Lokalsinne

Jag har inget lokalsinne. Det ställer rätt ofta till problem i vardagen då jag kan gå vilse i centrala Malmö och det gör mig till ett av Google Maps-appens största fans även om den leder mig fel ibland men det gör långlöpning intressantare. Jag springer tills jag är vilse och sen försöker jag hitta hem. Det brukar bli ungefär rätt distans.

Jag kan bara hitta genom att medvetet eller halvmedvetet memorera landmärken. När jag någon gång får en känsla av att "om jag går hitåt kommer jag förmodligen till det stället" så är det fel ungefär halva tiden och resten av tiden hade jag omedvetet memorerat något från en tidigare gång. Och när något felaktigt fastnar så är det stört omöjligt att bli av med, vilket gör att jag gång på gång springer vilse på exakt samma ställe.

Världen sitter helt enkelt inte ihop på ett vettigt sätt för mig. Inne i mitt huvud är alla gator raka och alla vinklar räta vilket ställer till problem så fort det dyker upp en kurva eller korsning. Det finns ställen jag har varit på massor med gånger utan att inse att de ligger en minut ifrån varandra.

Det som var en enorm uppenbarelse för mig var att inse att det inte är så för alla. Jag trodde att de som hade ett lokalsinne bara var bättre än jag på att minnas landmärken och riktningsförändringar. När de kunde gå uppför en trappa och fortfarande veta åt vilket håll ytterdörren låg antog jag att det var för att de medvetet lagrade sina rörelser.

I själva verket har de ett helt sinne som jag saknar. När de går hit och sen dit och sen upp och sen vänder och sen en bit tillbaka och fortfarande har koll så är det för att de har en extra bit hjärna som håller koll åt dem. Det var en total nyhet för mig.

Så när jag säger att jag inte har något lokalsinne är det ingen överdrift. Jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag saknar det helt och hållet. Jag förstår det inte ens, inte riktigt. Men det måste vara en bra grej att ha.

Tillbaka i Ben Steins hjärna

För ett år sedan skrev jag om knäppskallen Ben Steins hysteriskt verklighetsfrämmande försvar av då våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn. Sedermera har det för övrigt visat sig att Strauss-Kahn troligen var oskyldig, men det gör inte Ben Stein eller hans bisarra harang mindre efterblivna.

Hur som helst var det först nyligen som det slog mig att det han sa om Strauss-Kahn hänger ihop med resten av hans världsbild. Ben Stein är bland annat känd som evolutionsförnekare, och sådanas sedvanliga argument går igen i hans försvar av Strauss-Kahn.

Titta till exempel på detta:

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes? Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Fixeringen vid sannolikhet och denna besynnerliga tro att om något för varje person är tillräckligt osannolikt så kommer det aldrig att hända, de är evolutionsförnekarnas adelsmärken. Det återkommer oavbrutet; de framhåller hur enormt osannolikt det är att världen blev exakt så här och använder det som ett argument för en intelligent skapare.

Men om världen varit lite lite grann annorlunda så hade de sett det som det naturliga och självklara, och använt det som ett argument för en intelligent skapare. För varje tänkbar händelsekedja, ner på submolekylär nivå, som slutar med en varelse som är kapabel att ställa de här frågorna så ställs de också. På en värld med sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda intelligenta sköldpaddor hade vissa av sköldpaddorna bestämt hävdat att de måste ha skapats av en intelligent varelse, för hur sannolikt är det att de av en ren slump blev just sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor?

Sköldpaddorna hade inte alls framhållit avsaknaden av människor som ett bevis för evolutionen. De hade inte ens märkt det, på precis samma sätt som Ben Stein och hans likar inte tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns några sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor.

Det de gör är att låta någon blanda en kortlek, dra ett kort och sen omedelbart anklaga blandaren för fusk. "Oddsen för att dra hjärter knekt på slump är en på femtiotvå! Vill du att jag ska tro på att det bara hände?" Det de gör är att betrakta ett glas vatten och fascineras över hur perfekt glaset är format runt vattnet, så att inte minsta skarv uppstår. Glaset måste vara specifikt konstruerat för att innehålla vatten med just den formen.

Det här är förstås inga nyheter. Men jag har alltid trott att de här människorna är någorlunda vettiga i övrigt och bara har blinda fläckar just vad gäller deras favoritämnen. Nu inser jag att åtminstone vissa av dem har det genomgående. Det är så de ser på världen.

Thomas Quick och pseudovetenskapen

De senaste veckorna har jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.

Det var väl samma mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig ur.

Häromdagen satt jag hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort - med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat skulle hon nå en annan slutsats.

Freud har däremot sin uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger "du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det" så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej, det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall. Freud kan inte ha fel.

Vad har detta med Quick att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen". Quick kunde per definition inte vara oskyldig.

När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det  precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.

Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga seriemördare.

Hellre Kuba än England

Nu måste någon förklara den här Assange-grejen för mig. Jag har en väldigt specifik fråga så jag behöver inte höra några konspirationsteorier, hur bra Wikileaks är, att Wikileaks är så bra att Assange måste vara oskyldig eller att Wikileaks är så bra att Assange inte ska behöva ställas inför rätta när han anklagas för brott. Faktum är att ordet Wikileaks inte behöver förekomma alls.

Assange är rädd för att utlämnas till USA, och det är därför han försöker hålla sig borta från den svenska rättsapparaten; han tror att Sverige kommer att skicka honom över Atlanten. Men han bor i Storbritannien. Om jag vore rädd för USA, om USA vore ute efter mig, då skulle jag inte hänga hos en av deras närmaste allierade. Jag skulle dra till Venezuela, Kuba, kanske Frankrike (Roman Polanski verkar klara sig bra på att softa där). Inte Storbritannien, som väl är mycket närmare knutet till USA än Sverige är.

Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva det här rättsfallet alls, om det bara handlar om att skeppa Assange till USA. Om det nu ska göras på nåt shady sätt så kan man väl friskt göra det utan att han blivit anklagad för svenska sexbrott?

Jag skulle ju tro att det är en rökridå, ett försök att trumma upp ytterligare gräsrotsstöd, liksom hans krav att garanteras att inte utlämnas till USA, eller att han går med på att förhöras på Ecuadors ambassad; det är grejer som är helt orimliga eller omöjliga men som i snittpuckots öron låter resonabla vilket leder till support för Assange.

Men det förklarar inte varför jag inte har sett den här frågan ställas nånstans. Vare sig hans allierade eller hans fiender tycks ifrågasätta resonemanget - han är rädd för att utlämnas till USA så han vill inte åka till Sverige men han är soft med att hänga i Storbritannien. Det saknas ett par länkar i den logiska kedjan.

Så: kan någon förklara den här Assange-grejen för mig?

Den som tiger samtycker

Captain Awkward har skrivit en väldigt bra text om creepy dudes och rape culture som typ alla borde läsa. Just den grejen har aldrig hänt mig eller i mitt gäng - vad jag märkt - vilket gör att jag alltid blir frustrerad när en viss sorts feminister vill lägga kollektiv skuld på män eftersom vi inte säger ifrån när våra kompisar drar sexistvitsar, tafsar, pratar våldtäkt och så vidare. Om våra kompisar inte gör det eftersom vi inte hänger med såna killar så är det inte mycket vi kan göra. De hänger allt som oftast med varandra och jag har inget större intresse av att hänga med dem.

Något relaterat har jag däremot varit med om. Jag befann mig på roadtrip med en kompis - vi kan kalla honom Kent eftersom han verkligen inte heter så - och två andra när Kent berättade om hur orättvist behandlad hans farbror hade blivit. Utan att gå in på detaljer så hade farbrodern misshandlat sin dotter eftersom hon hade en pojkvän han inte gillade och när hans fru försökte försvara henne fick hon samma behandling. Det blev polisanmälan och separation och nu bodde farbrodern hos sin bror, Kents far.

Detta var enligt Kent överjävligt; farbrodern hade faktiskt aldrig slagit någon av dem förut. Han sa det som om det vore en duktig merit medan jag tyckte att det var mer att betrakta som normalfallet. När det väl blev tydligt att historien var klar och Kent menade vad han sa, sa jag emot. Jag förklarade så lugnt och tydligt jag kunde att jag inte höll med ett enda jävla dugg, att farbrodern skulle ha allt han fick och att jag var glad att frun och dottern kommit undan från honom. Kent gapade förvånat.

Det var här jag hoppades att de två andra skulle glida in och hålla med. Jag förstår att det kan vara svårt att säga sånt till en kompis och därför bröt jag tystnaden själv för att göra det lättare. Men de sa inte ett ord. Så fort Kent var utom hörhåll försäkrade de mig att de naturligtvis höll med mig, men nu skulle de tillbringa fyra timmar i en bil med Kent och ville inte göra det awkward. Jag köpte inte förklaringen men de sa bara att det var mer värt för dem att inte sabba roadtrippen.

Men det handlar om mer än så. Till att börja med sabbades inte roadtrippen ens; Kent kastade inte ut mig ur bilen och vi pratade om annat resten av vägen. De kunde ha backat upp mig och resan hade fortsatt som vanligt. Men framför allt så hade deras medhåll gjort att Kent hade fattat att det han sa faktiskt inte var okej. Nu tänkte han förmodligen att "den där Patrik är en konstig typ som inte tycker man får spöa upp sin dotter när hon väljer fel kille, men det visste vi ju sen innan att han är lite udda". Vi kunde markerat tillsammans, och det gjorde vi inte. För att slippa lite awkwardness.

Vi har pratat om det sen dess, de här andra två och jag, och saken är utagerad. Men det som hände här är att jag gjorde det rätta och mina boys hade inte min rygg. Det innebär att om det nånsin dyker upp en creepy dude i vår krets så kommer ingenting att hända, inte ens om jag säger nåt. Det innebär att jag kan vara vår creepy dude och inte ens veta om det. Det känns inte okej ett jävla dugg.

Världen är ett mysterium och vi är bra på att lösa det

Angående gårdagens inlägg så slog det mig - och inte för första gången - hur satans bra vi människor är på att lösa mysteriet i fråga. Det krävs en Darwin eller Einstein för att göra de där riktigt stora sprången (seriöst, försök föreställa er att för första gången komma på det de kom på) men snart sagt varenda folk har gjort imponerande observationer och hoppusslingsansträngningar.

Ta Polstjärnan. Den stjärna som resten av himlen roterar runt. Visst, den är där, den pekar norrut, man ser den från norra halvklotet, allt det där vet vi. Men hur lätt är det egentligen att komma fram till när man är en frusen jägare som funderar på att uppfinna något slags "bostad"?

De allra flesta, kanske alla, folk som levde där de kunde se Polstjärnan har nåt slags historia om den och dess unika egenskap. De här människorna, som levde betydligt närmare svältdöden än du eller jag någonsin har gjort, tog sig tid att lägga märke till att bland alla de helt irrelevanta vita punkterna på himlen fanns det en som betedde sig annorlunda.

Jag betraktar mig själv som både smart och nyfiken, men det hade tagit ett jävla tag innan jag hade noterat en stillastående stjärna eller sett att himlen roterar. Det hade tagit ännu längre innan jag lyckades dra några vettiga slutsatser av det.

Så titta på hur mycket vi faktiskt har lyckats lista ut och var stolt över att vara människa. Tänk sen på hur mycket som finns kvar att lista ut.

Framtiden kommer att vara hur häftig som helst.

Världen är ett ontologiskt mysterium

Jag är - vilket de som spelat rollspel med mig förmodligen märkt - väldigt svag för det som tvtropes.org kallar för ett ontologiskt mysterium. Karaktärerna vaknar upp instängda på en mystisk plats. De vet inte var de är eller varför. I idealfallet vet de inte ens vilka de är. Historien följer deras försök att lista ut vad det är som pågår och ta sig därifrån.

Jag vet inte vad det är som jag finner så attraktivt med det. Det är bara något väldigt rent och simpelt och samtidigt kraftfullt. Du är här. Du minns ingenting. Kör! Verk som Fleep och The Cube fastnar i huvudet på mig och jag bryr mig lika mycket om mysteriet som stackaren som är fast i det.

Det finns dock en parallell som länge undgick mig, och som kanske är förklaringen. Det ontologiska mysteriet är i grunden en beskrivning av människans tillstånd. Världen är ett ontologiskt mysterium, och det bästa människan gör handlar om att lösa det.

Big Bang inträffade och våra naturlagar skapades. Oräkneliga år gick medan materia flög omkring och slogs samman i enlighet med dessa lagar. Stjärnor bildades, planeter bildades, varav en var vår. Den fick förutsättningar för liv, och liv uppstod. Arter dök upp, förändrades, och försvann. Jorden gick igenom era efter era, fas efter fas. Våra förfäder överlevde, frodades, gick igenom miljon efter miljon av år. Till slut uppnådde vi medvetenhet och en förmåga till abstrakt tänkande som visserligen inte är unik för oss men som vi tagit till helt nya nivåer.

Och vi vet inte ett dugg om vad som hänt innan. Vi "vaknar upp" i världen och ser den som den är. Har den alltid sett ut så? Länge trodde vi det, i den mån vi funderade över det. Men så började vi själva förändra den. Vi utvecklades, vi satte vår stämpel på världen. Ännu brydde vi oss inte särskilt mycket om att spara det vi gjorde för eftervärlden, vi var upptagna med att göra det. Och överleva.

Men allt eftersom tiden gick, desto mer intresserade blev vi av det som hänt före oss, och nu lägger vi mycket energi på att ta reda på vad som hände under vår arts tidiga år - och även under de allra flesta av dess senare. Det är bara den allra sista biten vi har bra koll på och till och med där är vi rätt luddiga.

Människan är karaktären som vaknar upp utan minsta bit kunskap, och tillbringar sin historia med att pussla ihop var hon är, hur hon har hamnat där, och hur världen runt henne fungerar. Massor med saker hände och lämnade ledtrådar innan hon dök upp. Dinosaurier och kometer och syrekatastrofer och supernovor och homo habilis hade alla en egen existens, och det enda vi kan göra är att pussla ihop det i efterhand.

Det tror jag är dragningskraften hos det ontologiska mysteriet. Det är den mänskliga existensen, destillerad.

Nationalitet i pressen

Häromdagen hörde jag två personer vara högljutt överens om att tidningarna alltid borde skriva ut brottslingars och misstänktas nationalitet. Orsaken till detta skulle vara att "om invandrare begår mycket fler brott än svenskar...". Var börjar man?

Om du aldrig har hört att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, hur har du överlevt i en skolåda i tjugofem år? Det är ingen hemlighet, det är tvärtom något det tjatas enormt mycket om, normalt av människor som inte vet vad korrelation är för något, inte kan se bortom minsta gemensamma nämnaren och som aldrig funderat över att närmare tolka fenomenet i fråga. Detta är ingen ny uppenbarelse.

Och när det ska uppenbaras, då är det just så: genom statistik. Genom undersökningar, siffror, hårda fakta. Inte genom utslängda epitet i dagspressen, där varje läsare bekvämt och utan att anstränga hjärnan kan bekräfta sin egen uppfattning. Det är nämligen så människor fungerar. Vi har mycket lättare att ta till oss sådant som bekräftar det vi redan tror.

Så om en dumfan läser en massa brottsartiklar och läser ordet "invandrare" i vissa av dem så är det dem hen kommer att minnas, medan hen glatt glömmer bort dem som involverade en svensk gärningsman - om det ens skulle skrivas ut.

Det är därför vi bara ska ha med sånt som är relevant. Nationalitet och etnicitet är normalt inte intressantare än längd, vikt, frisyr eller huruvida personen föredrar Elvis eller Beatles. De sakerna ska förstås vara med när det är relevant. Kön, religion, yrke, alltihop ska in i artikeln, men bara när det faktiskt spelar roll. Inte när det bara är till för att bekräfta fördomarna hos trångsynta enfaldsmästare.

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Inkludera, inte exkludera

Stockholm Pride har precis gått av stapeln och därför har det också varit veckans ämne på vecka 6. Jag ser på det ungefär som på gayikoner; som något som har behövts och fortfarande behövs, men det är fan så trist att det är så. Kampen är vunnen när Pride inte längre finns eftersom behovet är borta, när konceptet gay pride är onödigt eftersom gay shame har försvunnit. Det är väl inget vi kommer att få se i vår livstid men det måste vara det vi i slutändan siktar på.

Men det finns förstås människor som inte håller med och i stället ser det som sin uppgift att göra Pride och HBTQ-världen till något uteslutande och specifikt i stället för inklusivt och allmänt. Människor som nätverket Ofog (och redan namnvalet får larmklockorna att ringa) som bland annat tillbringade förra Stockholm Pride med att trakassera en paraddeltagare. Varför? Han är militär.

Här är alltså någon från den militära världen, där garderobsfaktorn måste vara väldigt hög, och som kommit ut och stolt över sig själv går i Prideparaden. Som visar att man kan vara soldat och bög samtidigt. Som utmanar stereotyper i stället för att bekräfta dem. Därför ska han mobbas. Jag ser inte distinktionen mellan Ofogs aktion och gaybashing.

De försvarar sig med att Pride är politiskt. Det håller jag med om. Gayrättigheter är en politisk fråga, och jag är inte helt okej med att poliser och militärer går i paraden i uniform, för då kan jag inte se hur vi kan hindra dem från att göra samma sak vid andra politiska aktiviteter, och jag vill verkligen inte se ett gäng uniformerade soldater i nästa nazistmarsch.

Det Ofog gör är att driva politiken långt bortom det Pride faktiskt handlar om. I deras värld är Pride något vänsterradikalt, antimilitärt, antipolisiärt, något som ingår i deras egen snäva världsbild och inte får existera utanför den. "Att jobba mot militarism och för hbtq-rättigheter är sammankopplat", säger de, och visst finns det en överlappning bland folk som gör det ena och det andra, men de existerar oproblematiskt utan varandra.

Man måste inte vara vänsterradikal för att man är bög, inte heller för att man är bögaktivist. Det är fullt möjligt att passa in gayrättigheter i sin högerpolitik, det har bara oftast inte sett ut så historiskt. Det finns gott om människor som gör det. Ska vi då utesluta dem och kämpa för att göra gayfrågan till något litet och specifikt, uttryckt i den politiska kanten, eller ska vi försöka lösa det här problemet en gång för alla och göra hbt-människor till självklara medlemmar av samhället?

Ofog väljer det förra och hävdar att det beror på att Försvarsmaktens deltagande hindrar andra från att delta, nämligen människor som flytt militärdiktaturer och därför inte klarar av att befinna sig på ungefär samma plats som militärer. Om de människorna finns - vilket jag tror på så fort jag hör ifrån dem i stället för deras självutnämnda förkämpar - så undrar jag hur vi bäst kan hjälpa dem. Är det genom att trakassera bort andra? Jag tror inte det.

När Ofog tvingar in sin smala politiska agenda i Pride så utesluter de många av dem vi behöver för att ha en chans att vinna kampen. Jag vill inte ha schemat dikterat av människor som låter som parodier på feminister ur Pär Ströms mardrömmar:

Militarism, som är den ideologi som försvarsmakten baserar sin verksamhet på, bygger på föreställningar om maskulinitet som kraftfull och aggressiv och femininitet som ödmjuk och passiv vilket reproducerar rådande normer om kön som försvårar för hbtq-personer att leva öppna och fria liv.

Läs det där och säg sen att ett "missiler är onda eftersom de är penisformade" inte hade passat in. Det är inte så här vi kommer nånvart.

Jag vill ha med poliser och militärer i Pride. Jag vill ha med politiker, företagsledare, ziljonärer och utfattiga, taxichaufförer och IT-konsulter, industridesigners och arbetslösa, fribrottare och luftgitarrister, vita och svarta och gula och röda och bruna. För helt oavsett vilka vi är och hur vi vill att samhället ska fungera så borde vi kunna enas om att det i alla fall inte ska spela någon roll vem man råkar bli förälskad i.

Den vita konstarten

När The Hunger Games kom flippade folk över att svarta karaktärer spelades av svarta skådespelare. Vita människor vill hellre - all else equal - se filmer med vita skådespelare än filmer med svarta skådespelare. En svart manlig huvudperson kan inte paras med en svart kvinna för då vill många inte se filmen och han kan inte paras med en vit kvinna för då är det rasblandning, så man väljer en kvinna som är för mörk för att vara vit but not too black. Svarta skådespelare får biroller, dör i skräckfilmer, är comic relief och kan som bäst vara visa magiska negrer.

Därför kunde inte The Help faktiskt handla om de svarta tjänstekvinnor som den låtsades handla om. Därför är det hiphoproboten Jazz som dör i Transformers; det går bortom alla artgränser.

Det är möjligt för en svart skådespelare att slå sig ur det här, men bara om han heter Will Smith eller möjligen Eddie Murphy. Man kan tycka att Smiths framgångar borde ha banat väg, men det har inte hänt. Jag tror det är "våran neger"-syndromet; Will Smith har lyckats bli alla amerikanska vitingars egen neger. Hur blev han det? Genom att regissören Roland Emmerich krävde att han skulle få huvudrollen i Independence Day, filmen som gjorde honom till ett världsnamn. Utan vitingen Emmerichs stöd hade han kanske aldrig blivit storstjärna.

Man kunde hoppas att det var förstockade gamla slipsnissar till filmdirektörer som trodde att det var så här och därmed blockerade svarta skådespelare, men så är det alltså inte. Det är på riktigt. Vita - åtminstone amerikanska vita - ser helt enkelt inte svart film, och svart film är allt med för många svarta skådespelare.

Frågan är varför det är så här. Standardförklaringen brukar ligga i människans "naturliga" xenofobi, att vi vill se dem som liknar oss, men det förklarar inte varför mina hetaste drömmar involverar Uhura från Mirror Mirror-universum. Jag tror snarare att det är ett cirkelresonemang och en självuppfyllande profetia.

Om det är jordbävning i Burma och femtusen burmeser dör, då nämns det i förbifarten i svensk media. Om det är jordbävning i Burma och två svenskar råkar finnas bland de femtusen döda, då är det stor nyhet. Jag har bitchat om detta tidigare och inte ändrat mig: detta är ingen naturlag. Om svensk media blåste upp den första jordbävningen lika hårt som den andra, då skulle folk bry sig.

Massmedia bestämmer vad vi tänker på i mycket större utsträckning än vi vill tänka på (vilket för övrigt är en bidragande orsak till att jag blir förbannad så fort jag passerar en löpsedel, men det får bli ett annat inlägg om det). Om vi ser något dagligen, då är det normalt. Att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith beror alltså på att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith.

Men om filmbolagen bara tog en risk var en gång var och behandlade svarta skådespelare på samma sätt som de behandlar vita, så skulle problemet försvinna. Man blir inte av med fördomar genom att inkorporera och acceptera dem.

Världen behöver diskare

Ultima Thule, den svenska nittiotalsrasismens husband, ska sluta spela. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen så kampen är vunnen och de behöver inte fortsätta. Bara det uttalandet har typ sju nivåer att prata om, men det jag fäster mig vid är detta citat från frontmannen Jan Thörnblom:

Den vänster som fanns omkring mig när jag växte upp inspirerade mig aldrig. Då kommer man in på det där med internationalism och allt åt alla. Jaha? Och vem ska diska då? Det blir som i studentkorridorerna. Ingen diskar.

Jag har läst de här meningarna säkert ett dussin gånger och försökt komma fram till en annan tolkning än den som först dök upp i huvudet på mig. Mitt bästa resultat går ut på att "internationalism" och "allt åt alla" inte har med varandra att göra utan bara råkade nämnas ihop, men jag tror inte att det är så.

Så vad menar han? Jag lyckas inte komma fram till något annat än att det måste finnas nån som är längst ner och gör skitjobbet, någon som diskar. Och det går inte ihop med internationalism, för där vill man lyfta upp alla länder till samma välstånd som vårt, och då finns det ingen kvar som är längst ner och gör skitjobbet. Diskar.

Med andra ord: vi måste ha fattiga, skitiga, svältande länder i världen, så att det finns någon som arbetar ihop till den rika världens välstånd. Jag antar att det finns ganska många som tycker det, vare sig de har formulerat det för sig själva eller det bara är den enda följden av deras handlingar, men jag vet inte om jag någonsin hört det uttryckt förr.