Det är tydligen riksdagsval om en vecka. Vid det här laget brukar jag inte bara ha läst in mig på diverse partiers uttalanden och påstådda avsikter och därefter bestämt mig för vem jag ska lägga min röst på samt fastställt en argumentation med vilken jag kan försvara detta beslut mot vilken rimlig interlokutör som helst, utan jag brukar faktiskt redan ha lagt rösten också.
Den här gången är det värre. Jag har inte förmått uppbringa det minimum av entusiasm för den demokratiska processen som krävs för att studera partiernas skriftliga utstötningar och sortera i floden av halvsanningar och floskler. Jag antar att jag kommer att hamna hos något av de tre rödgröna partierna - inför varje val har jag nyfiket undersökt det andra blocket för vem vet, det kan mycket väl dyka upp något attraktivt där, men varje gång har jag slutat till vänster i alla fall. Bortom det har jag föga aning.
Jag har funderat på att inte rösta alls. En oinformerad väljare gör bäst i att hålla sig borta från urnorna, på samma sätt som jag inte blandar mig i hur man driver kärnkraftverk eller får världens varubörser att fortsätta snurra. Mitt sextonåriga jag, fullt av förakt för det borgerliga bländverk som parlamentarismen utgör, hade varit enormt nöjt med det beslutet vilket är en lika god anledning som någon att inte ta det. Det arroganta fanskapet ska inte sitta där i det förflutna och tro att han är något.
Däremot lägger jag inte mycket vikt vid argumentet att man måste rösta för det är ens demokratiska plikt och våra förfäder dog för rätten att rösta och så vidare. Det våra förfäder eventuellt dog för i de här sammanhangen är rätten att rösta, inte plikten att rösta. De ville inte att vi skulle kedjas ihop och skjutsas iväg till vallokalen för att tvingas stoppa röstsedlarna i kuverten, och om de hade velat det så hade det hur som helst irrelevant. De är döda. Det är inte vi.
Om vi inte känner oss tillräckligt välinformerade, inte litar på den demokratiska processen, inte ser något attraktivt alternativ för oss eller helt enkelt vill skicka just budskapet att vi struntar i det här, då är det enda raka att inte rösta. Det ska inte göras automatiskt bara för att "man ska rösta", det ska göras för att man vill och bryr sig.
Problemet, som en bekant till mig förklarade inför valet 2006, är att fyraprocentsspärren innebär att varje utebliven röst i praktiken är en röst på det största dvärgpartiet. I det här fallet är det Sverigedemokraterna. Ju färre som röstar totalt, desto färre röster behöver de för att komma in i riksdagen. Nu är jag inte vidare rädd för Sverigedemokraterna, men det betyder inte att jag är förtjust i tanken på att låta dem skämma ut vårt land genom att bli invalda. Vi är bättre än så.
Den bekante i fråga bildade till förra valet helt sonika ett eget parti, vilket i Sverige är en extremt simpel process. Man skriver partinamnet på en blank valsedel och röstar. Så om jag under den kommande veckan inte får ordning på min apati och sätter mig in i det politiska läget så blir det nog så att Simon Carlssons Parti får en röst i år också, kanske två om han själv fortfarande är aktiv inom partiet, vilket i så fall innebär en ökning med 100% från 2006 till 2010.
Partiprogrammet? Två punkter.
1. Legalisera cannabis.
2. Kriminalisera tobak.
2 kommentarer:
För en gångs skulle håller jag med dig Patrik. Nu är det bara att vänta in den flygande fläskläggen.
Fanns det f.ö. inte en programpunkt om att det skulle resas en staty till partiledarens ära i centrala Ronneby?
Det är möjligt att partiprogrammet utvecklades efter partiets grundande. För oss purister är det naturligtvis ett tecken på galopperande populism.
Skicka en kommentar