Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

Intresseklubben har bara börjat anteckna

Jag har tidigare tjatat om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa. Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären - fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet Intresseklubben.

Hipphippkillarna tar de två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige, och de kommer bara att bli bättre.

Johan Croneman håller inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar, för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han frågar sig var Johan Glans passar in.

Jag skulle vilja säga att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack, Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga korrekt och förklarade att "that is the only thing I know". Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken skrattar, gästerna skrattar.

Det som skiljer QI från andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.

Att vissa av komikerna som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit en rätt dyster historia.

Formatet behöver de kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns ingenting där som inte hade platsat i QI.

Det som däremot gör mig lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.

Världen är knallad

Jared Diamond, mannen bakom den av mig ofta hyllade Guns, Germs and Steel, har även skrivit den lika intressanta Collapse som jag läste ut för en liten stund. Sällan har en fackbok påverkat mig så, och inte på ett positivt sätt.

Diamond börjar med att gå igenom hur en hög forna befolkningar gick under, som Påskön som förtärdes av sin faiblesse för besynnerliga stenstatyer med tunga hattar (allvar) eller de grönländska vikingar som av någon anledning vägrade äta fisk. Detta är oerhört intressant för alla som har minsta fascination för människans villkor, och om man gillade Guns, Germs and Steel kommer man att gilla Collapse också. Den visar hur beroende vi är av vår miljö och ger exempel på hur man kan lyckas eller misslyckas som folk, avhängigt av hur man behandlar miljön.

Genom hela boken löper den röda tråden att vår nuvarande civilisation har paralleller och beröringspunkter med dessa och står inför samma faror, men det är först i sista kapitlet som Diamond drar det till sin spets och förklarar att vi måste göra något om vi inte ska råka ut för sådana katastrofer som han beskrivit. Ingen tror att världen ska bli avfolkad som Grönlands vikingakolonier, men när han visar hur folkmorden i Rwanda hade miljöorsaker visar han också att vi inte är trygga.

Jag ska inte gå igenom alla bokens argument eller de tolv faktorer Diamond betraktar som akuta; den som är intresserad (och alla andra också) bör läsa den. Det enda jag ska säga är att vi har miljöproblem som under min livstid på ett eller annat sätt kommer att lösas, antingen genom frivilliga åtgärder eller genom svält, krig och naturkatastrofer. Det är bara för mänskligheten att välja.

Diamond avslutar med att förklara varför han trots allt har lite hopp om de frivilliga åtgärderna, men det är den enda punkt där han inte lyckas övertyga mig. Min sedvanliga muntra optimism har fått sig en rejäl smäll. Jag tror inte att det här kommer att fixa sig. Jag tror att det kommer att fortsätta som det gör; med u-länder som försöker nå upp till i-landsstandard och i-länder som vägrar sänka sin, och då det är en matematisk omöjlighet att upprätthålla global i-landsstandard så slutar det obönhörligen i katastrof.

Problemet är de två mänskliga egenskaper jag hatar mest av allt: kortsiktighet och egocentrism. Tillsammans gör de att människan enbart tittar på det som är bäst för henom själv just nu, och det är aldrig att göra världen bättre. Sådant kräver långsiktighet och en rudimentär uppfattning om att andra människor också betyder något, egenskaper som förfaller allt mer sällsynta.

I korthet: vi accelererar mot undergången. Världen är knallad.

Allt är inte en konspiration

Jag har tidigare pratat om den tydligen allmänmänskliga impulsen att betrakta sig själv som förföljd och förtryckt. Människor verkar ha en grundläggande förkärlek för att betrakta sig som utsatta för angrepp och dunkla planer och i bortre ändan har vi gangstalking, där oskyldiga människor utsätts för precis ingenting och tolkar det som en ondskefull konspiration riktad mot dem, personligen.

För det mesta handlar det i alla fall om hyggligt stora skeenden; i det inlägget använde jag ett par människor som ansåg sin åsiktsfrihet kränkt och när jag ser det här fenomenet brukar det gälla just sådant. Politiskt förtryck, förföljelse, mobbning på samhällelig skala, oavsett hur friska och krya de förmenta offren är.

Men samma sak händer på de lägsta nivåer, och det som nu aktualiserade det för mig är ett publicerat läsarbrev till löparbloggande Petra Månström. Brevskrivaren Maria saknar damlöparkläder i större storlekar. Det är förstås drygt om man är en damlöpare av större storlek. Jag blir själv sned när jag inte hittar kläder (allvarligt talat, jag gick ner nånstans mellan femton och tjugo kilo och alla byxor är fortfarande för långa; vad är det för hässjestänger som kläder designas för egentligen?).

Men vem är det hon är arg på? Hon verkar angripa universum i stort och avslutar med att de som är storvuxna inte får ta plats i löparnas värld. Får - för vem? Vem är det som hindrar dem? Hon ifrågasätter hur man tänker när man säljer toppar i storlek 52 men ingenting annat i den storleken, för man kan ju inte vara naken i övrigt. Men det är ingen som tänker på det över huvud taget, för affärer fungerar inte så att någon sitter och kontrollerar att det finns kompletta garderober i alla storlekar och att man kan klä sig från noll till hundra på ett ställe. Det är ingen som sammanställt en komplett logik och kommit fram till att ensamma toppar i storlek 52 är totalt rimligt.

Jag vet inte varför damlöparkläder i större storlekar är sällsynta. Kanske tror bossarna att det inte finns någon marknad för det. Kanske har de provat - de kanske köpte in de där Adidaskläderna Maria nämner - och det fanns ingen marknad, eller i alla fall inte en tillräckligt stor. Kanske fanns det bara små storlekar att få tag på när de började sälja och de har inte fått för sig att ändra sortimentet sen dess. Det kan vara något av det eller något annat, jag vet inte.

Men jag är helt säker på att det inte är för att det sitter ett gäng onda klädföretagschefer nånstans och kommer överens om att de inte ska sälja damlöparkläder i större storlekar, för att jävlas med större damer. De sitter inte och skrockar åt att kvinnliga löpare måste bära fula manskläder som inte passar. De försöker inte utesluta någon från löpning och verkligen inte från att köpa deras kläder.

Jag tror inte att Maria heller tror att det är så, men om hon inte gör det förstår jag inte varför hon skrivit som hon skrivit. Hon verkar arg på någon som orsakat detta, någon som ger henne de här känslorna av uteslutning. Vem?

Det är den biten jag tycker är så konstig. Jag har själv nyligen och högljutt surat över att min nya löparklocka inte har taktlarm, men aldrig föll det mig in att någon skulle ha tagit bort funktionen för att göra mig förbannad och sabba min träning. I stället funderade jag över varför den kunde ha tagits bort, frågade mina läsare och skrev till Garmin (utan större hopp, men värt ett försök). Det finns säkert en anledning, även om den är dum.

Om jag vore Maria skulle jag se till att köpa de där stora Adidaskläderna om de alls går att få tag på. Samla ihop fler som vill ha och beställ i mängd, eller skriv till klädaffärerna och förklara att vi är X pers som vill ha det här. Om affärerna tror att de kommer att göra pengar på att sälja något, så kommer de att sälja just det. Det finns ingen komplott för att rensa marknaden på stora damlöparkläder; det finns bara inga nu. Allt är inte en konspiration. Faktum är att knappt något är det.

Utveckling hatar mig

Jag märker rätt ofta att jag inte fungerar som andra. Program jag älskar slutar utvecklas eftersom alla andra hatar dem. Program alla andra älskar är otympliga, krångliga och meningslösa för mig. Om ett program gör exakt det jag vill är det ett tydligt tecken på att det snart inte kommer att finnas längre. Uppdateringar tar bort problem jag aldrig haft och knappt kan föreställa mig att någon kan ha, samtidigt som de lägger till problem som förstör programmet för mig. Grundläggande funktioner försvinner och ersätts av funktioner ingen rimligen kan uppskatta, och det framställs som ett briljant framsteg för mänskligheten.

Det har dock sällan varit så illa som just i dag. När jag började löpträna på allvar för sisådär fem år sen fick jag av en arbetskamrat tipset att det numera fanns fantastiska tingestar som via GPS höll koll på hastighet och distans och allt möjligt och kunde ställas in att pipa när man sprang för långsamt. Jag skaffade genast en Garmin Forerunner 305 och två veckor senare förstod jag inte hur jag någonsin hade tränat utan den. Jag ställde in den hastighet jag ville springa i och sen bara kutade jag iväg i slumpmässig riktning, taktlarmet sa åt mig att öka när jag borde öka och när det var dags att dra mig hemåt visste jag precis hur långt jag hade sprungit. It was brilliant.

Jag slet ut batteriet och köpte en ny, slet ut batteriet på den och var inriktad på att köpa en tredje. Tragiskt nog hade den slutat säljas så jag knallade till Löplabbet och frågade vad man skulle köpa om man älskade Forerunner 305. Svaret blev Forerunner 310XT, så den tog jag hem.

Och upptäckte att den inte har något taktlarm. Orsaken till att jag skaffade en löparklocka till att börja med. En väldigt grundläggande och simpel funktion, så uppenbar att jag var tvungen att kolla igenom menyerna fyra gånger och konsultera Google innan jag accepterade att den inte fanns. Det finns larm för allting annat: tid, distans, puls, allt möjligt. Men inte fart. Funktionen är borttagen.

Det finns en workaround som stäcks av ett annat besynnerligt beslut. Det finns taktzoner man kan ställa in, typ att "löpning" är mellan 04:45 och 05:00 per kilometer, "snabb löpning" är mellan 04:30 och 04:45 eller whatever, och den kan varna när man rör sig utanför en sådan zon. Det kräver krångligare inställningar, men det går. Så jag ställer bara in en zon som 00:00-04:30, en som 00:00-04:35 och så vidare, problem löst?

Föga. Taktzoner kan inte överlappa. Har jag zonen 00:00-04:30, då måste nästa vid Gud börja på 04:30. Det blir till att springa exakt mellan 04:30 och 04:35 och varnas när jag kommer upp i 04:29, vilket händer ungefär hela tiden. Så för att lyckas simulera huvudorsaken till att jag har en löparklocka måste jag före varje löprunda ställa in en ny taktzon och använda en krånglig procedur för att säga till klockan att jag vill använda den. Och detta är min förra klockas efterföljare, the next evolution.

Hjälp mig här. Jag har både löpare och icke-löpare i min publik. Är en "öka takten"-funktion verkligen något helt meningslöst, inte bara överflödigt utan så aggressivt värdelöst att funktionen måste tas bort för att inte stöta de miljoner löpare som måste klicka sig förbi den i menyn och blir lite mer förbannade varje gång?

Sovsex

Jag har diskuterat sovsex på One Way Communication och kände att jag behövde något större än ett kommentarfält. I det stora hela håller jag förstås med Hannah om att det här att sexa upp någon som sover är något att vara försiktig med. Det är inget man gör morgonen efter ett engångsligg. När jag pratar om det pratar jag om långvariga förhållanden mellan människor som känner och litar på varandra, där medgivande i förväg inhämtats.

Under de omständigheterna hickar jag till över två citat. Vi tar dem ett i taget.

Det är skillnad på att "inleda sexuell kontakt" med en partner som sover och tidigare givit tillåtelse till detta och att faktiskt knulla någon som sover OAVSETT om personen i fråga gett tillåtelse till det.

Jag tycker inte att det är någon större, uppenbar skillnad. Gränsen dras tydligen vid kontakt med könsorganen. Innan det är det okej, efter det är det oacceptabelt. Jag förstår inte varför. Att ta en kvinna på brösten är övergrepp om hon inte vill och gött om hon vill, och visst finns det mycket värre saker att göra än att ta en kvinna på brösten men det är en skillnad i nyans, inte i slag.

Jag kan inte se någon anledning att dra en skarp gräns just där, att säga till en människa att allt innan den gränsen kan du i förväg gå med på men allt efter den gränsen måste du specifikt tacka ja till. Det låter som en väldigt personlig preferens som inte borde läggas på andra.

Och oavsett hur mycket din partner säger att det är helt fint att vakna upp mitt i ett knull - vägra acceptera det.

Som jag nämnde i kommentarerna hade jag en flickvän som älskade att vakna så. Dessutom sov hon väldigt djupt och rätt ofta gick det knappt att väcka henne utan att korsa Hannahs gräns, och om jag inte gjorde det ofta nog klagade hon. Det är en extrem situation, visst, men ändå en som jag varit i.

Då tänker jag inte säga att du får inte det här som du gärna vill ha och jag vill göra, för jag är rädd att du ska vakna och inte vilja, hur mycket du än försäkrar att det inte kommer att hända. Då kommer jag i stället att lita på det hon säger, och om jag inte känner att jag kan det så är hon nog inte någon jag vill vara tillsammans med.

Men om det verkligen skulle hända? Då säger hon stopp, jag slutar, och sen är vi överens om att jag inte gör det längre. Jag kommer inte att må bra av det men bättre än jag skulle må av att till exempel få en partner att använda sitt safeword, och om hon är någon jag vill vara tillsammans med så förstår hon att det inte var mitt fel. Det känns hur som helst så osannolikt att det knappt är värt att fundera över. Jag är bara tillsammans med människor jag litar på.

I Hannahs kommentarer nämnde Purre att det kunde vara ett brott. Det tänker jag inte oroa mig över. Det är bara relevant om partnern anmäler mig för det och om jag hade minsta misstanke att hon tänkte göra det för något som hon försäkrat mig om att hon ville ha, då är hon återigen inte någon jag vill vara tillsammans med.

Och vad gäller Hannahs exempel med sparringpartners: om jag säger "det är okej att boxa mig i magen när jag sover", då är det okej också. Det är därför jag aldrig säger det.

Men låt oss lämna alla gamla minnen och hypotetiska situationer och i stället använda mig själv som exempel. Jag älskar att vakna så. Mitt enda klagomål i frågan är att jag inte fått vara med om det tillräckligt ofta. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vakna mitt i och inte vilja vara med om det. Jag kommer aldrig att piggna till med en flickväns mun runt kuken och känna mig våldtagen, och skulle det mot alla odds hända kan jag hantera det, och det är mitt ansvar, inte hennes. Ska jag då inte kunna få det?

Hur skulle jag känna om en partner vägrade göra det, inte för att hon inte kände sig bekväm med det (det finns en del jag inte skulle göra oavsett hur mycket någon bad om det, men det är för min skull, inte hennes) utan för att hon oroade sig för att jag antingen skulle känna mig förgripen på eller anmäla henne för sexuella övergrepp?

Jag skulle bli skitsur, det är hur jag skulle känna. Hon skulle lika gärna kunna omyndigförklara mig eller säga rätt ut att hon inte litar på mig, och varför är hon då tillsammans med mig? Jag ber om det, jag vill ha det, från den punkten är det mitt problem.

Om en flickvän ber om att bli sexväckt - eller bara säger att det är okej - kommer jag att försäkra mig om att hon menar det och håller med om det ovanstående, men sen gör jag det så fort jag är först med att vakna.

Fantasier

Vecka 6 pratar fantasier, vilket jag just häromdagen råkade prata om med mitt favorittösasnöre. Vi kom på något kringvandrande sätt in på ämnet, hon frågade mig om någon av mina fantasier och jag svarade att jag inte kände mig bekväm med att berätta.

Lite senare insåg jag att det där fick det att låta som om fantasierna involverade tre getter och ett bilbatteri, så jag tog upp det igen för att förklara att det inte var därför jag inte ville berätta. Jag har massor av fantasier - några som jag har gjort, några som jag kanske kommer att göra en dag och några som jag aldrig kommer att göra på den här planeten - men generellt är det inget särdeles äckligt eller perverst. Det är inte det jag oroar mig över.

Problemet var i stället att fantasier ofta spelar större roll för andra än för en själv. För mig är fantasier småtrevliga, okej direkt omistliga, men de existerar rätt oberoende av mitt liv. Jag går inte omkring och funderar på dem eller planerar hur jag ska kunna förverkliga dem.

Det jag var rädd för var att tösasnöret i fråga skulle ta fantasin på mycket större allvar än jag gör, tänka att det var det jag egentligen ville ha och inte ville leva utan, och i största allmänhet hänga upp sig på det. Om ni undrar varför jag tycker om henne så är det bland annat för att hon är den mest förstående människan i världen och en av de smartaste; hon inte bara begrep det ovanstående utan hade redan själv räknat ut det.

Under omständigheterna kan jag verka lite paranoid, men jag har haft dåliga erfarenheter på området och dessutom: är det jag fruktar inte bara en lindrigare version av något hela samhället rutinmässigt gör? Det finns gott om fantasier som det fan inte är okej att ha - pedofili, våld, förnedring - oavsett om man förverkligar eller ens vill förverkliga dem. Det som rör sig i huvudet är inte neutralt, och det betyder mer för andra än för en själv.

Follow the money

Peter Schweizer hävdar att orsaken till att pamparna på Goldman Sachs och andra Wall Street fatcats inte ställs inför rätta är att de pumpade in en massa pengar i Obamas valkampanj och fortsätter med det. Jag vet inte hur det ligger till med den saken. Jag vet inte om pamparna i fråga begick några brott det gick att få dit dem för eller hur mycket inflytande Obama egentligen har över justitiedepartementet. Det är mycket möjligt att Schweizer har rätt.

Det jag däremot undrar är hur det här fungerar rent praktiskt. Det är en aldrig ifrågasatt sanning att kampanjbidrag innebär fördelaktig behandling när kandidaten är vald. Jag förstår att alla politiker, inklusive Obama, måste prioritera och se till verkligheten och ta obehagliga beslut. Jag förstår också att han gärna vill bli omvald och att han helt oavsett motivation måste anstränga sig för att bli det.

Det jag inte förstår är hur man i praktiken får så här stort inflytande över en politiker genom ekonomiska bidrag. Till att börja med får Obama bara sitta två ämbetsperioder så när han väl blivit vald andra gången kan han rätt hårt strunta i vem det var som gav honom pengar och fokusera på att göra det han faktiskt vill göra, men så verkar det aldrig bli.

Men framför allt: Okej, så Goldman Sachs gav en miljon dollar till hans kampanj. Om han nu bussar justitiedepartementet på dem så ger de till hans motståndare nästa gång, Obama får en miljon mindre och Romney en miljon mer. Men å andra sidan har han fällt ett gäng fatcats som hade del i att orsaka finanskrisen. Får han inte betydligt fler väljare på det än han förlorar på en tvåmiljonersswing? Är det inte fan så mycket fler som vill se pamparna hänga än som glider över till Romney för att han har ett par extra reklaminslag på TV?

Jag förstår bara inte hur det här med lobbyism och smörjning och tråddragning fungerar i praktiken, på de här nivåerna. Det är som när SVT anklagas för att vara socialdemokratiskt eller Bonnier för att vara höger, men det är ingen som egentligen tror att statsminister Persson nånsin ringde SVT och ställde krav eller att Bonnierpatriarken skickar ut pm till sina redaktioner med en politisk agenda. Det här med inflytande bara händer, det ifrågasätts inte, och antingen är det ingen som ställer frågorna eller så fattar alla något som jag har missat.