tisdag 27 september 2011

Chanser man inte kan tacka nej till


Med anledning av The Man from Earth frågade en arbetskamrat mig om jag skulle göra mig odödlig om jag hade chansen. I Interstate 60 används slutet på Close Encounters of the Third Kind som ett kompatibilitetstest; skulle man gå ombord på rymdskeppet eller inte? Hjälten skulle naturligtvis, men hans nuvarande flickvän skulle inte.

Jag kan inte ens se att det finns en fråga här. Om jag får chansen att se en annan planet bebodd av en annan civilisation, hur skulle jag kunna låta bli? Hur många människor har i vår arts historia fått en sådan möjlighet? Med största säkerhet noll.

Och när jag tänker på allt coolt som har hänt under min korta, korta livstid, hur skulle jag någonsin kunna säga nej till att få se vad som händer om hundra eller femhundra eller tvåtusen år? Här finns det en liten brasklapp, för jag måste ha en out. Jag måste kunna dö för egen hand, för om det nånsin kommer en dag när jag vill göra slut på det vill jag inte vara fängslad i världen. Då kan man ju bli inmurad i en vägg som Brad Pitt i Interview with the Vampire och det känns duktigt B.

Men bortsett från det, ge mig odödlighet. Folk säger att det skulle vara tråkigt, men det skulle det inte alls. Det skulle ta hur lång tid som helst att se hela världen och om man någonsin blev klar med det skulle de bitar man såg först ha förändrats så mycket att de skulle vara helt nya. Dessutom finns det en gräns för hur mycket det mänskliga minnet kan lagra; jag skulle säkert bli vis och kunnig men mycket skulle vara vagt och diffust.

Jag skulle kunna ta en hel hög nackdelar för att besegra åldrandet. Gör mig till vampyr så jag inte kan gå ut på dagen och måste bita kor för att överleva, det är lugnt. Jag skulle sakna solljuset men inte lika mycket som jag skulle älska att vara femhundra år gammal och fortfarande stark och snygg.

För att inte tala om allt kul man kunde ha. Skapa religioner, försvinna spårlöst och se dem utvecklas till något oigenkänneligt. Se porträtt av sig själv på konstmuséer som i Orlando. Casha in på långsiktiga investeringar. Bilda sin egen myt som Ahasverus. I största allmänhet leva bland människor som inte har en aning om vem man är.

Men framför allt skulle jag inte kunna säga nej för att det finns saker man bara inte säger nej till. Några av mitt livs häftigaste upplevelser har kommit sig av att ta plötsligt uppdykande möjligheter och det här måste vara den ultimata. Så om nån där ute har ett odödlighetselixir vet ni vem ni ska ringa.

1 kommentar:

Daniel sa...

När jag läste andra stycket började jag direkt tänka på Doctor Who och hans "companions". Nästan varenda gång en ny får chansen så tar de den utan att tveka. Och Doktorn har dessutom ett genomgående tema på att älska mänskligheten för just detta, ett oändligt intresse för det okända.