Camerons tripp neråt

Diverse bloggosfärer, internät och Twitterfeeds pratar om att Terminator/Titanic-regissören James Cameron ensam dykt ner i Marianergraven och därmed gjort den djupaste solodykningen någonsin. Det är förstås coolt att en pushing sixty filmtitan gjort något som detta men det känns som om den riktiga nyheten försvunnit i flödet.

Att det var just James Cameron - eller vem som helst som är känd för något annat än att ta sig ner under vattnet - är något av det minst intressanta med den här händelsen. Betydligt intressantare är att han inte bara gjort den djupaste solodykningen någonsin - som hans vän the Governator snabbt påpekade - utan den djupaste solodykningen som över huvud taget är möjlig; han har besökt Challenger Deep, den djupaste punkten på vår planet och om vi ska göra en djupare dykning måste vi hitta en annan planet eller uppfinna en väldigt cool borr.

Men det är inte det coolaste, det heller. Cameron har inte bara gjort något fantastiskt utan något fullständigt historiskt och unikt. Han var inte först till Challenger Deep, men bara två människor har varit där före honom - Jacques Piccard och Don Walsh - och de åkte dit tillsammans, 1960 när Cameron var fem år gammal, och stannade i tjugo minuter. Cameron var där nere i tre timmar.

Det är det coolaste. Ingen har varit där på över femtio år. Människan har tillbringat mycket mer tid med att utforska månen än med att utforska vår planets största djup, och mer nyligen. Det är fyra gånger så många som traskat omkring på en annan värld än som besökt havets verkliga botten. Cameron tiodubblade ensam tiden vår art som helhet tillbringat där nere.

Det här är inte bara en nyhet, inte bara en kändis som gjort något häftigt. Det här är en händelse som saknar motsvarighet i mänsklig historia, och det hade det varit oavsett hur många filmer dykaren regisserat.