Man måste undra. I fredags tänkte jag springa en långrunda med fartökning, det vill säga att jag tar det hyggligt lugnt och ökar den fjärde halvmilen för att sen gå ner till originalfarten den femte och sista halvmilen. Rätt tidigt inser jag att det inte kommer att bli något av med fartökningen; kroppen svarar helt enkelt inte så jag behåller min fart hela vägen igenom i stället och lägger det hela till handlingarna. Det gick ändå okej, det kan inte gå fantastiskt varje gång.
I går har jag mina boys här och det blir godis, kladdkaka, filodegsknyten och två lådor vin delade på fyra pers. I morse är det sol, jag känner inte av vinandet och känner för att springa så jag tänker mig att jag tar en mysmil. Det blir längre och längre, kanske ska jag springa 15, kanske lite till, och så slutar det med att jag gjort nästan 23 km och snittat 4:34/km. När jag slog mitt förra långpassrekord (4:57) med först 4:53 och sen 4:48 var det helt sjukt bra. 4:34 befinner sig i en annan dimension. Det är snabbare än min absoluta drömhastighet på maraton, och då pratar vi om (a) en tävling som (b) fortfarande är ett kvartal bort.
Och detta hände två dagar efter ett långpass (fel), efter att ha ätit vidrigt illa (fel) och efter att ha klämt sisådär två flarror vin (totalt fel). Vi pratar om att jag haft milrundor som jag inte kunnat göra i närheten av så här fort. Vi pratar om att jag i förra veckan inte lyckades göra en åttakilometers tempolöpning på under 4:35. Jag har varit mycket bättre förberedd och gjort mycket sämre ifrån mig.
Så man måste undra över det här märkliga fenomenet dagsform. Jag har tidigare pratat om hur det alltid går snabbare på tävling, men detta är något annat. Nu hade jag ingen annan motivation än mig själv, och egentligen mindre motivation än annars eftersom jag inte sprang för något särskilt utan bara för att det kändes bra. Hade det gått lika bra om jag från början hade bestämt mig för att springa 23 km så fort det bara gick, i stället för att bara ge mig ut och mysspringa och se vad som hände?
Oavsett vad det beror på, om det nu är stämning eller attityd eller slump eller bara att det äntligen var vårsol - eller rentav vin - skulle man inte kunna analysera det, destillera det och ge mig en spruta och en tankbil full med det? Så bra som jag mått i dag vill jag alltid må.
3 kommentarer:
Ja det är skumt det där. Älskade formuleringen! Mysmil.
Alltså, jag har ju hört det där om att man inte ska jämföra sig med andra - utan tävla mot sig själv och så. Men, jäklar vad jag inser att jag ligger i lä här! Jag är ju nöjd när jag gör en mil på 55 minuter... Är inte så lite avis på dina tider, oavsett om du har en bra dag eller inte.
Som jag sagt så ofta förr: i den här sporten är det en fördel att inte ha ett liv.
Skicka en kommentar