måndag 20 september 2010

Min syn dagen efter


Det är måndagmorgon efter valdagen och ett land undrar hur det kunde gå så här. Mona Sahlin sa att det inte finns några vinnare i det här valet och det är en bra sammanfattning för alla som inte röstade på Sverigedemokraterna. De 5,6 procenten är nog vansinnigt upplyfta av alltihop och Jimmie Åkesson beräknas inte återkomma till Jorden förrän kring allhelgona.

En bekant till mig trodde att det hela berodde på okunskap - framför allt i Skåne - om 30- och 40-talens historia. Det är dels naturligtvis inte sant - vi matas med information om nazism och världskrig här också - och dels precis den typ av jämförelse som spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna. Jag tycker enormt illa om dem och jag förstår verkligen inte vad som rör sig i huvudet på en människa som Åkesson, men jag tror heller inte att hans plan är att inrätta dödsläger där bosnier och somalier gasas ihjäl. Om jag måste välja mellan statsminister Åkesson och statsminister Hitler så faller valet på Åkesson efter en betänketid av negativ längd. Vi ska inte låtsas att han är vilken politiker som helst, men ingen tjänar på vansinniga överdrifter som bara får hans anhängare att sluta sig ännu hårdare till honom.

En annan bekant teoretiserade att hälften av Sverigedemokraternas Malmöröster kom från invandrare, och då både han själv och stora delar av hans bekantskapskrets är invandrare kanske han har någon form av uppfattning i den frågan. Detta har ju dessutom Åkesson själv upprepade gånger påstått; han har träffat hur många invandrare som helst som har sagt att de ska rösta på hans parti. Jag antar att det i så fall är i protest mot integrationspolitiken men man kan ju fråga sig hur en kraftig nedskärning av nyinvandringen från länder "utanför den västeuropeiska kultursfären" eller vilken eufemism de för tillfället använder ska hjälpa i den frågan.

Integrationspolitiken betraktades av en tredje bekant som totalt misslyckad, vilket var det som fick mig att sätta mig ner och skriva det här inlägget. Jag är från Malmö, enligt allmän uppfattning den svenska integrationspolitikens stora skamfläck. Visst har vi Rosengård och visst är det illa, ett modernt ghetto med enormt hög andel invandrare och enormt hög andel socialbidragstagare. Till och med den stadsdelen har dock oförtjänt dåligt rykte, trots alla angripna ambulanser och bussar ni har läst om. Jag och mina sextio kilo svenne traskar regelbundet omkring där utan att känna rädsla.

Det är helt enkelt inte så farligt här som man i resten av landet tydligen tror. En bekants bror på tillfälligt besök frågade mig om han inför en utekväll i Malmö borde ta ut kontanter och lämna kortet hemma, för säkerhets skull. Det hade aldrig fallit mig in. Det här är inte Johannesburg eller South Central LA.

Och Malmö är också en plats där varenda trappuppgång och arbetsplats är full av utländska namn. Här finns inte ett kvarter där alla heter Jönsson och Malmberg. Invandrare och infödingar arbetar tillsammans, bor tillsammans, kör bil och handlar mat och tittar på fotboll och går ut med hunden tillsammans.

Det är inte meningen att bära rosa glasögon. Jag tittar bara på min vardag som jag ser den och emedan integrationspolitiken givetvis har sina brister och sina offer så kan jag - bosatt mitt i den främsta symbolen för dess misslyckande - inte se den som den katastrof som den skulle behöva vara för att den skulle motivera Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

De problem vi har beror också till stor del på integrationspolitikens inneboende problem. Om jag flyttade tvärsöver världen skulle jag också bosätta mig nånstans där det fanns en och annan svensk och det gick att köpa lättfil och knäckebröd i butiken på hörnan, och jag skulle bli förbannad om jag tvångsförflyttades bara för att det inte fick bo för många svenskar på samma ställe. Det här är problem utan lösningar om man inte tycker att gränsstängning är en lösning.

Slutligen gör det mig förvånad att det hände nu. Jag minns början av nittiotalet när Ny Demokrati flöt in i riksdagen på liknande idéer - jag har aldrig förstått varför det var okej att regera med deras stöd medan Sverigedemokraterna är en politisk paria - och stämningen var mycket obehagligare då än nu. "Invandring är dåligt för ekonomin"-memet härskade, även om dess vardagsförespråkare inte riktigt kunde förklara varför det var så. Den tiden är förbi, i alla fall såvitt jag märker, och så är det alltså nu Sverigedemokraterna plötsligt fördubblar sitt folkliga stöd och får parlamentsplats.

Vi har några spännande dagar framför oss, och beroende på vad som händer sen kan det följa spännande veckor, månader och år. Jag hoppas att det blir fyra år av välvilligt kompromissande, något som inte kan vara dåligt för en representationsdemokrati då och då.

1 kommentar:

mberzell sa...

Jag kan instämma i att integrationens misslyckande i Malmö är överdrivet. Ta en sväng runt Möllan och se - där är massor av kulturer, om inte integrerade, så åtminstone fredligt samexisterande. Gott så.

Jag tror inte att det handlar om okunskap när det gäller SDs framgångar. Jag tror att det handlar om en folkhemsnostalgi som gått överstyr. Man drömmer om ett Sverige som aldrig har funnits. Ett Sverige där alla var likadana, tyckte likadant och där ingen kom utifrån. Björn Söder (partisekreterare i SD) hävdade att de vill tillbaka till femtiotalet, och att Astrid Lindgrens böcker beskriver ett Sverige de vill ha. Det känns som en modern politik.