Gränserna kommer alltid att vara godtyckliga

Bloggosfären pratar abort och Sverigedemokraterna likaså. Som vanligt - eftersom vi lever i ett civiliserat land - handlar det inte om abortens vara eller inte vara utan om var gränsen ska ligga för laglig abort. Just nu är det vecka 22 om särskilda skäl föreligger, annars vecka 18.

Som vanligt dyker det upp diverse argument om när ett foster blir en människa, det dras upp när ett barn skulle klara sig utanför mammas mage, det pratas rättigheter och människovärde och debattörerna krånglar in sig i artificiella diskussioner och gordiska knutar som desperat letar efter en man med svärd.

Inget av det där spelar någon roll. Precis som med huruvida homosexualitet är ett val så spelar det verkligen ingen roll när vi börjar kalla ett foster för en människa eller när det skulle klara sig ensamt eller när det skulle klara sig med medicinsk hjälp. Debattörerna som hävdar annorlunda har emotionella skäl att motarbeta abort och letar efter argument som får det att låta mer rationellt, sakligt och icke godtyckligt.

Det är godtyckligt. Vi måste välja en tidpunkt - om vi inte vill behöva ställa oss frågan vad det är som är så speciellt med en förlossning att det plötsligt ger fullständiga mänskliga rättigheter till en varelse som bara minuter tidigare var rättslös - och den tidpunkten kommer alltid att vara godtycklig.

I Sverige har vi valt två tidpunkter. Det enda vi behöver titta på är hur de fungerar, och de fungerar bra. Ytterst få aborter görs efter vecka 18 och illegala aborter efter vecka 22 är praktiskt taget okända. Siffrorna visar att systemet fungerar.

Sverigedemokraterna drar även upp den gamla skräckskrönan om tjejer som använder abort som preventivmedel. Även om vi utgår ifrån att det skulle vara något dåligt så kan jag inte föreställa mig att de själva tror på att det förekommer i någon signifikant utsträckning. Jag har aldrig gjort abort - det är den där Y-kromosomen igen - men jag kan aldrig tänka mig att jag hellre skulle göra det än använda kondom eller p-piller eller precis vad som helst utom att ha en doktor till att tömma livmodern på mig.

Ingen vill gå igenom en abort, ingen planerar det, det är något man gör när det har gått åt helvete. Om det verkligen finns ett litet fåtal kvinnor där ute som tycker det är hur fett som helst att efter varje one-night-stand vänta några veckor och sen gå igenom en kirurgisk procedur - okej. Då får vi ta det som en del av priset vi betalar för aborträtten.

Man ska ändå inte röka i sängen

Jag är förälskad i vetenskapen och när den ger sig på att förklara sånt som spelar så liten roll att de går runt och blir viktiga igen är det en fullständig euforisk kärlek som uppstår. Det går knappt att hitta ett ämne knepigt nog att ingen har tillbringat ett stort stycke av sitt yrkesverksamma liv med att undersöka det.

Det är till exempel alltid så charmigt när det ska förklaras vem vi attraheras av och varför, som om mästerplanen är att artificiellt få oss att tända på varandra så vi kan paras upp perfekt. Det är i och för sig en vacker tanke.

Jag älskar undersökningar som visar att en kvinna först vill ha män som är så olika henne som möjligt (för att undvika inavel) men när hon väl är gravid vill hon hänga med män som är så lika henne som möjligt, för då ska hon umgås med bröder och pappa som skyddar henne, inte den där odågan som satte på henne och försvann, eller att mansidealet har blivit allt mer feminint eftersom gravida kvinnor föredrar mjuka omhändertagande män och med alla hormonella preventivmedel finns det knappt en kvinna som inte tillbringar stora delar av sitt liv skendräktig.

Mest kul är det för att det så sällan stämmer på mig att det blir ett extra litet indicium som pekar på att jag anlände i rymdkapsel för snart trettiofyra år sen (päronen vägrar erkänna det, men jag vet). Nu ska till exempel flickvännen vara så lik mamma som möjligt och om mamma rökte ska flickvännen göra det också. Sexuell prägling, kallas det.

Min mor rökte oavbrutet från innan jag föddes till en god stund efter att jag flyttat hemifrån, och rökning är ordentligt oattraktivt för mig. Jag gillar inte åsynen, lukten, smaken eller besväret att det ständigt ska iväg och rökas vad man än gör, och framför allt går rökning så rakt emot en massa saker som är viktiga för mig. Hälsa. Disciplin. Rationalitet.

Det är inte bara rökningen. Jag älskar min mor. Hon är intelligent, omtänksam, kärleksfull och pålitlig och det är naturligtvis egenskaper jag uppskattar, men av alla de andra sakerna som nämns i artikeln - ögonfärg, hårfärg, hudfärg etc - så är det inte en som stämmer. Mitt skönhetsideal ligger massivt långt bort. Man skulle kunna tro att mina gener aktivt arbetar för att lämna Europa. De kanske vet något jag inte vet.

Och jag har faktiskt svårt att tro att det inte är så för de flesta. Är det inte ett klassiskt sitcomskämt att nån scorat sig ett fruntimmer som visar sig vara en avbild av hans mamma vilket bränner upp creepfaktorn i stratosfären och spräcker hela förhållandet?

Är jag ironisk nu?

I går såg jag Henrik Schyfferts enmansshow The 90s - ett försvarstal, hans utläggning om det årtionde som enligt honom själv innehöll hans peak. Han vägrade kalla det nostalgi, men naturligtvis fanns det en hel del nostalgi där. Även för mig var nittiotalet ett signifikant årtionde så det var inte svårt att sugas med och ibland skratta så det värkte.

Schyffert är dock nästan tio år äldre än jag så en del gick mig förbi och det var en och annan grej jag helt enkelt inte höll med om, men på en punkt prickade han så jävla rätt: under nittiotalet fick ironin sig en uppsving (enligt Schyffert för att vi precis lämnat det extremt allvarliga åttiotalet) och det gick till slut så långt att man knappt ens själv visste att man var ironisk.

Här har han hittat något. På nittiotalet gick folk omkring med tshirts med namn på band som de hatade, för det var ju band man hatade, så det var uppenbart att det var ironiskt. Andra gick omkring med tshirts med namn på band som det första gänget älskade, för i det gänget hatade man de banden. Det var helt omöjligt för den äldre generationen att dechiffrera, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Vi distanserade oss från allvaret genom att aldrig någonsin vara allvarliga och till och med när vi var allvarliga hade vi alltid nödutgången att vi bara skojade. Eller?

Däremot säger Schyffert att detta gick över nån gång i slutet på nittiotalet, men såvitt jag kan se har det bara blivit värre. Ironins syfte är inte längre att skapa humor utan att göra den talande immun mot kritik, men den finns kvar och har blivit en allestädes närvarande livsstil.

Jag tror att det beror på att något annat fick en renässans under nittiotalet, nämligen skriven kommunikation. När telefonen slog igenom slutade folk skriva brev av sociala skäl. Det var räkningar och officiella kungörelser och viktiga dokument, men ingen satte sig ner och skrev ett brev bara för att snacka lite. Ärligt talat: jag tror att de flesta av mina läsare är födda på sjuttio- och åttiotalen. Hur många vanliga brev har ni nånsin på eget initiativ skrivit?

På nittiotalet gick internet mainstream, och med det fick vi e-post och så kom ICQ och diverse IM-tjänster, och så kom mobiltelefonerna med sms och chatfunktioner, och nu handlar kommunikation om att destillera så mycket som möjligt så kort som möjligt och man kan inte förmedla ögonhimlingar eller tonfall och därmed har vi ett kommunikationsuniversum där ingenting egentligen är på allvar. Man måste i princip veta hur smart ens interlokutör är för att göra den bedömningen, därav utmaningen att skriva en Youtube-kommentar som är så korkad att allmänheten förstår att den inte är på riktigt. Det är omöjligt.

Och nej, emoticons hjälper inte. Jag borde verkligen skriva det där anti-emoticon-inlägget.

Den på internet alltuppfyllande ironin startade som trollning, en förr i tiden inte helt oädel konstart som gick ut på att skriva något upprörande som fick dumma människor att skrika tillbaka med flammor och svavel medan de smartare glatt spelade med. När intelligensnivån sänktes, trollningen avsofistikerades och humorn ruttnade bort blev ironi i stället en rustning. "Ha ha, var du så dum att du trodde jag menade det där" och så vidare, oavsett hur gruvligt allvarlig man var med sitt första inlägg, för nu upptäckte man att det inte var någon vidare populär åsikt och är det inte tur att man har en konstant tillgänglig flyktväg?

Inne i Ben Steins hjärna

Ben Stein är en amerikansk knäppgök. Han är mot abort, accepterar inte evolutionen och hävdar att man måste vara materialist för att genomföra folkmord samt att förintelsen var vetenskapens fel. Det visar att man kan vara både bildad och formellt smart och ändå vara ett totalt pucko som frivilligt håller sig okunnig, särskilt om det man pratar högst om.

Men, trots allt, det finns fler knäppgökar i världen. Det jag inte väntade mig var att hans hjärna skulle visa sig kapabel att producera ett försvar för våldtäktsanklagade Dominique Strauss-Kahn som är så vrickat att det kommer att behöva sex månaders vila med gasbinda om vristen.

Innan jag kommer igång: jag är absolut för att anta att en anklagad är oskyldig tills motsatsen bevisas, jag vet ingenting om hur eller varför Strauss-Kahn hamnade på Riker's Island eller om han hade där att sköta och jag vet ingenting om flyget han tydligen skulle ta. Det är möjligt att Ben Stein har rätt om allt det där, vilket dock i så fall skulle vara en märklig slump eftersom han tydligen aktivt siktar på att ha fel.

If he is such a womanizer and violent guy with women, why didn't he ever get charged until now?

Phil Spector. Pysslade under en femton år lång period med att dra hem kvinnor och hota dem med pistol, råkade inte i trubbel med lagen förrän han dödade en av dem. Inne i Ben Steins hjärna: Om man har kommit undan med något är man oskyldig.

Can anyone tell me of any economists who have been convicted of violent sex crimes?

Paul Bernardo, serievåldtäktsman och -mördare. Om det inte finns en enda till blir jag så sjukt förvånad att jag kanske förvandlas till en idiot, möjligen Ben Stein. Inne i Ben Steins hjärna: Om man blir ekonom är man inte våldsam.

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes?

Hur många finns det? Om en av hundra av dem är våldtäktsman, hur osannolikt är det egentligen att vi aldrig skulle ha hört talas om en? Inne i Ben Steins hjärna: Vi har inte lyckats fälla några människor ur den här snäva kategorin innan, så vi ska inte försöka fälla några nu.

Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Tja, hennes jobb innebär att hon umgås med precis såna hela tiden och hon är längst ner i hierarkin, så om det finns en kommer hon att hitta honom. Inne i Ben Steins hjärna: Om det finns en enda våldtagande högrankad ekonom så är det för varje enskilt offer så osannolikt att ingen faktiskt kommer att bli våldtagen.

Maybe Mr. Strauss-Kahn is guilty but if so, he is one of a kind, and criminals are not usually one of a kind.

Gud vad praktiskt. Om jag blir anklagad för ett mord kan jag bara hitta på en beskrivning av mig själv som är så snäv att den inte passar in på någon dömd mördare, och så är jag per definition oskyldig. Inne i Ben Steins hjärna: Brottslingar är inte människor, de är kloner av varandra.

The prosecutors say that Mr. Strauss-Kahn "forced" the complainant to have oral and other sex with him. How? Did he have a gun? Did he have a knife? He's a short fat old man. They were in a hotel with people passing by the room constantly, if it's anything like the many hotels I am in. How did he intimidate her in that situation? And if he was so intimidating, why did she immediately feel un-intimidated enough to alert the authorities as to her story?

Och det är här jag övertygas om att Ben Stein bokstavligen är från en annan planet. Jag tror inte jag är kapabel att skriva något som är bättre än Steins egna ord på att förklara hur borta han är. Om det är så här hans observationsförmåga av världen fungerar förstår jag plötsligt varför han inte begriper evolutionen. Inne i Ben Steins hjärna: Det är omöjligt att känna sig hotad om det finns andra människor i närheten, det är omöjligt att känna sig hotad när man är i samma rum som någon men inte känna sig lika hotad när man inte är det längre... äh, jag orkar inte mer.

Man måste undra

En rad amerikanska delstater har infört lagar om mord och mordförsök på ofödda och nu har - föga förvånande men ändå ganska märkligt - lagarna använts av knepiga abortmotståndare. Konsteliga saker hända, men jag kan ändå inte läsa artikeln utan att ställa några frågor.

Till att börja med, gick inte de här brotten under misshandel och överfall och vållande av skada och dylikt redan? Var det formellt okej att misshandla just gravida kvinnor på just ett sätt som utsatte fostren för fara, och därför behövdes särskilda lagar för det, för tydligen är gravida kvinnor ett så distinkt juridiskt särfall att de omöjligt kan skyddas av samma regler som resten av oss?

Om man nu tvunget ska ha de här lagarna och det var helt omöjligt att formulera dem såsom skyddande kvinnorna och inte fostren, varför fick ingen den bra idén att lägga till ett "om inte gärningsmannen är kvinnan som bär på fostret i fråga, eller hon i alla fall är chill med det"? Klä upp det i juridik så är problemet löst. Jag kan inte se vad en aborttillåtande stat skulle ha emot det.

Och slutligen, om det här bara var en konspiration från abortmotståndarna, var det här verkligen det bästa de kunde komma på? På det här sättet får de dit några kvinnor som förlorat sina barn, men inte en enda som faktiskt ville bli av med dem. De kvinnorna kunde ju bara göra abort och låta det vara med den saken.

Det är ett märkligt ställe, det där landet.

On gaydar

Jag pratade med min favoritflata i dag och hon hade precis interagerat med någon form av tjänsteman som också var lesbisk. Vårt samtal fortlöpte ungefär så här.

Jag: Peggade du henne eller kände du igen henne från nåt gayevent eller hade hon Xena-brosch?

Hon: Jag peggade henne, hon peggade mig.

Jag: Och hur kom det upp i samtalet? "För övrigt diggar jag ostron, är det till att vara sapfisk?"

Hon: Vi sa ingenting om det.

Jag: Då vet du ju inte.

Hon: Jo.

Jag: Hur?

Hon: Man bara vet.

Jag är inte en helt obevandrad karl så jag vet naturligtvis vad en gaydar är för något även om min egen verkar vara i gravt behov av reparation, och jag har själv sett rätt imponerande prestationer på det området. En heterosexuell arbetskamrat till mig fick veta att mitt ex hade en ny och hade tydligen funderat så mycket på det här att hon var tvungen att fråga om exets nya var en kvinna, vilket stämde och vilket var en riktigt bra read på någon som i arbetskamratens närvaro betett sig hur hetero som helst.

Självklart finns det vibbar att plocka upp. Om en kille kollar in min rumpa tror jag inte det är för att han funderar på en ny byxdesign. Men favoritflatan påstår sig kunna göra det från fotografier och förmodligen från handstilsprover också for all I know, och vad jag vet satt inte den där tjänstemannen och stirrade klyfta. I så fall är det praktiskt taget magi.

Det är vid närmare eftertanke inte ett särskilt pk koncept. När en homofob påstår att han kan se vem som är bög är det bara ännu ett tecken på hans homofobi. Om det är så att homosexualitet bara är en variation, att homosexuella är precis som andra människor bortsett från att de råkar digga varandra väldigt mycket, så kan inte gaydar finnas. Om de bara har det gemensamt att de håller sig till partners med samma kromosomuppsättning, då kan inte gaydar finnas. Om den finns - och inte endast utgörs av att man lägger märke till att folk lägger märke till en - så ligger det mer i det.

Det viktiga i sammanhanget är dock att det ovanstående inte spelar någon som helst roll förutom för ren vetenskaplig nyfikenhets skull, vilket förstås är tillräckligt i sig. Om det lades fram oomkullrunkeliga bevis för att homosexualitet är en sjukdom, om vi faktiskt förintade logiken och bevisade att homosexualitet är ett val, så skulle det inte förändra min inställning till gayrättigheter ett enda dugg.

Säg, som tankeexperiment, att alla bögar väljer att vara bögar. Vi har bevisat detta. Varför skulle vi inte låta folk välja det om de vill? Vem gör det illa? Säg, som tankeexperiment, att gayhet är en infektion. Vad gör det? Om den inte har några andra symptom förstår jag inte vad vi ska på den att göra. Säg, som tankeexperiment, att all homosexualitet beror på en förhistorisk shamans förbannelse. Varför skulle vi inte bara rycka på axlarna?

Därför borde inte vår sida tjata om gaypingviner och arv/miljö och val/medfött; vi borde i stället hävda det självklara att de sakerna inte spelar någon som helst roll. Låt miffona slå sig trötta på homoapor och återfallna exgays; de missar poängen.

Det välskötta hemmets mysterier

Det ska inte bli något Timbro-tema men jag hade knappt hört talas om människorna förrän jag fick se artikeln som orsakade ett inlägg från mig och när jag gjorde lite research inför den (det hade ju blivit genant om jag byggde min poäng på att Roland Poirier Martinsson var hetero och det visade sig att han helst tillbringade kvällarna mitt i en inoljad karlburgare) hittade jag hans åsikter om hemmafruar och hans ideologiske frände Patricia Kimondos replik. Båda anser förmodligen att den andre inte har fattat.

Men de har inte fattat, nån av dem. Det är klart att det känns som en toppenidé att ha en partner hemma. Det är klart att det är fantastiskt att komma hem till ett städat hem, lagad mat och omhändertagna barn. Det är klart att det är fantastiskt att tillbringa sin dag med att ta hand om sina barn i stället för att traska iväg till ett själsmördande kontor. Jag kan tänka mig att fylla endera rollen, om man bara kan lösa alla biproblem: förhållanden som tar slut och lämnar den ene utan försörjningsmöjligheter och arbetslivserfarenhet och så vidare.

Det är inte den viktiga poängen. Den viktiga poängen är att det är så satans svårt att lyckas med det. Det är väldigt få som har tillräckligt med flis för att kunna göra så utan att ha sönder sin livsstil. Men så har det inte alltid varit. Det var inte så länge sen som det var standard att mannen arbetade och frun stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn.

Men så hände något, nämligen att kvinnor krävde tillgång till arbetslivet. När fler inte ville vara hemmafruar utan i stället tjäna egna pengar så skalv det till i hela samhällsekonomin och plötsligt så hade knappt en kotte råd att lämna en vuxen hemma. Att kvinnor arbetade nedvärderade själva arbetet och snart hade världsordningen återställt sig så att det nu krävdes två löner för att försörja ett hem.

Det är poängen.

Bortsett från en sak. Bortsett från att det där är en fullständig lögn. Det är något som ibland sägs i den här diskussionen och det låter rätt och rimligt och det passar in i världsbilden, så man accepterar det och nickar sådär nöjt och lite upprört.

Sanningen är att det inte har funnits någon tid när kvinnor rutinmässigt stannade hemma och inte utförde något annat arbete än för hushållet. Det har alltid varit något som hörde de välbärgade till. Kvinnor som tillbringade all sin tid hemma pysslade med tvätt eller sömnad eller något annat som drog in ett par extra örtjugor, för gudarna ska veta att de behövdes. Resten arbetade som pigor eller sköterskor eller barnflickor, eller jobbade ögonen av sig i lantbruket, eller gjorde precis vad fan som helst som krävdes för att mata familjen en dag till.

Vi tror att hemmafrun var normen just därför att hon tillhörde den övre medelklassen, som så gott som alltid varit den historieskrivande klassen. I verkligheten var hon en lycksam figur, socioekonomiskt höjd långt över sina mindre tursamma systrar.

Det är poängen (på riktigt, den här gången). Hela hemmafrudiskussionen är ett lyxproblem och en klar majoritet av folket har inte en chans att delta. Den skuldbelägger genom att få kvinnor att tycka att de borde stanna hemma, få kvinnor att tycka att de borde jobba, få män att tycka att de borde vara okej med det ena och okej med det andra och okej med att stanna hemma själv, samtidigt som båda könen tittar på realiteterna och inser att hur man än gör så kommer pengar och tid inte att räcka till och det enda som kvarstår är stress.

Vilket naturligtvis inte dödar hemmafrudiskussionen, för den är intressant för övre medelklassen, som fortfarande i dag är den historieskrivande klassen. Det den tycker är viktigt, det är per definition viktigt.

Ta till svärd

Elin Grelsson skriver om kravallerna i Göteborg som nu är ganska exakt ett årtionde gamla och jag får samma tanke i skallen som jag fick då och har fått varenda gång jag har hört talas om eländet sen dess.

Låt mig göra klart att jag inte var där. Det enda jag vet om vad som hände kommer från tidningar, TV och skribenter som Grelsson. Jag vet inte vilken sida som började, jag vet ingenting om massgripanden eller polisbrutalitet eller justitiemord, jag vet ingenting om provokationer eller vapengömmor, jag vet ingenting om undercoverpoliser eller i förväg planerade illdåd från ena eller andra hållet. Jag föreställer mig att båda sidor betedde sig som svin, för så brukar det vara.

Det jag däremot vill prata om är demonstranten som blev skjuten. Vi såg alla filmsnutten på TV, om och om igen, och jag har inte hört någon påstå att den var förfalskad eller ens missvisande, så jag utgår ifrån att det verkligen var det som hände.

Det jag minns av den var en man som kastade sten mot beväpnade poliser och blev skjuten. Vänstern exploderade över detta, särskilt de ungdomligare delar av den som jag då fortfarande var engagerad i, men det enda jag kunde tänka var att det var just vad man kunde förvänta sig.

Jag tycker naturligtvis att poliser ska vara enormt försiktiga med att avlossa sina vapen. Det är de också. Men om man står och kastar sten mot dem, då får man räkna med att bli skjuten. Om man ger sig in i en våldsam konfrontation med beväpnade människor, då får man räkna med att bli skjuten. Det är risken man tar.

Det gäller dubbelt om man hör till dem som - och jag känner inte den skjutne, men det är inte en högoddsare att tänka sig att han tillhör den gruppen - pratar om och förespråkar väpnad revolution. I en väpnad revolution har båda sidor vapen. Människor på båda sidor skadas och dör. Det är priset man betalar för att föra sin kamp på det viset, och ibland har man inget annat val och då kommer det att spillas blod. Det får man räkna med.

Jag har hängt en del i radikalvänstra kretsar och det finns tragiskt nog alldeles för mycket revolutionsromantik där. Man ser framför sig rödklädda soldater som med den uppgående solen i ryggen och gevär i händerna segerrikt marscherar över landet. Så ser det inte ut i verkligheten. Verkligheten är mycket mer lik Göteborg 2001.

Jag hoppas att jag aldrig behöver hamna i en våldsam situation med poliser inblandade (eller utan, för den delen) men om det någonsin händer så antingen flyr jag, ger mig, eller räknar med att bli skadad, kanske dödad. Om jag tar upp en gatsten och slänger iväg den mot beväpnade människor, poliser eller inte, så räknar jag med att bli skjuten. Jag räknar inte med att revolutionen ska vara blodlös, inte på någondera sidan.

Verklighetens folk lever inte i verkligheten

Roland Poirier Martinsson tycker inte att Kristdemokraterna ska delta i Pridefestivalen, men inte av den uppenbara anledningen att de är ett gayfientligt parti utan för att sexualiteten ska hållas privat och politiken inte blanda sig i. Det senare ser han som en vänstersjuka; högern tycker det är helt okej med allehanda sexuella avvikelser medan vänstern vill "uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt".

Det är till att börja med påhitt. De krav på sexuell anpassning som finns pekar rakt mot heterosexualitet och kommer från högern. Vänstern pratar inte så mycket om sex för att vi gillar det. Vi gör det för att vi måste. Vi gör det för att Pridefestivalen fortfarande behövs. Vi gör det för att det finns krafter - och de hör hemma i Martinssons politiska läger, vare sig han gillar det eller inte - som inte vill leva och låta leva utan har höga krav på vad andra ska pyssla med i sitt privatliv.

De krafterna finns inte inom vänstern med hypotetiskt undantag för eventuella allvarliga knäppskallar jag aldrig sett i verkligheten utan bara hört talas om ur högerdebattörers munnar. Jag har aldrig känt mig förtryckt för att jag inte suger kuk och om Martinsson har det så är det för att han som vit välbärgad medelålders heteroman - och jag har inget emot vita välbärgade medelålders heteromän; jag planerar att själv vara en om några år - är så van vid att världen är tillrättalagd för hans behov och önskemål att varje avvikelse från det känns som angrepp och förföljelse.

Det är lätt för den som lever normen att tycka att sexualitet ska vara en privatsak. När Martinsson skriver att olika sexuella identiteter är okej men ska hållas privata menar han inte att han själv ska dölja sina preferenser, låta bli att visa sig tillsammans med sin fru eller låta bli att hålla hennes hand där folk kan se dem. Eftersom han tillhör standarden räknas inte det som att offentliggöra sin sexualitet. Han vill se en värld där heteropar är synliga och alla andra är osynliga.

Själv längtar jag efter en värld där ingen bryr sig ett dugg om vem någon annan känner och visar kärlek till. Det är inte vänstern som hindrar oss från att komma dit, det är högern.

Olika sorters våld

Like A Bad Girl Should skriver om våld mot män respektive kvinnor och jag håller med om det mesta men två saker hoppade till i skallen på mig och då är det läge att skriva.

Först, det här med våld mot män och våld mot kvinnor. Det är ingen hemlighet att män oftare är utsatta för våld än kvinnor medan det är kvinnor som är rädda för att gå utomhus när det är mörkt. Det senare stämmer i alla fall för mig; på sin höjd tänker jag på det när jag ska passera nån grupp överförfriskade eller exalterade män. Jag är aldrig orolig över själva handlingen att knalla hem när solen gått ner.

Den högre rädslan hos kvinnor kommer till stor del från medias stora bevakning av de sällsynta överfallsvåldtäkterna, men den är inte helt omotiverad. Saken är den att man-mot-man-våld kan man oftast ta sig ur. När en man bestämt sig för att begå ett våldsbrott mot en kvinna kommer han i allmänhet att göra det också, medan våld mellan män oftast på ett eller annat sätt handlar om en statuskamp.

Väldigt få människor vill slåss, och de män som spöar upp andra män i fylleslagsmål är inte specifikt ute efter att slå skiten ur någon. De vill känna sig stora och starka och tuffa och respekterade och framför allt dominanta. Det är inte rikets intelligensreserv vi pratar om här. Om man är beredd att offra lite värdighet och illusorisk status, om man kan tänka sig att agera omegahanne, då kan man rätt ofta undkomma utan skador. Visst, det är något som den inre apan skriker i protest mot, men möjligheten finns där och det gör den inte hos kvinnor i alls samma utsträckning.

Så vi ska inte stirra oss blinda på statistiksiffrorna. Ja, det är för jävligt att kvinnor i pressen mycket oftare förekommer som offer medan män oftare är offer i verkligheten, och den rädsla många kvinnor känner är både orimlig och överjävlig, men förloraren i ett fylleslagsmål har ofta haft en utväg. Det har sällan ett våldtäktsoffer.

Den andra saken gäller detta:

Jag är tyvärr böjd att tro att anmälda våldtäkter begångna mot män av kvinnor inte skulle få lika stora rubriker i kvällspressen som våldtäkter mot män begångna av andra män.

Här håller jag inte alls med. Jag tror att den nästan obefintliga bevakningen av kvinna-mot-man-våldtäkter, bortsett från den förmodligen låga frekvensen, inte beror på att kvällspressen inte bryr sig utan på att det knappt nånsin anmäls.

Jag föreställer mig att detta hänt mig - det har det aldrig; som mest har jag sagt åt en tjej att sluta med något som hon gärna hade fått fortsätta med om jag hade varit singel vid tillfället, och då slutade hon - och att jag ska gå till polisen och berätta om det. Om kvinnliga våldtäktsoffer ifrågasätts vad gäller beteende och kläder och sexuell historik, vad skulle då inte hända mig? Jag ser tomma, oförstående blickar och rynkade pannor. De ber mig förklara. Hur kunde det ens hända? Är det möjligt? Varför ville du inte? Har du flickvän och letar alibi för otrohet, eller vad är det som pågår? Du menar att en kvinna kastade sig över dig och du sa nej? Är du bög?

Precis som Disclosure fick PR därför att den enligt marknadsföringen handlade om en kvinna som sextrakasserade en man (nu är det inte alls det som den skitfilmen handlar om, men det kan vi lämna därhän) och precis som de kvinnliga barnporrsbrottslingarna fått mycket uppmärksamhet så tror jag att kvinna-mot-man-våldtäkter skulle kunna explodera i kvällspressen om det bara fanns offer som ville prata om det. Jag har läst ett fåtal sådana intervjuer, alla under total anonymitet, och offren hade inte berättat för någon annan. Inte polisen, inte kompisar, ingen. De tror inte de skulle tas på allvar och det tror inte jag heller. För män vill ju alltid ha sex, eller hur?