Ungdomsbrottslighet är inte så illa

De senaste dagarnas skriverier om den tolvårige våldtäktsmannen har fått mig att återigen fundera över varför vi blir mer upprörda över ungdomsbrottslighet än över vuxenbrottslighet. Inom snart sagt samtliga fält räknar vi med att barn och ungdomar ska vara otillräkneliga och inkompetenta. Vi låter dem inte köpa sprit, köra bil, rösta, gifta sig, skaffa egna barn och så vidare tills tangentbordet går sönder. Vi ser dem, individuellt och kollektivt, som ännu mindre perfekta individer än alla andra, men om de till äventyrs skulle uppvisa kriminella tendenser hostar vi allihop upp våra ryggrader och ojar oss över samhällets nära förestående undergång.

Jag vet inte hur det var för mina trogna läsare, men jag var en bra mycket mer omoralisk ond skitstövel när jag var tolv än jag är nu när jag är trettiotvå. Det är också - har grundläggande psykologikunskaper inbillat mig - en naturlig process, där barnet långsamt lär sig att det faktiskt finns andra människor i världen som också känner smärta och förlust och att man därför bör bry sig om dem och inte bara sig själv. Jag föreställer mig att processen också fortsätter förbi min egen ålder, men när jag ser på samhället i stort verkar det tveksamt.

Det som oroar mig är inte en tolvåring som beter sig som en djävul, även om den här killen är ett osedvanligt bra exempel på en tidigt mognad skit, utan när en tjugofemåring gör det, eller en trettioåring gör det. När människor som av samhället betraktas som fullvärdiga medlemmar med fullständiga rättigheter och skyldigheter ännu inte fattat vad ett samhälle är, eller inte bryr sig om det. Är det inte mycket mer upprörande att en vuxen man som borde veta bättre angriper oskyldiga kvinnor än att en unge som förhoppningsvis har sin moraliska utveckling framför sig gör samma sak?

Jag antar att den här uppfattningen kommer ur vår tids barnkult, där unga människor - ju yngre desto bättre - ses som oförstörda änglar, utan synder, utan mörka drifter, utan antydan till vuxendom. Vi vill så gärna tro att barn - de är ju så söta! - är perfekta oskyldiga små varelser, och helst ska de förbli sådana för alltid men de fördärvas obönhörligen under sin uppväxt och ju tidigare det sker desto mer tragiskt är det.

Det är givetvis inte sant. Spädbarn är väl hyggligt oskyldiga, om inte annat så i brist på chanser att göra sig skyldiga till något värre än att hålla sina föräldrar vakna om nätterna, men jag kan då verkligen inte minnas någon tid innan jag hade impulser av alla de slag, inklusive sådana som man gärna håller i skuggorna. Jag tänker inte påstå att jag inte agerade på en och annan, oftast på grund av bristande förståelse; jag begrep helt enkelt inte på magnivå att andra människor också hade känslor, eller så struntade jag i det.

Jag tror att det är så med alla barn. Vår uppgift är inte att förhindra deras fördärvelse utan att leda dem till en punkt där de vet och förstår vad som är okej och vad som inte är det. Tolvåringen kan räddas, men en kille som vid tjugofem suttit i fängelse tre gånger, han lär inte lägga av förrän han blir för gammal och för trött på det. Där har vi i alla fall ett hopp: ytterst få fortsätter med brott efter fyrtio och knappt nån efter femtio. Passar rätt bra med min poäng, eller hur?

Den obefintliga kopplingen

Jag hade några minuter över i närheten av en Metro häromdagen och det hände sig därför att jag läste denna spalt. Jag har inget särskilt att tillföra i skoluniformsdebatten, en rykande het samhällsfråga som jag inte ens visste fanns, men hickade till vid kolumnistens första argument mot skoluniform: Skoluniform är korkat för hon vill genom sina kläder kunna visa vilken musik hon tycker om.

Den efemära kopplingen mellan musik och kläder har alltid förbluffat mig. Kläder har i runda tal tre syften: se bra ut, vara bekväma, och - om man liksom jag är en dumåsna som bor i ett klimat där det behövs och där växthuseffekten alltjämt lyser med sin frånvaro - hålla bäraren varm och frisk. Jag borde kanske lägga till "uppfylla samhällets krav på blygsamhet" men en och annan National Geographic-dokumentär har övertygat mig om att de kraven ändå bara är en funktion av den lokala temperaturen.

Så varför väljer folk klädstil utifrån den musik de gillar? Fridah Jönsson är i alla fall ärlig nog att säga att det handlar om att visa upp det för andra, medan de allra flesta envist hävdar att de tycker det är tokprydligt med sönderslitet nitläder eller byxor som kräver två extra händer för att hålla ovanför anklarna under en femmeters promenad. Jag tycker att det är en ytterst märklig slump att just människor som gillar en viss musikstil också råkar dela denna besynnerliga estetiska smak, särskilt som de tydligen skaffade sig den samtidigt som de började lyssna på musiken.

Det hela bottnar, misstänker jag, i den kanske ännu bisarrare emotionella koppling som så många har till den musik de för tillfället råkar uppskatta. Musik blir genom en obegriplig process en del av identiteten och det blir därmed ett obligatorium att framföra dess excellens i så hårda termer som möjligt medan all annan musik oavkortat demoniseras som inte blott värdelös utan så värdelös att dess blotta existens är löjlig.

Själv lutar jag åt "ryck på axlarna, ha på mig vad jag vill och lyssna på vad jag känner för", vilket har lett till att jag i skrivande stund har på mig en mysig velourdress och lyssnar på musik som får mig att må bra från magen och utåt. Men att må bra kanske är överskattat.

Är det inte rätt gött med finanskris?

Jag är inte vad man skulle kalla ekonomiprofessor. Jag vet knappt vad en Giffenvara är för något och är inte ens säker på att de finns. Därför erkänner jag muntert att hela det här inlägget kan visa sig bygga på en grundläggande missuppfattning från min sida. Faktum är att jag hoppas att det är så.

Det handlar om den här finanskrisen som fyllde ett år för några månader sedan och som under sin livstid varit mer eller mindre konstant på tapeten. Dess död och obegränsade överlevnad har turats om att förutspås av den folkgrupp som utgörs av professionella förståsigpåare, men dess existens och dess fasansfulla verkningar har inte ifrågasatts.

Naturligtvis är det hemskt att bli arbetslös och än hemskare i en tid när det är svårt att få nytt jobb. Naturligtvis är otrygghet något extremt obehagligt. För dem som förlorat jobb och hem och säkerhet har finanskrisen otvivelaktigt varit ett taggigt gissel. Det jag inte förstår är den generella uppfattningen att det i allmänhet är ganska knapert för folk. Jag begriper inte hur det kan hända i ett system som vårt, och jag ifrågasätter att det alls hänt.

Om jag tar mig själv som exempel så har jag bara sett en synbar verkan av hela kriseländet och det är att jag kunnat binda mina låneräntor till en bisarrt låg nivå, så att jag nu knappt betalar något alls i boendekostnader. Jag har mitt hem, jag har mitt jobb, och jag har inga i värdepappersmarknaden investerade jättebesparingar som nu raderas ut. För såna som har det som jag - och jag vågar hävda att vi är rätt många - så har finanskrisen visat sig riktigt mysig.

Vi har alltså å ena sidan människor som förlorat jobb och hem och allt möjligt, och för dem är det riktigt illa. Å andra sidan har vi såna som jag, som har det riktigt bra. Så finns de riktigt rika vars tillgångar minskar i värde och de kanske har det magert jämfört med hur de hade det innan, men de har det ändå så fett att jag har svårt att hitta några tårar att fälla för dem, men jag har ännu inte tittat under alla soffkuddarna.

Så vilka är de här "vanligt folk" som drabbas lite grann av finanskris och lågkonjunktur? Vem har det lite fattigare än innan, och hur går det till? Antingen har man kvar sitt jobb eller så har man det inte. Plånboken blir väl inte lite lättare bara för att några helt andra människor har det tokigt knepigt?

Dessa hjärtan och kärl

Det har i många år bedrivits stegrande kampanjer för att dra in pengar till forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar. Ett av argumenten är att dessa sjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Detta är sant, men det hör också till saken att vi vet väldigt, väldigt mycket om dem.

Jämför med cancer, den näst största dödsorsaken. Vi vet en hel hög saker som kan orsaka cancer, en hel hög saker som tycks motverka cancer, och en del om hur man bekämpar uppkommen cancer fram till en viss punkt, då det bara är att pumpa in knark och hoppas på att det går fort. Det vi vet är ganska vagt och osäkert; vissa röker två paket om dagen i sextio år utan att få lungcancer medan andra knappt kan titta på en cigarett utan att börja hosta upp luftstrupen. Det finns helt enkelt oceaner av kunskap som vi inte har när det gäller cancer.

Det är en ganska stor skillnad mot hjärt- och kärlsjukdomar. Vi vet vad som orsakar dem: att sitta still och äta smör i femtio år. Även människor med anlag för hjärtproblem kan förbättra sina odds astronomiskt genom att cykla till jobbet och inte hälla fett i sin mat. I stället för att preventivt bekämpa sjukdomarna vill man spendera pengar på att ta reda på hur man tar sig ur denna situation man själv försatt sig i.

Jag har naturligtvis inget principiellt emot forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar, men jag vet var mina medicinska donationspengar går och det är inte dit, det är raka vägen till cancerforskningen. Sen springer jag ett par mil före en mager frukost och om mitt hjärta nånsin går åt helvete så ska det i alla fall inte vara mitt fel. Cancer kan vi alla få, men hjärtproblem skaffar man sig.

Pengar, sex, makt och berömmelse

Fyra saker sägs utgöra snart sagt varje människas motivation och de kan utan vidare rättfärdigande användas som fiktiva karaktärers drivkraft, för vi accepterar dem som allmänmänskliga: pengar, sex, makt och berömmelse. Jag förstår ungefär hälften av dem.

Pengar: Det är mycket angenämt att ha en ekonomisk buffert. Det är oerhört trevligt att inte behöva räkna varje utgift. Det är direkt njutbart att kunna göra ungefär vad man vill utan att drabbas av finansiell ångest. Visst, jag förstår mig på pengar, även om de för mig är ett medel snarare än ett mål. Jag skulle gärna bli rentier och tillbringa resten av livet med att surfa på mina egna besparingar. Det är inte svårt att se varför pengar är en vanlig motivator, även om det är märkligt att så få inser nackdelarna med att vara riktigt, riktigt, vidrigt, smutsigt rik.

Sex: Ingenting att klaga på här heller. Sex är så nära jag någonsin kommer en religiös upplevelse. Det finns folk som säger att sex är överskattat. Antingen är de människorna konstruerade helt annorlunda än jag eller så har de haft en väldig missflax med sina partners. Och sig själva. Och sina inre liv. Och förmodligen en massa annat också.

Makt: Nu börjar vi röra oss in på områden som jag inte förstår mig på. Jag begriper poängen med att ha kontroll över sin tillvaro, men vari består tjusningen med makt utöver denna grundläggande pragmatiska nivå? Vad är det som driver människor att kämpa sig allt högre upp i stegar och pyramider bara för att lägga fler människor under sig? Och framför allt, varför anses denna drift så allmän att den kan användas som drivkraft för allehanda fiktiva skurkar och så utbredd att varje människa som hamnar i en maktposition automatiskt anses ha tagit sig dit specifikt för att tillskansa sig just makt?

Personligen tycker jag att makt verkar rätt jobbigt. Varenda jävel klagar på vad man gör om man nu inte råkar vara nordkoreansk diktator, man måste ta en massa beslut som högst tangentiellt berör en, och dessutom brukar makten leda raka vägen till punkt fyra: berömmelse.

Berömmelse: Om jag tycker det är konstigt att eftersträva makt så tycker jag det är direkt obegripligt att eftersträva berömmelse. Detta kan tyckas märkligt från någon som öppet erkänt författardrömmar, så låt mig förklara närmare. Det är säkert trevligt med ett visst mått av berömmelse, så att man får fanbrev och då och då är det nån på gatan som säger "jag gillade din senaste bok/pjäs/film/tavla/kalabalik". Men vilken vettig människa vill någonsin ha mer än så?

Varenda slumpmiffo tror att han känner dig. Du kan inte gå ut utan att bli nerstirrad och viskad om. Du får aldrig vara ifred, aldrig anonym. Tidningar ljuger om ditt privatliv och skickar fotografer som tar bilder som blir redigerade och retuscherade för att antyda precis det de vill att de ska antyda. Människor har åsikter om ditt hår, dina kläder, dina barn och ditt hus, och belöningen för alltihop är att man får ännu mer av det, alternativt lyckas dra sig undan i skuggorna och då får man förmodligen läsa en artikel om året som hånar en för att man sjunkit ner i okändhetens träsk igen.

Ändå är detta något som unga människor tydligen betraktar som ett livsmål. Vad är det de vill uppnå genom att bli berömda? Vad hos berömmelse är det som är så attraktivt? Att kunna gå förbi krogköer i Stockholm? Visst, men å andra sidan är det alltid nån där inne som vill tjafsa med en.

Den enda förklaringen som faller mig in är att det hela bottnar i en "mamma älskade mig inte"-neuros, men i så fall verkar ungdomar av idag drabbade av detta i en sådan utsträckning att jag undrar om det över huvud taget finns några kärleksfulla mödrar där ute längre. Det måste det väl finnas, så varför söker så många substitut för dem?

Tro mot vetande

Om någon behövde fler anledningar att ogilla religion så smaka på dessa. Troende har mindre tilltro till vetenskapen, vars själva natur innebär att man inte ens behöver ha tilltro till den, och tror i större utsträckning på sådant osannolikt trams som astrologi. De tvivlar på evolutionen (jag ville tro att den amerikanska anti-evolutionismen var unik bland hyggligt civiliserade länder men visste väl hela tiden att det var naivt), vilket väl är en underavdelning till att betvivla vetenskapen men så pass beklämmande att det förtjänade att nämnas separat.

Det som däremot är mest märkligt är att så många anser tro och vetenskap vara oförenliga. Om det bara inte vore för det, samt för den envisa missuppfattningen att tro borde placeras jämlikt med eller till och med över vetenskapen, så skulle religion vara bra mycket mindre skadligt.

I själva verket finns det förstås ingenting som säger att det är omöjligt att vara troende och acceptera vetenskapen samtidigt. Vetenskapen besvarar inte frågan "varför?" då den sällan har ett meningsfullt svar och erkänner gladeligen att det är fullt möjligt att någon osynlig transcendent tingest styr varenda process vi någonsin observerat och testat. Så länge de religiösa inte envisas med att ignorera vetenskapens rön kan troendet och vetandet utan problem samexistera.

Jag har, hoppas jag, gjort det fullständigt klart att jag tycker att det vore klart bäst om att de inte behövde samexistera för att det ena inte existerade alls, men den dagen verkar ännu fjärran och till dess får vi se till att upprätthålla en så produktiv fred som möjligt. Konflikter finns det tillräckligt av.

Den svårfångade Jantelagen

Jag tillbringade det senaste dygnet på sjukhuset och det var ungefär som det brukar vara. Jag fick, medan jag låg back en natts sömn och en dags mat, höra på när medelålders män högljutt höll med varandra om väldigt dumma saker. Som brukligt är kom de in på allt som är fel med landet vars system de drar största möjliga nytta av, och helt enligt traditionen drog de i detta sammanhang upp Jantelagen, detta mytiska begrepp som hos en viss del av befolkningen symboliserar det sociala Sveriges stora brister.

Jantelagen myntades 1933 av Aksel Sandemose som hävdade att dess principer dikterade livet i den avlägset belägna danska lillby som han växte upp i. För de två lyckliga personer där ute som aldrig hört talas om den så handlar den i korthet om att man inte ska tro att man är nåt, att människor som sticker upp blir nerslagna och så vidare i oändligheten och tillbaka. Många debattörer, huvudsakligen sådana vars huvudsyssla är att gnälla på Sverige, har den som troget vapen och är tydligen omedvetna om att detta säger så mycket mer om dem än om personerna de angriper.

Det är nämligen fullt möjligt att av andra anledningar än avundsjuka vara emot att vissa människor har champagnefontäner medan andra inte äter sig mätta, och när de antyder att det måste vara ren missunnsamhet så avslöjar de sig själva antingen som ena avundsjuka småsinta drygpåsar som inte kan föreställa sig annan motivation eller som oärliga debattörer som försöker parera argument med sköldar de själva vet är ogiltiga.

Bortsett från detta är själva begreppet Jantelagen också det kanske mest överanvända relativt sin faktiska betydelse. Ja, vi har alla hört talas om den, vi har alla hört hur den ligger insnärjd i det svenska samhället och trycker ner varje hoppfull entreprenör, men har någon av oss faktiskt sett den verka? En enda gång?

Inte jag. Ett sådant koncept hade aldrig kommit i närheten av att dyka upp i min skalle om det inte vore för alla som klagar på det. Jag har aldrig sett Jantelagens verkningar, aldrig noterat att den existerar, aldrig sett minsta spår av den. Den finns bara för att dess motståndare envist hävdar att den finns. Ute i verkligheten är den legendarisk, en dimridå utlagd för att dölja girighet och egoism. Detta syfte tjänar den dock fantastiskt väl, då till och med sådana som befinner sig väldigt långt från samhällets övre skikt med glädje drar upp den och därigenom får känna sig precis lagom förnuftiga och rebelliska innan de går och trälar ännu en dag.

Låt dem inte gömma sig i skuggorna

I diverse nyhetskällor stod det häromdagen att FN:s råd för mänskliga rättigheter kritiserade Sverige över en lista synder. Slutsatsen var bland annat att det finns en uppfattning om att Sverige ligger långt framme i de här frågorna, men om man skrapar på ytan är det inte alls så. Då "långt framme" är ett relativt begrepp undrar jag hur många länder som är längre fram, men det var inte det jag tänkte prata om i dag.

Jag har inte hittat en primärkälla så jag går bara efter artiklarna jag läst om rapporten, men de är betryggande överens om att ett av problemen är att Sverige saknar lagstiftning mot rasistiska yttringar. Det trodde jag i min enfald att vi hade i och med BrB 16:8, men jag är ju inte med i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Troligen hade jag inte ens fått vara med eftersom jag inte är övertygad om att en sån lag är en bra idé.

Låt oss först titta på lagen, som den ser ut i Sverige:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Vad är det vi försöker uppnå genom denna lag? Tror vi att människor slutar tänka "blattejävel" om vi förbjuder dem att säga "blattejävel"? Det skulle kräva ett maskineri för tankekontroll som bara förekommer i George Orwells allra hemskaste och Kim Jong-ils allra mysigaste drömmar. Om vi ens skulle vilja etablera det maskineriet är vi så långt ifrån att lyckas att det är direkt larvigt.

En annan tanke kan väl vara att känsliga öron ska besparas dylika epitet. Om det är det tänkta syftet med lagen så visar det på en naivitet som är gravt opassande för en lagstiftare. Jag vågar hävda att en enorm majoritet av de brott mot lagen som begås förblir oanmälda, obestraffade och obemärkta av alla utom offret och eventuella förbipasserande.

Jag kan egentligen bara se en praktisk effekt av denna lag, och det är att de fånar som gärna bryter mot den ges möjlighet att hävda att de utgör en stackars minoritet förtryckt av Mannen, en grupp fritänkande rebeller som sätter sig upp mot etablissemanget, helt enkelt människor som är för verkliga för samhället och därför måste hållas kort. Vi bjuder dem gratis på det förbjudnas lockelse.

Visa dem i stället att vi menar allvar med fina ord som åsiktsfrihet och tryckfrihet. Låt dem stå upp och predika sina svaga idéer utan att gömma sig bakom en fasad av förföljelse. Rasismens ansikte är inte vackert och dess tankar inte hållbara. Det är våra bästa vapen mot den, inte att gömma undan den och därmed ge den utanförskapets romantik och legitimitet.

Historiens vridningar

I dag är det tjugo coola år sedan Berlinmuren föll. Jag var aldrig i Berlin medan den stod kvar och fick inte se Europas kanske historiskt viktigaste stad (det är väl Berlin och Rom som tävlar om den platsen) förrän muren hade varit borta i goda arton år. Det som slog mig när jag till slut fick ta mig en titt var hur fullständigt staden måste ha förvandlats.

Man kan fortfarande se var muren gick, på de flesta ställen. Det finns en linje i marken, ibland av metall och ibland av kullersten. Bilar står parkerade tvärsöver linjen, på sina ställen har det byggts hus rakt över den. Träd växer i den gamla dödszonen. Det ligger ett Starbucks på en plats där man för tjugo år sen inte kunde ta ett steg utan att bli skjuten. Det måste vara symboliskt för något.

När jag var där 2007 fick jag också för första gången veta hur det faktiskt gick till när mureländet förpassades till historiens slagghög, och sen dess har jag märkt att det inte är många som har mer än en vag uppfattning om händelseförloppet (precis som jag hade). Därför tänkte jag hedra den här dagen genom att berätta historien.

Dagarna innan nionde november 1989 hade det varit stegrande protester på båda sidorna av muren. Flyktingströmmarna var också större än någonsin. Östtyska regeringen beslöt att det skulle bli tillåtet för östberlinare - förutsatt att de hade papper i ordning och så vidare - att korsa gränsen mellan Öst- och Västberlin. Detta skulle träda i kraft några dagar senare, vilket ingen dock informerade en viss Gunter Schabowski om.

Vem? Jo, en talesman för politbyrån som inte hade varit inblandad i beslutsfattandet men fick uppgiften att kungöra de nya bestämmelserna på en presskonferens den nionde november. När han fick frågan om när de skulle träda i kraft, då höftade han till med "såvitt jag vet, omedelbart". Detta fördes ut i etern som att Östtyskland hade deklarerat sina gränser öppna.

Ni kan tänka er vad som hände. Tusen sinom tusen östberlinare samlades vid de olika kontrollstationerna och krävde att bli genomsläppta. Vakterna stod där med sina automatkarbiner och undrade vad som pågick, för ingen hade sagt till dem att människor skulle få lov att knalla genom muren som de ville. Telefonlurar lyftes, desperata mäns röster ställde frågor, inga svar kom. Ingen ville ge tillstånd åt en folkmassa att korsa gränsen, men ingen tänkte heller ge order åt vakterna att börja tömma magasinen rakt in i samlingen av grannar och landsmän.

Du står där i en östtysk uniform med ett automatvapen i händerna och en stående order om att inte släppa en jävel genom muren, och nu kommer tusentals människor rakt mot dig och ingen av dina överordnade vill berätta för dig vad du ska göra. Vad gör du? På den dagen valde vakterna att inte skjuta. De öppnade portarna, släppte igenom östberlinarna, och festen var ett faktum. Släggorna plockades fram och David Hasselhoff sjöng.

Föreställ dig i stället att en av vakterna hade bestämt sig för att köra den hårda linjen, varnat de annalkande östtyskarna, och sen börjat skjuta. Om jag vet ett dugg om mänsklig psykologi hade det räckt med en, sen hade de andra trott att de hade fått order om att skjuta, och sen hade kulorna regnat, och nionde november hade inte blivit ihågkommen för att Berlinmuren föll utan för att det var dagen för den stora massakern vid Brandenburger Tor.

Muren hade fallit till slut i alla fall, men om någon bara hade berättat allt för Schabowski som han behövde veta så hade det aldrig blivit den stora spontana folkfesten under murrivarnatten. Om vakterna hade tagit ett annat beslut hade det här inte varit en dag att fira utan en dag att sörja. Ibland hänger faktiskt väldigt mycket på väldigt få människor. För tjugo år sen var det en illa informerad propagandaspridare och en liten grupp beväpnade män.

Jag undrar var den bra halvan är

Häromdagen såg jag slutligen An Inconvenient Truth, Al Gores nittiominuters föreläsning om den antropogena uppvärmningen av vår planet (och hur drygt är det att det inte finns ett bra, vanligt uttryck för "global warming"? "Växthuseffekten" förslår icke). Efter att ha sett glaciärer krypa baklänges, Grönland och Antarktis smälta ner i havet och isbjörnar drunkna medan de letar efter is gick jag utomhus och fick smaka en isig vind rakt i ansiktet, vars like icke skådats i Skåne i november sen Den Stora Förfrysningen 1866 (obs: fingerat).

Jag ifrågasätter inte vetenskapens slutsatser om kolutsläppen, växthuseffekten och temperaturhöjningen, men kan någon berätta för mig var värmen håller hus? Om nu varenda art håller på att dö ut och vi måste ändra vår livsstil från grunden och den internationella ekonomin är byggd på miljöovänlig sand och hela världen kommer att koka bort, kan det åtminstone inte vara varmt under tiden?

Detta är ett genomgående tema i min tillvaro. Jag drabbas av de dåliga sidorna av vidsträckta trender medan de goda sidorna håller sig osynliga. Ta genusfrågor, som ju blivit allt mer på tapeten de senaste decennierna. Samhällsdebatten får mig att känna mig som ett allskyldigt svin för att jag har en Y-kromosom men den här könsmaktsstrukturen som ska ge mig en gratis räkmackeglidning på det täcka könets bekostnad, den lyser med sin frånvaro. Jag är inte ute efter könsorättvisors fördelar, men om jag nu ska beskyllas för dem kan jag väl åtminstone få uppleva dem?

Jag läste (ingen länk, för jag orkar inte leta) om en dagisklass där det visade sig att pojkarna inte kunde orden för sånt som "sylt" och "ost" för när de inte hade det stack de bara fram sin grötskål eller sin macka så lade någon av flickorna på det som saknades. De kunde inte knyta skorna för de behövde bara sticka ut foten för att en flicka skulle sköta det åt dem. Om jag hade försökt med nåt sånt för över ett kvartssekel sen hade skratten förmodligen inte tystnat än. Jag hade varit nöjd med att ta mig ur det med näsan intakt.

Med andra ord bär jag hundhuvudet för en hel hög orättvisor som jag inte får dra nytta av och oroar mig över en klimatförändring som inte värmer upp min vardag ett enda dugg. Kan någon förklara det här för mig?

Sex saker jag aldrig mer vill höra om fildelning

1. "Det är en kulturrevolution." Visst, det finns säkert goda två pers där ute som har varsin hemsnickrad, allomfattande livsfilosofi som på ett eller annat sätt involverar och rättfärdigar fildelning. För alla andra är det bara en ursäkt. Ni vill ha nåt för inget, så erkänn det.

2. "Alla filmer är ändå så dåliga." Vet ni vad jag gör med dåliga filmer? Jag låter bli att se dem. I själva verket gillar ni förstås filmerna och vill bara ha nåt för inget.

3. "Ja, Will Smith får det nog knapert om jag inte betalar för Hancock." Detta är ett argument i klass med "indianerna stoppade inte invandringen, nu bor de i reservat". Will Smith må ha fått mycket pengar för Hancock och redan ha fullt tillräckligt, men han är en av tusentals. Säg som det är i stället: "Jag vill ha nåt för inget och skiter i allt annat".

4. "Jag bara testar, det jag gillar köper jag." Om du ens tänker fundera på att säga något liknande detta är det säkrast att du har en rätt imponerande DVD-samling hemma. Och ärligt talat, fanns det nånsin en chans att du skulle köpa Rambo 4?

5. "Alla gör det så det borde vara lagligt." Att ett beteende är vida utspritt har ingen som helst relevans för huruvida det borde vara lagligt eller inte. Att en lag inte kan upprätthållas innebär att den inte borde finnas, men inte att det den förbjuder är vanligt.

6. "Information borde vara gratis." Allting är information. På riktigt. Skillnaden mellan bitar på en skiva och molekyler i en tröja har ingenting med information att göra; den är bara att energiförlusten är mycket mindre när man kopierar skivan än när man kopierar tröjan. Det man betalar för när man köper en film är dock precis samma sak som man betalar för när man köper en tröja: Arbetet som placerat partiklar i meningsfull ordning. Ni vill ha nåt för inget och den här ursäkten lät hyfsad.

Det blev väldigt mycket "vill ha nåt för inget" ovan, vilket kan ge intrycket att jag har något emot driften att få nåt för inget. Så är icke fallet. Den driften har tillsammans med drifterna att döda, knulla och slippa skita utomhus stått för i princip varenda framsteg vår art har gjort. Jag anser blott att man ska stå upp för de drifter man drivs av i stället för att påstå att det är något annat som pågår.

Motsägelsen bakom gallren

Häromdagen läste jag i Metro att allt fler brottslingar döms till samhällstjänst i stället för fängelse, och det är ju en ursäkt så god som någon för mig att prata såväl vitt som brett om svensk kriminalpolitik.

Det första som slår mig är att jobben som omnämns är på till exempel biografer och hockeyklubbar, vilket inte är riktigt vad jag menar med samhällstjänst. Jag hade tänkt mig att arbeten skulle utföras i, tja, samhällets tjänst. Badvakt på ett kommunalt badhus nämns också, och det är mycket närmare vad jag hade väntat mig.

Bortsett från detta låter det hela som en fantastisk idé. Enligt artikeln är det trettiotusen kronor billigare att ha en brottsling på samhällstjänst i en månad än att ha honom i fängelse på samma tid, och för att citera personalchefen på ovan nämnda badhus:

De flesta gör ett bra jobb och några anställs senare som vanliga vikarier.

I stället för att spärra in folk i en destruktiv och meningslös miljö får vi alltså ut lite produktivitet av dem medan vi sparar pengar och i vissa fall har de till och med ett vettigt jobb när straffet är över. Det låter besynnerligt idealiskt.

Nu är jag spontant för precis vad som helst som minskar bruket av fängelser, det kanske mest ologiska inslaget i den moderna samhällsformen, ett skick som bara överlever av ren tröghet och oförmåga att komma på bra alternativ.

Låt oss för ett ögonblick fundera närmare över vad ett fängelse är. Vi har en människa som inte lyder samhällets regler. Vi stoppar då in honom på en plats där helt andra regler gäller och av någon bisarr anledning inbillar vi oss att killen som kommer ut i andra ändan nu ska ha lärt sig lyda samhällets regler. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att verkligen tro på detta, men det är tanken bakom fängelsesystemet.

Föreställ dig en ung man (för det är mest unga män) som har åkt dit för rån för första gången. In med honom i fängelset, där han inte träffar en enda vettig människa utan bara äldre, mer erfarna brottslingar vars sociala kretsar han så gärna vill in i. Av överlevnadsinstinkt om inte annat lär han sig deras språk och deras bruk. Han lär sig att hata snutar och plitar, han tar förmodligen knark om han inte gjort det innan, och sen kommer han ut. Är han mindre kriminell än när han åkte in?

Givetvis inte. En orangutang skulle kunna designa ett bättre system, och ändå har vi det kvar. Det huvudsakliga problemet är den svaga punkten i demokratin: folk är idioter. "Hårda tag" och "man ska ha ett straff som känns" och liknande förnuftsbefriade sunt-förnuft-argument haglar tätt. Den som föreslår metoder som inte involverar mer fängelsetid, hårdare straff och helst piskor och kedjor, svartmålas som mjuk mot brottslighet.

Som jag nämnt i tidigare inlägg skulle jag gärna förespråka offentlig stegling om jag trodde att det skulle hjälpa mot brottsligheten, men det finns inget som tyder på att det gör det, och efter åtskilliga tusen års experimenterande med fängelser är det dags att dra samma slutsats om dem. De fungerar inte. Vi behöver något annat.

Vad ska vi ersätta dem med då? Samhällstjänst för alla, inklusive mördare och våldtäktsmän? Kanske. Jag har mina idéer i frågan, men det här inlägget är redan rätt långt. Det får bli en annan dag.