När jag pluggade kallades det för pseudonyheter. Exemplet som gavs var "Silvia bröt en tånagel". Ett annat bra exempel hade kunnat vara "ett parti gör något som alla redan borde ha förstått att de gjorde men om vi ställer riktigt dumma frågor kan vi kanske vinkla det till något med nyhetsvärde".
Först och främst: hur naiv måste man vara för att tro att sånt här inte görs med rutinmässig regelbundenhet? Om de andra partierna verkligen inte håller på med det så är det snarare det som är förvånande. Redan när jag gick i högstadiet pratade vi om alla register som finns och hur man fick rakblad hemskickade när man blev gammal nog och hur det kom blöjreklam så fort man blev gravid, men den stora chocken är tydligen att... jag vet inte. Att politiska partier också gör det?
Det är klart de gör. Jag kan inte ens se problemet med det. De äldre med enbart grundskoleutbildning som Michael Artursson charmigt kallar för Centerpartiets kärnväljare är med största sannolikhet mer intresserade av pensionsfrågor än av förmögenhetsskatt. Skulle de inte vara det så är de välkomna att efterforska själva, vilket de borde göra i alla fall.
Höjden av dumhet nås när journalisten ställer den briljanta frågan huruvida detta är ett erkännande av klassamhället. Nu finns naturligtvis klassamhället och det vet Michael Artursson också, men välbeställda villaägare, låglöneakademiker, lågutbildade och äldre äger en egen existens, så uppenbar att man måste gå på ganska hårda hallucinogener för att förneka den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar