Vi bryr oss bara i vår egen bubbla

De senaste dagarna flöt det runt att Jay-Z ändrat sin människosyn efter att hans dotter fötts och i en dikt lovat att sluta kalla kvinnor för bitches and hoes. Det visade sig vara en tidningsanka; Jay-Z har av allt att döma inga planer på att byta linje i denna fråga utan kvinnor är fortfarande för honom bitches and hoes. Det är inte ofta en nyhet och dess dementi tävlar om att göra mig mest förbannad.

Även om det inte drabbade Jay-Z personligen och han glatt kan gå vidare med sin misogyna terminologi så är fenomenet högst verkligt. När jag rotade runt om den här historien snubblade jag över ett par exempel.

När en manlig företags-VD får en dotter blir kvinnolönerna plötsligt högre. Amerikanska kongressledamöter med döttrar är mer kvinnovänliga i sitt röstande (PDF); det är aborträtt och arbetsfrågor och en massa annat som de borde fatta av sig själva, inte bara för att de har en liten XX-människa att ta hand om.

Normalt försöker jag hitta den dolda faktorn när jag ser statistik som den här. När det hojtades att män som hette Conny och Sonny oftare var kriminella än andra så insåg jag att det berodde på vilka föräldrar det är som gillar namn som Conny och Sonny snarare än någon inverkan från namnet. Men här ser jag ingen ursäkt. Det är fortfarande få som väljer sina barns kön så det är hyggligt slumpmässigt, och ändå ser vi signifikanta mönster. Det får mig att vilja skalla en nunna.

Förstår människor verkligen inte att andra människor är, tja, människor? Måste man ha en egen liten kvinna för att bry sig om kvinnors rättigheter, möjligheter och villkor? Varför är den egna dottern så in i helvete mycket viktigare än resten av hennes befolkningshalva? Det är patetiskt. Det är direkt stötande.

Men det händer, och det här är långt ifrån det enda exemplet. Religiösa som tappar tron när det händer dem själva något hemskt för då kan ju Gud inte finnas. Tydligen har de missat att hemska saker händer andra hela tiden, förmodligen mycket hemskare än vad det nu var som hände dem. Människor som ser en familjemedlem få cancer och genast blir fanatiska insamlare till cancerforskning, som om de aldrig hade hört talas om cancer förr. Det är skrämmande vad lite empati det egentligen verkar finnas i världen.