Sprättbarn

Världen blir säkrare och säkrare och samtidigt verkar alla, särskilt föräldrar, bli mer och mer oroliga. Det är väl inte lika illa i Sverige som i diverse transatlantiska kulturella hegemonier men även här körs barn fram och tillbaka mellan övervakade aktiviteter, vilket står i skarp kontrast till den barndom som jag och mina jämnåriga hade. Det är curling och helikoptrande, föräldrar som ringer viktiga samtal åt sina 18-åringar, barn som i stället för att knuffas ut i solen hålls inne. Fast det är inte helt hopplöst, ungar knallar fortfarande runt ensamma och säljer majblommor.

Jag vet vilken sida jag borde placera mig på, men jag är faktiskt kluven. Visst hade jag en toppenbarndom och visst tror jag att det var bra för mig och visst skulle jag vilja att alla fick ha en sån, även om den verkar livsfarlig betraktad genom moderna glasögon.

Jag bodde i en liten by på landet där trafikljus var något som hände andra, den organiserade brottsligheten bestod av hembränning och vi en gång hade ett rasupplopp som avbröts då den ende deltagaren på rasistsidan insåg att han var ensam. Det var tryggt och lugnt, är vad jag försöker säga, så det är kanske annorlunda om man bor i city.

Jag tog mig i alla fall överallt till fots eller med cykel. Även de gånger mina föräldrar visste var jag rent formellt var någonstans så var det en ganska vag uppfattning. Om jag var "hos Per", betydde det att jag var hemma hos Per, nåbar med ett telefonsamtal? Ofta inte. Vi var ju ute någonstans och ofta fanns ingen annan hemma hos Per heller för att informera eventuella sökare om den saken. Det föll mig verkligen inte in att själv göra det innan vi gick ut. Mina föräldrar räknade med att jag skulle kunna ta mig hem till middagen klockan sex, och det lyckades jag ju med i allmänhet.

Jag kan inte minnas något som jag inte fick göra för att det var för farligt förutom att, typ, jonglera med motorsågar. Jag spikade och sågade. På lågstadiet tog jag bussen utan annat sällskap än en klasskamrat. Om någon höll koll på mig var det så subtilt att jag inte märkte det.

Det var den ena sidan. Å andra sidan är jag själv livrädd. När jag haft sambo - vuxen sambo, notera - och hon varit ute har jag varit orolig tills hon kom hem. Det spelar ingen roll hur irrationell oron är, den är där i alla fall. Och när jag tillsammans med dåvarande flickvännen och hennes treåriga kusin var i en mataffär och vi lämnade kusinen i ett lekrum utanför insåg jag efter en kort stund att flickvännen skulle få handla ensam för jag klarade inte av att släppa kusinen ur sikte. Jag satte mig i lekrummet i de få minuter det rörde sig om och kände mig inte ett dugg dum.

Jag begriper inte hur jag någonsin skulle kunna ha barn utan att oroa mjälten ur mig varenda gång de lämnade min åsyn. Jag vill inte hålla dem inne, jag vill att de ska springa runt och cykla precis som jag gjorde. Men jag vet inte hur det skulle gå till.

Min rädsla är väl helt vanligt Mean World Syndrome och jag borde bara skaka av mig den och komma ihåg att allt det jag är rädd för är hemskt sällsynt. Till och med här i Malmö. Och jag är aldrig rädd för egen del. Tydligen tror min hjärna att inget ont kan hända någon så länge jag är närvarande.