Slut

För länge sen sa jag att jag aldrig skulle låta mig drabbas av den långsamma bloggdöden utan i stället lägga ner den dagen det var dags att lägga ner. Jag har redan dragit ner gravt på takten och nu är det över en månad sen jag hade en tanke värd att skriva ner, så det här är hejdå till de få som fortfarande läser här.

George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.

Mina drömmars dröm II

Mitt första äventyr inom lucid dreaming har tyvärr inte följts av större framgångar. Sen dess har jag bara haft en rad nära-missar, den senaste alldeles nyss, och det börjar verka som om mitt undermedvetna jobbar hårt för att hindra mig.

Det tydligaste exemplet hände för några månader sedan. Jag hade en surrealistisk hallucinatorisk Dalidröm som bara inte kunde vara verklighet. Jag befann mig på en säng med ben som var goda tio meter höga och märkliga djur, bland dem något extremt giraffliknande som traskade omkring i cirklar runt mig, och där nånstans insåg jag att det här måste vara en dröm, det är den enda rimliga förklaringen.

Så jag försökte koncentrera mig och förändra världen runt mig, få kontroll, men varje gång jag försökte så hände det något så bisarrt att jag inte kunde ignorera det. Så jag försökte igen, men det bara fortsatte. Mitt undermedvetna försökte aktivt distrahera mig så att jag inte skulle lyckas. Och det gick; jag tappade koncentrationen gång på gång och efter ett bra tag vaknade jag.

Sen har vi i dag. Som vanligt får jag de bästa resultaten av att vakna tidigt, äta frukost i lugn och ro, och sen ta en lur. Något i drömmen - jag minns inte vad - gav mig den avgörande ledtråden att det här inte var på riktigt, och genast satte jag mig ner och fokuserade. Det funkade, började funka. Plötsligt insåg jag att ögonen var stängda, så jag försökte öppna dem. Det tog emot och jag förstod att om jag öppnade dem så öppnade jag dem i verkligheten. Det ville jag ju inte så jag höll dem stängda och efter en stund fick jag tillbaka synen.

Sen var det att knalla runt i drömvärlden och försöka använda mina gudalika krafter, men de är inte så lätta att få ordning på. Ett tag började jag bli osäker på huruvida jag hade vaknat, vilket begränsade min handlingsfrihet en hel del. Det finns rätt mycket man kan göra i en dröm som är gravt olämpligt att göra i verkligheten. Det har konsekvenser och sånt drygt.

Men det gick inte ända fram den här gången heller. Jag hade min magi, men inte fokus nog att använda den målmedvetet. Jag blev distraherad. En bra grej är i alla fall att jag inte vaknar direkt, som jag har läst ska vara ett problem, utan jag kan till och med komma så långt att jag känner ögonlocken öppnas och ändå vända tillbaka till drömmen. Jag ska nog bli drömgud en dag.

Ett gap

Jag läser om att H&M har en plusmodell med det något oturliga namnet Jennie Runk. Fröken Runk modellar storlek 44 och större - vilket inte säger mig mycket men att döma av bilderna är det för litet för en satans massa kvinnor - och huvudpoängen med artikeln verkar vara att hon uppskattas och uppmärksammas, för i vår värld är det en nyhet att något är en nyhet.

Det var dock något helt annat jag fastnade för, något som tydligen gick artikelförfattaren helt förbi. Nämligen följande:

Den 24-åriga amerikanska modellen upptäcktes redan år 2000, men fick då två alternativ. Antingen banta så att hon kunde visa kläder i storlek 38 eller mindre, eller gå upp lite i vikt och bli plusmodell.

Även om vi bortser från att hon tydligen var elva år när hon "upptäcktes": är det bara jag som tycker att något fattas här? Hon kunde antingen gå ner till storlek 38 eller upp till storlek 44. Finns det inga kläder med storlek 40 eller 42? Behöver sådana kläder inte mannekängas? Säljer de sig själva? Eller är det bara en grundläggande lag i modellbranschen att ingen för helvete ska få vara den storlek hen är från början? Banta eller käka men du får fan inte fortsätta som du är.

Det är sånt här man tänker på när man äter frukost till Lyxfällan

Jag är väldigt svag för självförbättring. Biggest Loser, Du är vad du äter, Lyxfällan, det är gött alltihop. Och det är det senare programmet som har fått mig att fundera, för det är mycket jag inte förstår med det. Hur hamnar man - egentligen - i den situationen?

Jag menar inte "hur kan man låna och spendera pengar man inte har och hur kan man låta det gå så långt" och så vidare, för dummare saker än så kan jag begripa. Människan har diverse designfel och ett av dem är den ständiga kortsiktigheten, den här förmågan att sätta saker åt sidan som om de försvinner om man inte tänker på dem. Det har inte hänt mig men jag fattar hur det händer. Det börjar med något litet, gränserna flyttas och så sitter man i ett hål.

Men det är en del jag inte förstår. Till att börja med: jag tror inte jag vet särskilt mycket mer än de som är med i Lyxfällan. Jag vet till exempel inte exakt hur illa det är att hamna hos kronofogden, eller exakt hur jävligt livet blir när man har en betalningsanmärkning, eller ens hur man blir av med en sån. Jag ger bara typ 80-20-odds på att det alls går. Jag har ingen koll på hur långt det ska gå innan man blir vräkt, och då har jag ändå som vicevärd-in-training varit med på en vräkning, eller vad man gör efter att man blivit vräkt.

Jag har ingen budget. Jag skulle nog kunna spotta upp hyggliga gissningar om jag vore tvungen att fylla en sån där tavla de sätter upp i början av varje avsnitt, men jag skulle behöva räkna i huvudet för att komma fram till, till exempel, hur mycket jag betalar för lån varje månad. Jag är tvungen att tänka efter ett par sekunder för att få fram hur mycket jag får ut i lön och det är på en tusing när. Jag vet vad min hyra är, cirkus, men resten av kategorierna skulle jag behöva gissa en del på.

Men orsaken till att jag inte vet de här sakerna är att jag aldrig har behövt veta det. Jag betalar mina räkningar, jag köper min mat, och jag överlever. När en månad är tight märker jag det genom att jag behöver ta från sparkontot och då sätter jag tillbaka de pengarna när nästa lön kommer. När jag har gott om pengar en månad sätter jag in det som är över på sparkontot. Det går mig inte förbi. Jag har faktiskt varit hos inkasso en gång och jag begriper fortfarande inte hur jag missade räkning och påminnelser men det är det värsta jag har gjort på området.

Men de här människorna kan gå back femtusen, tiotusen, femtontusen, eller mångdubbla den summan varje månad, tydligen utan att märka det. Om jag gick back femtusen i månaden skulle det märkas väldigt fort och efter kort tid skulle det vara omöjligt att fortsätta gå back femtusen i månaden. Hur mycket sparade de ihop innan de började backa, egentligen? Och hur kan det vara okänt för dem? Kan man verkligen låna om och om igen, så mycket att man inte märker att man blir tusentals kronor fattigare varje gång kalendern vänder sida?

Och när man är där, hur kommer det sig att man fortfarande inte vet nåt av det där jag listade ovan? När det börjar luta mot kronofogde och betalningsanmärkning och vräkning, är det inte då man åtminstone sätter sig framför Google i ett par minuter? Okej, det är väl samma människofel igen, men här går nog min förståelsegräns.

Framför allt: hur är det rent fysiskt möjligt att sjunka så djupt? Ens om man försöker? Kalla mig naiv, men jag inbillade mig att den där kreditupplysningen som görs så fort man hickar hade en funktion. Är inte den till för att hindra just sånt här? När man tar sitt fyrtionde lån (no jokes, en av dem hade lån och krediter på 43 olika ställen), ska inte det stället se de tidigare trettionio kreditupplysningarna, hosta lite förläget, och säga nej?

Tydligen inte. Jag räknar med att det finns någon insikt jag inte har nått än, ungefär som när jag slutligen begrep hur USA:s fastighetskris uppstod. Vem tjänade på att lura på folk en massa usla lån de inte hade råd att betala? Det gör man väl inget flis på? Sanningen var förstås att skurkarna i sammanhanget lurade på folk en massa usla lån som de hoppades att de - nätt och jämnt - skulle ha råd att betala. Slutresultatet blev en krasch, men alla hade hellre sett att det bara puttrade vidare och pengarna fortsatte flöda in. Det är antagligen något liknande på gång här.

Lite efter

Jag har velat skriva något om Reva-historien sen tidningarna började hojta om det men det har inte blivit av, så här kommer ett rykande inaktuellt blogginlägg om saken.

Till att börja med: notera den här dagen i era kalendrar, för jag håller helt med om det Fredrik Reinfeldt sa i frågan. Om vi ska ha fri invandring ska vi lagstifta om det, om vi inte ska ha fri invandring ska vi upprätthålla de lagar vi har om det. I det ingår att kasta ut folk som inte får stanna, och har vi problem med det - lagstifta om fri invandring, inte hacka på polisen.

Det är inte det problemet jag har med hela Reva-grejen. Mina invändningar är huvudsakligen praktiska. Till att börja med tror jag inte att det här med arbetande papperslösa är ett särskilt stort problem i Sverige. Jag tror inte det skadar någon nämnvärt. Jag tror vi har mycket värre saker att jobba på.

Men säg att jag trodde annorlunda. Då skulle jag fråga mig om vi verkligen bäst löser problemet genom att jaga ner de papperslösa, en i taget, och kasta ut dem. Eller om det kanske fanns ett bättre sätt att angripa frågan, till exempel genom att jaga ner människorna som anställer dem. Låter inte det strikt bättre?

Men säg att jag inte trodde det heller, säg att jag trodde att det finns en högst begränsad potentiella papperslösa arbetare här i världen och om vi bara slänger ut alla en gång var så är problemet löst sen. Inte ens då skulle jag tycka att det var en bra idé att poliser står och kolla leg på slump.

Jag behöver inte ens nämna den rasistiska aspekten, att polisen behandlar människor olika efter utseende. Det är förstås inte bra, men här spelar det knappt någon roll. Det är bara så fundamentalt ineffektivt att ha poliser som står stilla och kollar folks papper. Är det verkligen det bästa vi kan göra med polisens resurser? Är det det vi vill ha dem till?

Jag hoppas att de som stödjer Reva - huvudsakligen Sverigedemokraternas fanclub, vilket väl förvånar precis ingen - inte gnäller det allra minsta den dag de ringer 112 och polisen inte kommer för att de är upptagna med annat. Jag hoppas att de lugnt och nöjt tänker "de var säkert upptagna med att tjäna vårt land genom att be om leg i tunnelbanan", medan de förblöder.

Hurra för Bamse

Bamse, världens starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller 40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar den på större allvar än författaren. Det är min grej.

Först och främst: om detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej. James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är om något större variation hos Bamse.

Bamse må vara en "slät figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han delar med den andra är att båda är roliga.

Men framför allt är analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus är en skurk.

Vi avslutar med Skalman, för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av, ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det. Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?

Skalmans äventyr visar däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.

Så jag hoppas Bamse överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.

Och dessutom minns jag Anderssonskans Kalle.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Case. In. Fucking. Point.

Apropå förra inlägget: om jag någonsin känner mig alltför uppåt och glad, om jag är för positivt inställd till livet, människor och världen, då ska jag bara läsa den här Aftonbladet-chatten igen och bli av med alla villfarelser.

Det handlar alltså om den brutala och dödliga sex-mot-en-gruppvåldtäkten i Indien. Och vad dominerar början av chatten? Att det är för jävligt att Aftonbladet skriver om det. För våldtäkter sker ju faktiskt i Sverige också.

Jag vet inte vad det är för förkrympta, förkolnade, nerkylda hjärtan de här människorna har, men jag vet vad det påminner mig om. Någon gång på nittiotalet skulle en tidning - förmodligen Sydsvenskan men jag är inte säker - starta en specialtidning riktad mot invandrare. Min rasistiske farfar tyckte det var för jävligt, de borde i stället ha en specialtidning riktad mot pensionärer. Då insåg jag att jag helt enkelt är en bättre människa än många andra. När jag läste om invandrartidningen tänkte jag "gött" och vände sida. Om jag hade läst om en pensionärstidning så hade jag... tänkt "gött" och vänt sida. Men inte farfar, och inte de här klumploberna heller.

Jag försöker förstå. Hur ser det ut inne i huvudet på någon som ser en tidning skriva om ett fasansfullt brott och blir arg, inte för att det finns slemkräk som gör sånt utan för att tidningen skriver om det? Hur är det ens möjligt att bli så arg över det att man lyckas uppmana nog med energi för att tjafsa om det i en chatt? Hur se de här varelsernas idealvärld ut?

Det är ändå bara uppvärmning, för sen dyker naturligtvis Sverigedemokraternas lokala fanclub upp och ska lyckas trycka in sin favoritfråga. Det är en vida spridd idiothobby det. Jag minns själv ett inlägg jag skrev om prostitution som kommenterades av någon skitfläck som copy-pasteade något han formulerat ihop - eller, mer troligt, snott nånstans ifrån - om att kvinnor också köper sex. Vilket alla vet och ingen hade ifrågasatt. Men är man en mjukhjärnad enfrågefanatiker så är den frågan alltid on-topic.

Så vi får höra frågan om varför Aftonbladet mörkar våldtäktsmäns etnicitet, och blir alla dummare av att läsa det en gång till. Det är ändå ingenting mot det vandrande syreslöseri som säger att nog finns det en lag om att man inte får skriva om sånt som kan påverka invandringen negativt.

Det finns bara två möjligheter: antingen är han så legendariskt korkad att jag personligen känt kejsartamariner som skulle spöa honom i varenda frågesport, eller så tror han inte på det och häver det ut sig för att flytta mittpunkten, normalisera, övertyga människor som faktiskt är så legendariskt korkade eller bara roa sig. Och då är han i stället ond. Båda alternativen är deprimerande.

De stora dystopierna känns direkt uppmuntrande i jämförelse. Inte ens den mest svartsynte domedagsprofet förutsåg att samhällssamtalet skulle styras av de dummaste, och fördumma alla som lyssnade.

Idioterna tröttnar aldrig

En gång i tiden tyckte jag det var kul att tjafsa på forum. Puckona på andra sidan var ju så uppenbara puckon att det var roligt att demonstrera vilka puckon de var. Till slut måste de ju fatta det själva, och jag sa till mig själv att även om just puckot inte ändrade sig så fanns det säkert oräkneliga lurkers som mådde bra av lite logik och vett.

Det slutade vara roligt för en massa år sen och mitt nätpostande drogs ner till en bråkdel av vad det varit. Jag började agera efter principen "om du inte menar det där är du ett patetiskt troll, om du menar det är du för korkad för att det ska vara meningsfullt att prata med dig, så i vilket fall som helst är det bäst att inte svara".

Jag insåg att en enormt stor del av de dumheter som sägs inte är ärligt menad och att rätt mycket av det är medvetet extremt i ett försök att flytta mittfåran. Om man är antifeminist kanske man säger att alla kvinnor borde våldtas även om man inte tycker det, för då är det det nya extrema och ens faktiska - mindre rabiata - åsikter rör sig närmare rumsrenhet. Det eftersökta fenomenet kan observeras från första minuten som Sverigedemokraterna hittade in i riksdagen. Och det är verkligen inte mödan värt att argumentera om, för det är inte människans egentliga åsikter man bemöter.

Det besparade mig en hel del möda och förbättrade mitt humör. Att ignorera är ett bra vapen att ha i bakfickan; det kan rädda rätt mycket. Det var bland annat därför jag startade den här bloggen; det var ett sätt att säga vad jag ville på det utrymme jag tyckte mig behöva och de som ville läsa det kunde göra det och resten kunde glatt låta bli. Jag bestämde mig från början för att ge mig in i ett minimum av debatter här; möjligen besvara direkta frågor, helst i ett nytt inlägg. Inga långa diskussioner i kommentartråden, det är jag för gammal för. Så om du nånsin skrev en kommentar som du undrar varför jag inte besvarade: antagligen tyckte jag den var korkad och/eller ointressant.

Det var därför jag ganska kvickt la ner diskussionen när min kristna missionär tittade in; jag hittade inte ett enda tecken på att hon var intresserad av ett ärligt samtal. Det är knappt någon som är det. Predika och hojta och sprida sina ord, men inte diskutera. Inte på riktigt. Det spelar ingen roll om det är en ensam källarinvånare eller Claphaminstitutet; intellektuell ärlighet är sällsynt. Och att försöka debattera med de intellektuellt oärliga är slöseri med tid och energi. Så jag har slutat.

Jag är inte ensam om det. Vi är nog rätt många. Det är just det som är problemet. Mer och mer ger vi upp och lämnar de digitala slagfälten åt idioterna. Och idioterna tröttnar aldrig. De ger aldrig upp. Det här är deras liv, och de har absolut ingenting bättre för sig. Och därför tror jag att kommentarfält och diskussionstrådar bara kommer att bli dummare och dummare, mer rasistiska och mer sexistiska, med färre och färre vettiga röster. Inte ens Aftonbladet, Youtube eller Flashback har kanske sett de värsta djupen än. Det är en otäck satans tanke, det.

Men för att orka rulla stenen uppför Tartaros kulle så måste man se någon form av resultat. Ha i alla fall en aning om att det spelar roll. Att någon läser och därmed fattar att de där gormande kräken inte har rätt, de är bara högljudda. Jag är glad att det fortfarande finns människor med mer energi än jag, för jag vill inte se vad som händer med diskursen den dag de försvinner.