp tjugotusen liter vatten 100 grader Celsius (eller Kelvin).
• Vilket innebär att värma upp tjugo ton vatten från fryspunkt till kokpunkt.
• Vilket är helt orimligt mycket. Vad är det för satans kraftwerk vi går omkring i egentligen?

EDIT: Tydligen är det en kilokalori som motsvarar energin som krävs för att värma upp en liter vatten en grad, en kalori motsvarar energin som krävs för att värma upp ett gram vatten en grad. Vi kan alltså bara koka tjugo liter is om dagen. Vilket ändå är hyggligt imponerande.

Goes both ways

Jag fick en mindre epifani i dag, vilket händer tillräckligt sällan för att det ska vara värt att tjata lite om. Dessutom var det en epifani som jag i all rimlighet borde ha fått av mig själv för rätt länge sen.

Jag läste den här väldigt bra texten om mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal, som använder Keira Knightley som exempel på en kvinna som kvinnor tycker är sjukt snygg medan män är betydligt svalare. Jag faller själv in i det lägret; hon är en bra bit ifrån ful men jag får inte lust att hångla upp henne. Motsatsexemplet Jenna Jameson är väl inte heller mitt kvinnoideal precis, men hon är bra mycket angenämare för ögat och libidon än Keira Knightley och ja, vältränad > mager varenda dag i veckan.

Det här visste jag förstås redan; det är samma princip som att modeller inte är till för män. Jag räknade med att kvinnor i allmänhet trodde att män vill ha Keira Knightley och andra klädhängare (och det finns naturligtvis män som vill det) men visste att det inte stämde.

Det jag inte hade kopplat förrän jag läste den texten var att det gäller åt andra hållet också. När tjejer säger att de gillar inte alldeles för stora muskler eller söta killar eller vad det nu kan vara så är min spontana reaktion att det är klart de säger så, det måste man ju säga, men egentligen egentligen EGENTLIGEN vill de ha... okej, kanske inte Batman, precis. Jag är inte säker på vad jag trodde var deras ideal. Jag trodde i alla fall att det var något annat än de sa, för jag vet ju vad som är snyggt på killar och därmed basta.

Tänk att man kan vara så här klipsk och ändå missa de där uppenbara logiska hoppen. Ibland behöver man någon annan som skriver det på näsan, så tack, Hanna Fridén.

Och det är historien om hur jag fick bättre självförtroende genom att läsa om seriefigurer.

Jag föddes gammal

När mitt rymdskepp för 34 år sen landade i mina jordiska föräldrars trädgård var jag redan vuxen. Det kändes i alla fall så under större delen av min uppväxt och ungdom. Det är tänkt att man som ung ska älska allt som är nytt och coolt men jag var gravt misstänksam mot förändringar och nyheter. Jag sov inte hela dagarna som mina kompisar, jag gjorde aldrig någon större revolt mot mina föräldrar (jag har dubbelkollat detta med dem utifall att jag ser det i en skev backspegel), jag lyssnade inte på värdelös högljudd musik, jag brydde mig inte om sånt som verkar viktigt när man är ung men som senare visar sig meningslöst i det stora hela.

Jag visste detta redan då, för övrigt. När jag var sexton sa jag att jag var född gubbe. Och jag tyckte om det; det innebar ju att jag inte behövde gå igenom nån dryg förändring och inse att allt jag trodde på var skit. Även om jag inte är lika rabiat som jag var (världen får färre vassa hörn när man åldras och inte ens det viktiga verkar riktigt lika viktigt) så har jag samma politiska åsikter i dag som då. Dessutom gav det fördelen att jag redan som sextonåring insåg att det förmodligen var min bästa tid, till skillnad från de flesta som längtar efter att bli äldre och först när det är för sent inser hur gött det är att vara tonåring om man bara har vett att uppskatta det.

Och i dag läste jag om 7 Scientific Reasons You'll Turn Out Just Like Your Parents och insåg att jag inte bara är lite udda utan tydligen går emot vetenskapen själv. Jag känner nämligen inte igen mig i en enda punkt.

7. Your Brain Will Stop Getting Pleasure from New Music. Musiken som kommer när man är tonåring är det coolaste som finns, det föräldrarna lyssnar på är hopplöst tråkigt. Musiksmaken stagnerar med åren och man fortsätter lyssna på vad det nu var man fastnade för i sin ungdom, och det kidsen lyssnar på låter som skit.

Jag lyssnade på Elvis och Beatles när jag var liten, och jag har bara fortsatt älska musik från 50-, 60- och 70-talen. Mina jämnåriga lyssnade på olika nyanser av skit, men det kan väl till viss del förklaras av att nittiotalet var det sämsta musikårtiondet någonsin. Grunge och hiphop, liksom.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på en skiva från 2005 som jag hörde för första gången i dag, och när jag såg Wicked i West End grät jag en mindre älv och glömde hur man andades. Jag är inte läkare men tycker att det låter som att få "pleasure from new music".

6. The Physical Urge to Rebel Will Fade Away. Tonåringar är sociopater som långsamt lär sig vad empati är för något. Tills dess kommer de att göra revolt så mycket de bara kan.

Som sagt hade jag ingen större tonårsrevolt. Visst var jag mer temperamentsfull när jag var sjutton än jag är nu. Visst bröt jag regler och visst, visst, visst. Men hela livet-suger-och-ni-fattar-inte-för-ni-har-aldrig-varit-unga-grejen? Den lät lika patetisk då som den gör nu.

5. Your Brain Will Start Getting Pleasure from Boring Shit. Ungar behöver snabba häftiga thrills, vuxna tycker det är coolare att ha ett välordnat hem. Unga kan inte ens fatta konceptet uppskjuten tillfredsställelse, vuxna märker knappt om de nånsin får nån.

Jag var vuxen från början. Jag har alltid mått vansinnigt bra av att ha det städat och snyggt omkring mig, jag var bara för lat för att faktiskt fixa till det. Mitt planeringssinne fanns från början; jag kunde till exempel ransonera godis så jag fortfarande hade kvar när mina bröder sedan länge slukat allt sitt. Jag gömde mitt påskägg långt efter påsk. Just den grejen har jag om något blivit sämre på, men det är troligen för att jag nu bara kan gå och köpa nytt godis om jag vill.

4. It Will Become Physically Impossible to Sleep In. Tonåringar sover bort hela dagarna, gamlingar går upp fyra på morgonen.

Jag minns att jag sov till elva en gång. Det var hysteriskt sent för mig. Jag kunde gå och lägga mig fem på morgonen och jag vaknade ändå åtta. Jag har oändligt med minnen av att vakna dagen efter en fest hemma hos någon annan och ha sisådär fyra-fem timmar att fördriva innan någon annan vaknade.

Den egenheten höll i tills jag tränade bort den genom att jobba natt; då har man inte råd att bry sig om vad klockan är. Så numera kan jag sova hela dagarna om det behövs, men när jag var ung var jag uppe på morgonen oavsett vad.

3. You Will Stop Trying to Change the World (If You Are a Man). Konstig titel, med tanke på att sektionen faktiskt handlar om att män blir klenare och tjockare med åren (vilket väl även händer kvinnor?).

När jag var sexton var jag överviktig och hatade alla former av idrott utom möjligen att spela fotboll under extremt lösa sociala former. Nu är jag trettiofyra, springer sex mil i veckan och är i mitt livs bästa form.

2. You Will Find Yourself Eating Bland Food, Because You Can't Taste It. När man blir äldre förlorar man smaksinnet så man äter det är lättast att fixa till. Torrt bröd, alltså.

Den här är jag väl visserligen inte gammal nog att ha märkt än, men jag trodde att det var mer eller mindre tvärtom för alla? Okej att riktigt gamla människor faller i ovan fälla, men är det inte så att små barn har extremt känsligt smaksinne och därför älskar ketchup och annat sånt som inte smakar ett skit och får annat att inte heller smaka ett skit? Jag hatade senap och sill och sånt när jag var liten och älskar det nu, och jag blir bara mer och mer sugen på att testa nya saker.

1. Your Memories of the Past Will Become "The Good Old Days". Nostalgi är ett botemedel mot depression. Ju äldre man blir desto mer förr har man att tycka att det var bättre, och till slut har man bara förr och då måste man tycka om det.

Jag är redan där. Jag har det rätt fett just nu, men nackdelen med att vid sjutton veta att sjutton är den bästa tiden är att man vid nitton börjar tycka att det var bättre förr.

Dagsform

Man måste undra. I fredags tänkte jag springa en långrunda med fartökning, det vill säga att jag tar det hyggligt lugnt och ökar den fjärde halvmilen för att sen gå ner till originalfarten den femte och sista halvmilen. Rätt tidigt inser jag att det inte kommer att bli något av med fartökningen; kroppen svarar helt enkelt inte så jag behåller min fart hela vägen igenom i stället och lägger det hela till handlingarna. Det gick ändå okej, det kan inte gå fantastiskt varje gång.

I går har jag mina boys här och det blir godis, kladdkaka, filodegsknyten och två lådor vin delade på fyra pers. I morse är det sol, jag känner inte av vinandet och känner för att springa så jag tänker mig att jag tar en mysmil. Det blir längre och längre, kanske ska jag springa 15, kanske lite till, och så slutar det med att jag gjort nästan 23 km och snittat 4:34/km. När jag slog mitt förra långpassrekord (4:57) med först 4:53 och sen 4:48 var det helt sjukt bra. 4:34 befinner sig i en annan dimension. Det är snabbare än min absoluta drömhastighet på maraton, och då pratar vi om (a) en tävling som (b) fortfarande är ett kvartal bort.

Och detta hände två dagar efter ett långpass (fel), efter att ha ätit vidrigt illa (fel) och efter att ha klämt sisådär två flarror vin (totalt fel). Vi pratar om att jag haft milrundor som jag inte kunnat göra i närheten av så här fort. Vi pratar om att jag i förra veckan inte lyckades göra en åttakilometers tempolöpning på under 4:35. Jag har varit mycket bättre förberedd och gjort mycket sämre ifrån mig.

Så man måste undra över det här märkliga fenomenet dagsform. Jag har tidigare pratat om hur det alltid går snabbare på tävling, men detta är något annat. Nu hade jag ingen annan motivation än mig själv, och egentligen mindre motivation än annars eftersom jag inte sprang för något särskilt utan bara för att det kändes bra. Hade det gått lika bra om jag från början hade bestämt mig för att springa 23 km så fort det bara gick, i stället för att bara ge mig ut och mysspringa och se vad som hände?

Oavsett vad det beror på, om det nu är stämning eller attityd eller slump eller bara att det äntligen var vårsol - eller rentav vin - skulle man inte kunna analysera det, destillera det och ge mig en spruta och en tankbil full med det? Så bra som jag mått i dag vill jag alltid må.

Om sömn

Som mångårig nattarbetare har jag upplevt ungefär varenda sömnstörning man kan tänka sig, om än bara i korta perioder. När jag gick i skolan och jobbade dagtid hatade jag att gå upp på morgonen - och det gör alla, jag vet, men jag hatade det tillräckligt för att vilja döda det med en kulhammare om det inte varit abstrakt - och fascineras av det faktum att det aldrig blev lättare. Tolv år i grundskola och gymnasium, och det var fortfarande lika drygt att släpa sig upp på morgonen, samtidigt som jag kunde ha svårt att somna på kvällen.

Enligt min hjärnas sätt att se på saken borde det vara enkelt. Om man vaknar sex så somnar man tio nästa kväll, åtta timmar tidigare, och somnar man tio på kvällen vaknar man klockan sex, åtta timmar senare. Och känner sig pigg och utvilad. Som varenda människa vet är det lika långt från verkligheten som en trehövdad självlysande papegoja - det kanske finns nåt exemplar nånstans, men jag har aldrig sett det.

I stället vaknar man trött och seg och har ändå svårt att somna på kvällen, och det verkar finnas någon nebulös koppling mellan kroppens klocka och den faktiska klockan så att det är jobbigare att gå upp sex än åtta oavsett hur mycket man har sovit. En gång råkade jag sova fjorton timmar i sträck och när jag vaknade hade jag en besynnerlig känsla som jag inte kände igen. Det tog en stund att förstå att det jag kände var att jag faktiskt var utvilad, vilket jag förmodligen inte hade varit sen förskoleåldern.

När jag har haft sömnproblem har de ofta yttrat sig i att jag sovit några timmar, vaknat och haft svårt att somna om. När jag har jobbat är det mycket sällan jag sover hela dagen i ett sträck (och jag sover nästan lika sällan åtta timmar) utan jag är alltid uppe en stund kring tolv-ett. Samma sak händer ibland på nätterna och eftersom jag hatar att sova bort dagar och älskar solljus så är det alltid lika ångestladdat; jag vill inte vara uppe mellan tre och fem. Jag vill vakna på morgonen och ha hela dagen framför mig.

Jag har länge velat genomföra ett experiment där man placerar mig i en fönsterlös källare nånstans, ger mig saker att sysselsätta mig med men absolut inget som helst sätt att veta vad klockan är, och övervakar mig för att se vilket sömnschema jag hamnar i. Jag visste inte att någon hade kommit på en liknande idé och genomfört experimentet; i och för sig hade försökspersonerna klockor men de befann sig också i mörker i fjorton timmar per dygn. De sov visserligen åtta timmar per natt, men i två sjok om fyra timmar. Enligt en senare litteraturstudie var det precis så människor sov förr i tiden. Sova fyra timmar, upp och pyssla, sova fyra timmar till.

Den tanken var inte helt ny för mig. Jag har läst ett par gånger om att tidigare generationer var uppe på nätterna i en timme eller två, helt självklart och ångestfritt, och att vår uppfattning om en obruten åttatimmarssömn är något helt påhittat - och ganska nyligen, också. I så fall skulle det förmodligen förklara varenda sömnproblem jag nånsin haft.

Men vad kan man rimligen göra åt det? Visst, jag har en livssituation som låter mig göra ungefär vad jag vill, men vill jag verkligen gå och lägga mig klockan tio, vara vaken mellan två och fyra, och gå upp klockan åtta? Kan jag ens somna klockan tio? Vad ska jag göra mellan två och fyra? Det jag annars hade gjort mellan tio och tolv, antar jag, men det känns av någon anledning inte alls skoj. Det är väl bara en kulturell hangup, men de är nog så verkliga.

Och att stressade 9-5-människor med småbarn och amorteringar skulle hitta ett tiotimmarssjok att dedicera till sömn är nog orimligt utopiskt. Då får man se till att vara riktigt produktiv under de där två timmarna. Men det kan väl i alla fall lösa problemet med småbarnsföräldrars sexliv, om man bara kan synka sig.

Can't we all just get along?

När jag läste Sleepless toppentext om Pär Ström och jämställdismen (och satan vad jag hatar ord ibland) funderade jag på vad det egentligen är hos Pär Ström och dylika som stör mig så mycket. Till viss del är det grejen som Sleepless nämner - när det drabbar män är det struktur, när det drabbar kvinnor är det slump - men framför allt är det att han gör det hela till en tävling. Om män drabbas av ojämlikhet så är det i sig ett bevis på att feminismen har fel och om han bara samlar ihop tillräckligt med exempel så kommer verkligheten att ändras. Att ojämlikhet finns är mindre viktigt än vem som drabbas värst av den.

Det är en utbredd sjuka. NoBoyToy pysslar med samma sak från den kvinnliga sidan, och jag hatar att jag ens kallar det "sidor". Det gör att jämställdhet blir ett krig mellan kvinnor och män i stället för det samarbete det borde vara.

Ojämlikhet drabbar män. Ojämlikhet drabbar kvinnor. Jag kan inte föreställa mig någon med ens en rudimentär intelligens och verklighetsuppfattning som skulle ifrågasätta någotdera. Ändå är vi så upptagna med att reda ut vem det drabbar värst att vi inte har tid att fixa problemet.

Jag kan inte föreställa mig något mindre intressant än vem som har det lite sämre. När ojämlikhet drabbar kvinnor ska vi göra något åt det, när ojämlikhet drabbar män ska vi göra något åt det, men det vi inte ska göra är att tjafsa om vem det drabbar oftast. Vad skulle det någonsin kunna leda till?

Det var precis den här grejen som gjorde att de senaste årtiondenas Schyman-Skugge-feminism aldrig var ett dugg intressant för mig. Där kunde jag ändå inte bidra; jag var ett djur och en våldtäktsman och ett flickvänmisshandlande exmördande kräk och om jag över huvud taget skulle vara i närheten skulle det vara som en botfärdig asket som tog på mig mitt köns synder i evighet, amen. Det var jag förstås inte intresserad av. Jag ville inte att min Y-kromosom skulle påverka hur jag fick lov att kämpa för jämställdhet eller hur de andra såg på mig. Det är väl ändå själva grunden för jämlikhetstanken?

Men det sitter väl för djupt i oss. Vi vill ha fiender som är lätta att känna igen och sen spelar det ingen roll att vi egentligen vill samma sak. Framför allt är det okej, det här med att sätta upp skyttegravar mellan könen. Aggressiv feminism och lättkränkt manlighet och så flyger kulorna igen, och det kan man göra helt öppet. Jag får knappt springa ett lopp utan att någon kvinna står vid sidan och hojtar "kom igen tjejer, nu spöar vi killarna" och varje gång dödar det lite till av glädjen i att göra något av det roligaste jag vet.

Madonnan, horan och mannen

Rush Limbaughs prat om sluts and prostitutes fick mig återigen att fundera på hur konstigt det här med slut-shaming och sexnegativitet verkligen är. Vi pratar om en aktiv kampanj, driven av män, för att få kvinnor att ha mindre sex. Det är lika logiskt som att skjuta sig i pungen, och om de gjorde det i stället skulle det vara trevligare för oss andra.

Jag är en man som är rätt förtjust i att ha sex med kvinnor och därför tycker att det är bättre ju mer sex kvinnor har, särskilt om de har det med mig. Varför skulle jag då vilja att sexuell aktivitet skammärktes och gjordes till något negativt? Det är obegripligt. Att stämpla oskuld på det viset vore kanske lika jävligt men betydligt mer logiskt. Det skulle i alla fall ha ett syfte som en mänsklig hjärna kan reda ut.

I dag snubblade jag - i en filmrecension, märkligt nog - över en förklaring som jag inte tänkt på innan. Det handlar inte om mannens syn på kvinnor utan om mannens syn på sig själv. Han tycker - medvetet eller omedvetet - att män och deras drifter är så äckliga och lågtstående att om en kvinna sänker sig till att ha sex med en man kan han inte längre respektera henne. Madonna/hora-komplexet har alltså inte med kvinnor att göra, utan med män.

Jag har personligen aldrig haft madonna/hora-problemet utan blir snarare mer förtjust i en kvinna ju mer sex hon har med mig, men det här ringer till även i min skalle. Jag har också vuxit upp med det ständiga budskapet att män är odisciplinerade troglodyter som konstant vill köra kuken i allting och att det är drygt för kvinnor att inte kunna gå nånstans utan att bli betraktade som något att köra kuken i, så visst finns det lite... skuld, ångest eller vad man ska kalla det, i min sexualitet. En sorts kvardröjande rädsla att det är påträngande att jag vill. Fult, kanske, att min vilja i sig är ful. Man skulle inte behöva vara särskilt annorlunda mot mig för att falla rätt ner i madonna/hora-fällan och tycka att den som böjer sig för den fula viljan själv är något lågt.

Eller så vill de ligga med sina mammor allihop. Nåt av det är det väl.

Vår bästa tid är nu

Enligt Steven Pinker lever vi i den fredligaste värld mänskligheten någonsin skådat. Trots krig och folkmord och terrorism och dödsskjutningar så är det nu det är så ovåldsamt som det någonsin varit, och vår envisa uppfattning om motsatsen beror mer eller mindre på massmedias maxim "if it bleeds, it leads". En bidragande faktor är just att världen är så lugn nu att den vanliga människan - i alla fall i vår kultur - ofta inte drabbas av våld alls, inbillar sig att det är normaltillståndet och därför tycker att varje våldsbrott hen läser om är något orimligt fasansfullt.

Det är ingen överraskning för mig. Jag har tillbringat några inlägg med att göra klart att och varför vi lever på den bästa fläcken vid den bästa tiden i vår arts historia. Vi tror att det är värre eftersom vi är bortskämda, eftersom det dåliga får enormt utrymme och eftersom folk bara vill klaga och tro att allt är på väg åt helvete. Oklart varför.

Samtidigt lever de i en värld där även en väldigt kvick titt i en historiebok borde göra fullständigt klart att vi har en sjuk tur som föddes här och nu. Det förflutna sög, och det sög inte bara lite grann, det sög stenhårt. Bortsett från alla tekniska och medicinska mirakel som gör vår tid underbar så var det förflutna ändå ett helvete. Människor hade odiskutabel och nästan obegränsad makt över andra människor. Människor av annan nationalitet, religion eller etnicitet var värdelösa. När man pratar om slavhandel och erövringskrig och sträckbänkar som naturliga inslag i vardagen är det svårt att ta nutidens klagolåt på allvar.

Jag tycker även om att Pinker massakrerar den besynnerliga uppfattningen att människor skulle ha varit fredligare innan alla de sociala omvälvningar som gjort att det inte längre är okej att döda varandra hur som helst. Det är naturligtvis precis tvärtom; jägare/samlare lever inte i några idealsamhällen. Their lives are nasty, brutish, and short. I Guns, Germs and Steel berättar Jared Diamond om hur två män från olika stammar börjar räkna upp sina genealogier när de träffas, i förhoppning om att hitta en gemensam släkting så att de har en anledning att inte döda varandra. Jag vet inte hur det är med er, men det har jag aldrig behövt göra. Jag bara låter bli att döda, och det verkar funka.

Men jag antar att samhället aldrig blir bättre om man bara är nöjd hela tiden, så jag försöker låta bli. Och visst har vi saker kvar att jobba på, absolut. Det är en bra bit kvar till den perfekta världen. Men vi har kommit en jävla bra bit också, och det ska vi inte glömma.

Bästa idén på länge

Det konstgjorda köttet som vi hört talas om i ett par årtionden har enligt DN kommit lite närmare verkligheten. Det är givetvis ett fantastiskt koncept; kött som i allt väsentligt är identiskt med döda djur och ändå inte involverar några döda djur. Eftersom det är så bra kommer det naturligtvis att bitchas en massa om det. Jag har hört två huvudsakliga motargument - båda synliga bland artikelns kommentarer - och börjar med det något smartare.

1. Vi borde inte lägga ner en massa pengar på att forska fram konstgjort kött utan bara sluta äta kött i stället. Visst, det kan man tycka. Men det kommer inte att hända. Det ligger i samma klass som att lösa energiproblemen genom att sluta använda ström eller att vara emot genmodifierad mat för att fälten kunde användas till ekologisk odling i stället. Det kommer inte att hända.

Jag tänker inte diskutera huruvida en vegetariansk mänsklighet vore bättre för oss, djuren eller planeten, för det är inte på den grunden jag vänder mig mot det här argumentet. Jag hävdar bara att det är en haschdröm, något som vi kan gå omkring och hoppas på men som inte kommer att bli verklighet nån av de närmaste torsdagarna. Att tjurskalligt aggra mot konstgjort kött för att det finns ett teoretiskt alternativ som vore bättre men som aldrig kommer att väljas innebär att på dum princip behålla ett dåligt status quo. Lev i stället i verkligheten och gör något som kommer att ha faktiska, bra följder.

2. Det är äckligt. Så du äter gärna ihjältorterade koncentrationslägerinterner, men inte identisk materia som framställts utan att jävlas med en enda levande varelse? Okej. Genialiskt.