Jag känner till det okända

Ännu en artikel berättar om vestibulit, en ouppmärksammad sjukdom som gynekologer inte känner till eller inte tänker på och vars offer måste kämpa för att få vård. Och jag fattar ingenting.

Jag är inte gynekolog, har inte ens en vagina, och jag har känt till vestibulit i åtminstone strax under tjugo år, förmodligen mer. Det första jag tänker när jag hör "sex" och "ont" i samma mening är vestibulit. Så fort jag läser en text som börjar med de två orden vet jag hur den kommer att sluta: med en surt tillkämpad vestibulitdiagnos. Det händer rätt ofta, och varje gång hävdar texten att vestibulit är okänt och obskyrt. Varenda gång reagerar jag ungefär som när den knäppa tanten på tåget hävdade att det fanns en massmedial konspiration för att dölja katolicismen: "då är det väl därför jag aldrig har hört talas om den".

Det låter helt omöjligt. Om en tjejkompis nämnde sexsmärtor skulle jag förmodligen inte ens nämna vestibulit eftersom det är så självklart att hon redan tänkt på det. Jag kan inte vara unik. Det är helt omöjligt att jag utan aktivt intresse blivit bättre påläst än genomsnittsgynekologen. Jag har bara passivt lyssnat och lik förbenat har jag i två årtionden vetat om allt det här som påstås vara okänt.

Ändå fortsätter historierna strömma till. Och jag fattar absolut ingenting.