Vi får själva välja jävlighet i alla fall

Så här i kölvattnet efter alla Carema-historier kan man fråga sig hur bra det där med privat och profitmotiverad vård egentligen är. Enligt en hög studier och metaanalyser är svaret tydligen: inte så bra. Alls. Jag är övertygad om att det finns lyxiga, dyra privatkliniker där välförsedda patienter får vård för precis vad som helst som de vill ha vård för, vare sig de har det eller inte, men för folk i allmänhet är det inte bättre att lägga vården i händerna på människor som huvudsakligen är intresserade av pengar.

För att citera en god vän: "vilken överraskning, för alla andra privatiseringar och avregleringar har ju fungerat så bra". Ja, hon var lätt sarkastisk. El, telefon, apoteken... är det någon som är ett enda dugg lyckligare nu när de här industrierna sålts ut av staten?

Det är en typisk högerlösning. Låt folk göra vad de vill, tjäna pengar så gott de kan, ge så många valmöjligheter som möjligt, och så ska allting på något magiskt sätt bli bättre. I verkligheten behöver vi inte 5347 sorters shampoo att välja på, inte heller femton olika apotek att vraka bland, men vi behöver effektiva och tillgängliga läkemedel. Oavsett hur det går till. Men valfrihet sätts högre än allting annat, som om det vore bättre att få välja vilket spö man får stryk med än att inte få stryk alls.

Ta läkarreformen som skulle ge varje medborgare en egen läkare. Jag vet inte hur det är i era kvarter men här hos mig hade den först effekten att det var stört omöjligt att få vård eftersom jag inte hade valt läkare än - det föll mig inte in att söka vård medan jag var frisk - och när jag väl fick välja läkare handlade det om att välja ett av två namn från ett papper. Jag visste ingenting om människorna bakom namnen och vet inte hur jag skulle skaffa mig någon som helst grund för beslutet. Jag sket blod tjugo gånger om dagen; det var inte läge att börja göra efterforskningar. Jag ville ha hjälp.

Sen flyttade jag och fick ny vårdcentral. Jag valde en läkare som jag sedermera besökt en gång. Nästa gång jag behövde vårdcentralen kunde jag få en tid hos henne om två veckor. Jag tyckte det var lite länge och undrade om det månne fanns någon annan läkare som kunde pressa in mig. Tredje gången jag behövde vårdcentralen hände exakt samma sak. Det här var tre helt olika åkommor; då bryr jag mig verkligen inte om vem som hjälper mig, bara jag får hjälp. Jag har ett pågående tillstånd också, där har jag kontakt med samme läkare hela tiden, det vill jag ha, och då är jag okej med att inte kunna träffa honom samma eftermiddag. Jag behöver inte den kontakten med vårdcentralen. Jag vill bara ha hjälp när jag behöver det. Men det är komplicerat, för man ska ha sin egen läkare, för så har det sagts.

Valfrihet för valfrihetens egen skull, profitintresse som magisk motor för kvalité. Det tjatas om oavbrutet, men det fungerar inte. Det ger inga bra resultat. Och om det behövs fler bevis för att det finns saker man bara inte kan lägga i famnen på företag, ta historien om kylskåpet. Korta versionen: Barn dog för att de klättrade in i kylskåp som inte kunde öppnas inifrån. Följande konversation utspelade sig:

Regeringen: Tillverka kylskåp som man kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Helt omöjligt. För dyrt. Går inte. Hopplöst. Ledsen.
Regeringen: Ni måste tillverka kylskåp som kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Hoppsan, det gick visst.

Och där har ni varför jag inte litar på företag.