Goes both ways

Jag fick en mindre epifani i dag, vilket händer tillräckligt sällan för att det ska vara värt att tjata lite om. Dessutom var det en epifani som jag i all rimlighet borde ha fått av mig själv för rätt länge sen.

Jag läste den här väldigt bra texten om mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal, som använder Keira Knightley som exempel på en kvinna som kvinnor tycker är sjukt snygg medan män är betydligt svalare. Jag faller själv in i det lägret; hon är en bra bit ifrån ful men jag får inte lust att hångla upp henne. Motsatsexemplet Jenna Jameson är väl inte heller mitt kvinnoideal precis, men hon är bra mycket angenämare för ögat och libidon än Keira Knightley och ja, vältränad > mager varenda dag i veckan.

Det här visste jag förstås redan; det är samma princip som att modeller inte är till för män. Jag räknade med att kvinnor i allmänhet trodde att män vill ha Keira Knightley och andra klädhängare (och det finns naturligtvis män som vill det) men visste att det inte stämde.

Det jag inte hade kopplat förrän jag läste den texten var att det gäller åt andra hållet också. När tjejer säger att de gillar inte alldeles för stora muskler eller söta killar eller vad det nu kan vara så är min spontana reaktion att det är klart de säger så, det måste man ju säga, men egentligen egentligen EGENTLIGEN vill de ha... okej, kanske inte Batman, precis. Jag är inte säker på vad jag trodde var deras ideal. Jag trodde i alla fall att det var något annat än de sa, för jag vet ju vad som är snyggt på killar och därmed basta.

Tänk att man kan vara så här klipsk och ändå missa de där uppenbara logiska hoppen. Ibland behöver man någon annan som skriver det på näsan, så tack, Hanna Fridén.

Och det är historien om hur jag fick bättre självförtroende genom att läsa om seriefigurer.