Ateist eller agnostiker?

Skeptikern Michael Shermer, vars gärning jag i allmänhet uppskattar och står bakom, skrev i förra veckan om ateism vs agnosticism och lyckades i förbifarten reta upp mig. Jag delar hans motstånd mot etiketter så låt oss droppa orden ateism och agnosticism och gå in på hans påstående att "Gud existerar inte" är en ohållbar inställning.

För att kunna diskutera detta måste vi tyvärr ge oss in i de semantiska definitionernas urtråkiga snårträsk, för man måste ju veta vad Gud är för att ha en åsikt i saken. Jag vill inte försöka definiera Gud - det är de troendes jobb - men kan säga att jag aldrig hört en definition av Gud som a) varit i sammanhanget meningsfull samt b) inte fått mig att hävda att enligt den definitionen finns inte Gud. Visst kan man likt Einstein prata om Spinozas Gud eller kalla Gud för summan av alla naturlagar, men det är inte så meningsfullt. Ingen bygger en kyrka för att dyrka summan av alla naturlagar. Ingen ber till summan av alla naturlagar. Summan av alla naturlagar har inga åsikter om hur människor bör leva sina liv.

Så det vi pratar om här är alltså någon form av transcendent väsen. Att ett sådant inte existerar är en rimlig slutsats av observerade fakta, inte en ohållbar inställning. Kunskap fungerar så att vi accepterar det vi fått tillräckligt med bevis för och inte accepterar resten. Att göra på något annat sätt, det är ohållbart. Då måste vi acceptera varenda påhittad vanföreställning.

Gud är, tvärtemot vad troende gärna hävdar, inget specialfall. Om man får hitta på specialfall så kan jag uppfinna en xandikon, bestämma att xandikonens existens varken kan bevisas eller motbevisas, och sen kräva att alla tar ställning i frågan. Är du xandikonist eller axandikonist? Nå? Du kan inte bevisa att xandikonen inte finns!

Vi kan bedöma Guds existens på samma sätt som vi bedömer all annan existens. Antingen finns Gud och interagerar med universum, och då kan vi principiellt upptäcka det, eller så finns Gud inte, eller så finns Gud men interagerar inte med universum och då har vi ingen anledning att bry oss om henom. Att något inte finns och att något beter sig exakt som om det inte finns är i praktiken samma sak.

Michael Shermer drar fram det gamla "you cannot prove a negative" för att backa upp sin inställning. Det är ett mycket besynnerligt påstående då det i sig är ett negative och därmed, enligt sig självt, obevisbart. I verkligheten finns bevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare i mitt kök"), obevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare någonstans i universum"), bevisbara positives ("det finns späckhuggare i havet") och obevisbara positives ("det finns späckhuggare strax vänster om Andromeda"). Huruvida ett påstående är positivt eller negativt har föga inverkan på huruvida det är bevisbart. Dessutom kan snart sagt varje positivt och negativt påstående formuleras om till motsatsen och skulle därför, enligt Shermer, alltså plötsligt bli bevisbart eller obevisbart.

Ungefär här brukar invändningarna börja komma. Du kan inte veta säkert, du kan inte bevisa hundraprocentigt, etc etc. Det är förstås helt rätt och helt irrelevant. Vi kan alla befinna oss i Matrix, vi kan bli lurade av Descartes bedragare, jag kan lida av en enormt invecklad och mycket verklighetstrogen hallucination. Det enda jag anser mig vara säker på är att något existerar, inte ens cogito ergo sum ställer jag mig bakom. Men det är lustigt att ingen kommer dragande med de här invändningarna när jag påstår att vispgrädde finns eller att bäckahästen inte gör det. Det är bara i specialfallet Gud som det plötsligt blir nödvändigt att klamra sig fast vid en mikroskopisk möjlighet.

Det finns en mikroskopisk möjlighet, förstås. Att den Gud som eventuellt existerar skulle påminna särskilt mycket om någon av de gudar som mänskliga religioner hittat på är ännu mindre sannolikt, men den möjligheten finns, den också. Den är bara inte stor nog för att det ska vara värt att ägna den ett ögonblicks eftertanke, ungefär som med de blommiga späckhuggarna i mitt kök. Om människan aldrig hade uppfunnit religion hade den förste som nu försökte trycka in ett osynligt transcendent väsen i debatten rätteligen betraktats som en knäppgök, och det är bara ålder och tradition som gör att till och med en ärkeskeptiker som Shermer resonerar som han gör.

Därför säger jag, trots min motvilja mot etiketter, att jag är ateist. Jag hävdar bestämt att det inte finns någon Gud, och tills jag får en gnutta bevis om motsatsen tänker jag fortsätta med det. Shermer har helt rätt i att det är de troende som bör framlägga de bevisen, precis som jag - om jag hade hittat på min xandikon - hade varit tvungen att bevisa den.