Artificiell motivation

Min dröm är att på ett eller annat sätt leva på att skriva och så har det varit sen cirka trettio sekunder efter att jag lärde mig kreta ner ett A. När jag var tonåring var det lätt att skriva för jag skrev bara för att det var roligt och sket fullständigt i resultatet. Ju äldre jag blev desto seriösare blev jag och när jag väl började skriva igen efter en punkterad paus på några år fann jag att jag hade en inre recensent som krävde att varenda ord skulle vara publicerbart, annars hade jag slösat bort min tid. Hur bra man än tycker att man är så är det svårt att prestera under de omständigheterna.

Men jag gjorde det ändå, för om det är en sak som varenda författare säger är det att man ska skriva, skriva, skriva tills fingrarna blöder och hjärnan rinner ut genom öronen för det är så man lär sig att få ordning på det. Jag skrev sånt som jag inbillade mig skulle kunna bli något en dag och ibland försökte jag skriva bara för att underhålla mig själv, men tydligen kan jag inte skriva trashig fantasy längre för jag kommer bara två stycken innan barbaren sätter sig ner och har ångest över alla han har dödat, vilket sabbar hela stämningen.

Så jag höll koll på mig själv och skrev varje dag och kunde jag inte skriva en dag tog jag igen det dagen efter, och jag höll ett jävla högt ordomdagensnitt tills jag i mitten av december fick ett akut psykbryt och sen dess har jag inte skrivit ett skönlitterärt ord utom när jag åkte på ensam balkongsemester just för att kunna sitta på balkongen och skriva, och då skrev jag men sen jag kom hem har jag inte skrivit ett ord. Jag har fel på hjärnan.

En kväll satt jag och pratade med en homie när han nämnde en novelltävling som han funderade på att delta i, och jag befann mig i slutskedet av en utmärkt söndagsfylla och mådde tipptopp så jag tvingade naturligtvis honom till att sluta en pakt med mig. Vi skriver båda två, vi kritiserar varandras verk, vi deltar i tävlingen, on pain of death and may we be spanked until our bottoms go purple.

Till och med när jag sovit bort vinet kändes det som en fantastisk idé, för det är sånt som får igång mig. När jag skulle springa mitt första maraton sa jag det till precis alla jag kände så att det skulle vara omöjligt för mig att dra mig ur. En novelltävling och blodspakt borde vara doping för skrivnerven.

Men nu är det två veckor senare, typ två veckor kvar innan det måste vara färdigt, och jag har bestämt mig för vad jag ska skriva men ligger så här långt på ord noll. I dag skulle vara stora börja-skriva-dagen men det slutade med att jag sov större delen av dagen och tillbringade resten med att inte göra nånting alls. Om jag på riktigt misslyckas med att skriva klart och delta i tävlingen så är det nog första gången i mitt liv som jag har ett så konkret mål och missar det. Och då har jag förändrats mycket mer än jag trodde på ett sätt som jag verkligen inte tycker om.

Därav detta inlägg. Jag hoppas att mina läsares extraögon driver mig till att faktiskt börja knattra, en process som jag en gång i tiden älskade så mycket att det var omöjligt att hålla mig borta från skrivmaskinen. Om jag misslyckas måste jag erkänna det för er också. Så hjälp till, är ni snälla. Sätt lite press. Mobba mig. It's for a good cause.