Hen

Tydligen har det varit en av de snabbt uppblossande, hett brinnande och kortlivade samhällsdebatter som är normen i dessa Twittertider, nämligen diskussionen om ordet "hen". Som fansen vet har jag använt ordet ett tag nu så det är väl inte knepigt att lista ut vilken sida jag befinner mig på, och därför tänker jag inte slösa tid på att förklara det.

Däremot skulle jag officiellt vilja undra hur detta lyckades bli en politisk debatt. Sen typ trettio sekunder efter att jag lärde mig skriva har jag tyckt att det här med könsbundna pronomina är stendumt. Det leder antingen till språklig sexism på ena eller andra hållet eller till klumpiga formuleringar som "han eller hon", och det bygger på att man måste ta reda på något så fundamentalt ointressant som kön innan man pratar om en människa (vi borde för övrigt ha ett bättre könsneutralt ord än "människa" eller "person" också; jobba på det och hör av er).

Så när jag började använda "hen" var det för att ordet fyllde ett behov som det svenska språket verkligen har, inte för att utmärka mig som feminist eller queerteoretiker (och jag har aldrig kallat mig någotdera). Det var aldrig ett politiskt ställningstagande, det var bara pragmatism. Det är praktiskt att slippa skriva om och klumpa till det. Det är praktiskt att ha ett pronomen som man bara kan använda utan att kika ner i brallorna på den man talar om. "Han" och "hon" finns kvar och jag använder dem när de passar, men nu finns även "hen" och jag använder det när det passar.

Så hur blev det politiskt? Ingen aning. Antagligen för att de socialt konservativa inte bara aldrig tröttnar på att ha fel utan dessutom anstränger sig för att hitta saker att bli arga på och är extremt bra på att se PK-maffians onda ränksmideri vart de än vänder blicken. Plötsligt är det ett angrepp att inte definiera någon annans kön så fort man pratar om henom och det är synd om barnen som inte kommer att veta vad de själva är. Jag antar att kristdemokraters barn saknar ögon och/eller böjliga nackar.

Tydligt är i alla fall att "hen" är ett tecken på världens upplösning och samhällets annalkande ruin. Att finnar och ester har klart för sig huruvida de är utrustade med vagina eller penis trots att deras språk, smartare än vårt, helt saknar könsneutrala pronomina, det är mindre viktigt i sammanhanget. För här finns en kamp att utkämpa och då hör fakta och logik inte hemma inom två ljusårs radie.

De viktigaste uppfinningarna

I fredags var jag armcandy på invigningen av Tekniska Museets senaste och hittills största utställning 100 innovationer. 2000 svenskar - vuxna och barn - har röstat fram de hundra viktigaste uppfinningarna i mänsklighetens historia och det är precis sånt som sätter igång hjärnan på mig.

På listan finns det några märkliga val - smink och skateboard - och en udda blandning av det generella - vapen - och det specifika - hjärt- och lungmaskinen. Det är ibland svårt att skilja uppfinningar åt när en beror på en annan, som bilen och hjulet. Dessutom finns det med vissa som bara är symptom på något annat, som CD-skivan och MP3. Det spelade aldrig någon större roll att det var just CD och MP3 som slog igenom; det viktiga var att hyggligt effektiv digital lagring var möjlig. Och medan datorn uppenbarligen var en viktig uppfinning så har inte datorspelet gjort så mycket för civilisationen att det hör hemma i närheten av en lista som denna.

Här är mina favoriter från listan, de uppfinningar som har haft störst betydelse:

Antibiotika: Den modernaste uppfinningen som har haft så här enorm inverkan på världen. Om man räknar upptäckter får väl antibiotika spö av insikten att det är små organismer som orsakar sjukdomar, men även när man börjat fatta att det är vettigt att tvätta sig och att kroppsodör inte håller pestdemonerna borta så kan man inte göra så hemskt mycket förrän man räknat ut hur man dödar de där små organismerna. Vi som vuxit upp i en värld där dödliga åkommor bara fixas med en veckolång tablettkur kan nog aldrig, hur mycket vi än läser på, begripa den enorma skillnad antibiotikan gjorde. Plötsligt innebar sepsis inte döden. Plötsligt kunde sjukdomar botas. Plötsligt blev kirurgi praktiskt möjligt. Den medicinska vetenskapen kanske inte föddes med antibiotikan, men det började definitivt raka sig och bära kostym vid finare tillfällen.

Glaset och därmed glasögonen: Glas är en briljant uppfinning, ett hårt material som inte reagerar kemiskt med knappt nånting alls och därmed är optimalt för vetenskapligt bruk. Dessutom kan man göra linser av det vilket ger oss mikroskop, kikare, teleskop och glasögon som låter klipska människor arbeta långt in i ålderdomen. Utan glaset hade vi förlorat tusentals uppfinningar och upptäckter. En del av dem hade bara försenats. En del av dem hade gått oss helt förbi, och flera av de andra uppfinningarna på listan hade varit oss okända. Hur långt hade Alexander Fleming kommit utan glas?

Hjulet: En klassisk uruppfinning och värd varenda gnutta av sitt rykte. Vi har fortfarande inte kommit på något som kan ersätta hjulet och det ligger till grund för så mycket i vår värld att det är omöjligt att tänka sig en tillvaro utan det. Alla våra transportmedel och maskiner antingen använder hjul eller tillverkades med hjälp av hjul. Man kan tänka sig invändningen att hjulet knappt är en uppfinning; det är för uppenbart, vem som helst kan komma på det. Bortsett från att det verkar som om hjulet uppfanns på en plats vid ett tillfälle av en person, och sedan spred det sig långsamt över världen. Det är inte så lätt att komma på när man inte har det framför sig.

Jordbruket: Uppfinningen som LCHF-sekten önskar att vi hade missat men som utgjorde katalysatorn för mänsklighetens förvandling från nomadiska jägare/samlare till bofasta. Tack vare jordbruket kunde våra förfäder producera mer mat än de själva behövde, vilket innebar att vår art hade plats för specialister, människor som gjorde något annat än att producera mat. Det innebar samhälle, civilisation, vetenskap, filosofi, och visst, även monarki och organiserad religion, men man får ta det onda med det goda. Utan jordbruket hade vi fortfarande varit vandrare vars huvudsakliga syssla var att nätt och jämnt hålla sig vid liv. Om man alls tycker om framsteg måste man älska jordbruket.

Skriftspråket och även siffror: Den här är svårslagen. Vad man än kan säga om muntliga traditioner så är skriften oslagbar som kulturbärare. Den låter oss föra vidare information till människor som inte är närvarande, till helt andra platser, och till andra tider. Det är möjligt att höra det människor tänkte och tyckte för tusentals år sedan, eftersom de kunde gömma orden i streck som vi i dag kan dechiffrera. Skriften ger oss möjlighet att skicka budskap tvärs över klyftor i tid och rum, den ger oss möjlighet att samarbeta på sätt som annars hade varit omöjliga, och den har gjort oräkneliga uppfinningar möjliga. Än i dag är den en självklar grund för vetenskapen och all utbildning. Om jag måste välja en uppfinning som den allra viktigaste - då kan jag inte se vad som ska spöa skriften. Möjligen jordbruket då.

Ännu fler datorer

I dagens Metro skriver Stephan Mendel-Enk att det är onödigt att trycka in fler datorer i skolor och läroplaner då småbarn ändå redan kan hantera dem. Och visst, det finns väl barn som fortfarande tycker att det där med att gå upprätt är överkurs men ändå klarar av att starta Angry Birds eller vad det nu är för poppisspel man använder som popkulturreferens om man är hippare än jag. Det betyder inte att de kan nåt om datorer.

Alla använder datorer i dag, om man med "använder" menar "vet precis hur man gör just det som man brukar göra och får total panik när det inte beter sig exakt som det brukar". Det är naturligtvis bättre i den yngre generationen och de där Angry Birds-spelande småbarnen kommer att ha en bekvämlighet till datorer som man på min tid bara fick genom att geeka ur, men de kommer likafullt att tillbringa ett helt liv omgivna av mystiska maskiner som de inte begriper sig på. De kommer att känna till ytan, och det är allt.

Jag vill inte bara ha in fler datorer i skolorna - om nu världen ändå ska bestå av dem finns ingen anledning att inte omge ungarna med dem - och framför allt ha mer undervisning om dem. Och vi pratar avancerad nivå. Vi pratar programmering.

Visst, ytterst få av dem kommer att ha nytta av det. Jag har väldigt sällan nytta av att veta att Valdemar Atterdag brandskattade Visby (vilket tydligen inte är alls så fastställt som mina lärare gjort gällande), hur man gör liggande stolen eller grundläggande handbollsstrategi, men att lära mig de sakerna gav mig väldigt mycket som jag har nytta av. Att lära sig ett främmande språk är bra för hjärnan även om man glömmer det och om inte annat ger det en förståelse för andra länders befolkning. Simpel vetenskap gör att man åtminstone har en chans att begripa sig på nästa paradigmbrytande upptäckt som basuneras ut i dagstidningarna, och kanske rentav en chans att själv se vilka som troligen kommer att hålla. Subjekt och predikat, andragradsekvationer, enskifte och storskifte, behövde jag någon av dessa detaljer? Nej, men jag är glad att jag tryckte in dem i hjärnan ändå så att jag åtminstone har svävande koll på grammatik, matematik och historia när jag behöver det.

Av samma anledning borde vi ha våra ungar till att lära sig lite programmering. Låt dem fatta vad en array är för något, vad man har operatörer till och vad Turing egentligen menade när han inspirerade Brainfuck. Ge dem nån form av uppfattning av vad det egentligen är som datorer pysslar med, en aning om vad som försiggår bakom kulissen av dansande ikoner. Det kommer att vara tokigt tråkigt för många av dem, men det är många skolämnen. De få av dem som blir programmerare kommer förmodligen inte att ha någon praktisk nytta av just det de lärde sig i skolan - det kommer att vara ett enkelt och antagligen vid det laget förlegat språk. Men allihop kommer att förstå vår elektroniska värld en smula bättre, och det kan inte vara dåligt.

Datorer är redan nu en enorm del av världen och är det någon som tror att det kommer att minska? Låt barnen lära sig mer om dem än de tar reda på själva. Låt dem lära sig även den bit de inte vill lära sig, eftersom de behöver den. Är det inte det skolan pysslar med?

Är vi bara för kassa?

Det är fortfarande en spridd uppfattning att män gillar casualsex mer än kvinnor gör, om det nu skulle bero på att vi helt enkelt tycker om sex mer eller att kvinnor föredrar sex med någon de har ett etablerat förhållande med* eller vad det nu kan vara. Vi har alla sett studien där collegestudenter erbjöd sex till slumpmässigt utvalda människor av det motsatta könet (PDF); de flesta männen sa ja och varenda kvinna sa nej. Jag är en hyggligt upplyst 2000-talsman och framför allt skulle jag gärna vilja tro att kvinnor tycker precis lika mycket om sex som män gör; om inte annat så förbättrar det mina chanser att ha ett tillfredsställande sexliv de närmaste femtio åren. Samtidigt kan jag inte förneka att jag tror att det är mycket lättare för min kvinnliga motsvarighet att få ett ligg i kväll än det är för mig.

En vanlig förklaring till det och till ovan nämnda studies resultat är att det inte handlar om kvinnlig sexlust utan om kvinnlig rädsla. I så fall är den berättigad - män är större och våldsammare - men inte oöverkomlig eftersom one-night-stands händer. Men ny forskning säger sig visa att det kan vara något helt annat. Det är inte att kvinnor är rädda, det är att män är värdelösa i sängen. Vid förstagångsheterosex mellan nya partners får kvinnan orgasm bara 35% så ofta som mannen. När studien gjordes på bisexuella kvinnor visade det sig att de var mycket piggare på casualsex med en annan kvinna än med en man.

Det sista kan man visserligen också förklara med rädslehypotesen - män är fortfarande större och våldsammare - men om vi lämnar den så har jag andra frågor att ställa. Visst köper jag att en slumpad kvinna kommer att ha bättre koll än en slumpad man på vad kvinnor i allmänhet gillar, men även med min korta lista över erotiska erövringar har jag märkt att det är enorm skillnad mellan olika kvinnor - betydligt större än mellan män, skulle jag vilja hävda, visserligen utan att ha haft sex med en man. Handlar inte skicklighet i sängen mer om att anpassa sig till sin partner och vad hen tycker om än om att i förväg memorera mönster?

Det kan vara männen som aktivt letar casualsex. En numera pensionerad nattklubbscasanova (som jag hoppas inte tar illa upp av detta; jag vet ingenting om hans skills) sa till mig att han kunde göra det han gjorde eftersom han i grunden inte brydde sig och när han träffade någon han brydde sig om kunde och ville han inte göra det längre. Pickup artists lär inte bry sig om kvinnlig orgasm som något annat än manlig egoboost och en berusad småtimmesuppraggare kan knappast vara nyckeln till det ultimata sexet.

Slutligen: studien sätter likhetstecken mellan orgasm och tillfredsställande sex; större chans till orgasm innebär större chans till casualsex. Så de kvinnor som säger att orgasm är mindre viktigt än närhet och njutning och att det är skönt ändå, de försöker verkligen bara skona mannens känslor? Eller räknar kvinnor med att slumpade nya sexpartners ska vara så satans usla att de inte kommer att ha det skönt alls?

*Det går för övrigt inte ihop. Är det inte också en stabil kliché att kvinnor slutar ha sex när de gifter sig, att så fort en kvinna känner sig säker på sin sexpartner tröttnar hon?

Ibland har aporna rätt

Ni har väl alla sett historien om aporna, stegen, bananerna och kallduschen som gjort några rundor på de där sociala medierna som kidsen verkar gilla nu för tiden. Det låter som ett intressant experiment även om det med största sannolikhet aldrig utförts och troligen inte skulle få det resultatet - men det vore spännande att se.

Jag antar att runtskickarna försöker göra poängen att man inte bara ska acceptera traditioner och göra så som man alltid gjort utan att ifrågasätta varför, och det är ju en bra poäng även om det kan vara att sparka in öppna dörrar. I så fall har de dock valt ett horribelt exempel. Om vi kan få ut nånting av historien med aporna så är det att traditioner och tabun finns av en anledning även om vi inte kan se den. Jag tror inte att det är budskapet man försöker sprida.

De första aporna hade en fullt rationell anledning att spöa upp stegklättrande apor. De senare aporna räknar med att de första aporna hade det, och om de hade det så är det klart vettigt att fortsätta med det. När det bara är apor som aldrig känt en kalldusch så skulle de kunna bestämma sig för att bryta mot tabut och klättra uppför stegen... och genast upptäcka varför tabut fanns till att börja med. Och därför spöa upp framtida stegklättrare. Varje försök att knäcka traditionen skulle resultera i att den stärktes.

Dessutom faller analogin med människor på att människor kan prata. I apornas situation hade ett gäng människor i stället pratat med varandra och varje ny generation hade vetat varför man inte skulle klättra uppför stegen. Sen hade de ju tvivlat och testat själva så fort de andra trista typerna hade ryggen till, men det är såna vi är bara.

En variant på historien hävdar att apornas beteende fortsatte även när duschen tagits bort, vilket är ganska självklart. Det skulle inte heller hända med människor, för vi skulle förstå vad duschen var för något och så fort den togs bort tänka "yay, gratis bananer".

Så aphistorien fungerar inte eftersom vi inte är apor, men mest för att den predikar motsatsen till den förmodat avsedda sensmoralen. Och så har den aldrig hänt ändå. Men, för fan, A for effort.

Lite mer Storebror hitåt

I Stockholm samkörs sjukjournaler så att olika avdelningar vet vad det är för fel på patienter och vilka mediciner de tar så att man kan undvika sånt som att patienter får två mediciner som är utmärkta var för sig men tillsammans resulterar i explosiv bukspottkörtel. It happens. Detta gör att vårdpersonal ser en massa information som de inte behöver se och som folk ofta inte vill att de ska se.

Jag har förr lagt märke till att jag inte reagerar lika starkt på kränkt integritet än andra, och det här skulle inte kunna störa mig mycket mindre än det gör. Jag bryr mig inte särskilt mycket om huruvida en undersköterska kan se min medicinska historia; tvärtom känns det väldigt praktiskt om hon kan. Då har jag ändå en journal från psykiatrin, något som man enligt artikeln tydligen ska skämmas för och vilja dölja.

Däremot tycker jag det är illa att jag kan knalla in på ett sjukhus i Göteborg och de har inte den blekaste aning om vad jag har bakom mig. 2012 har vårdpersonal i en del av landet nämligen fortfarande inte tillgång till journaler från en annan del av landet. Är det bara jag eller är det inte precis sånt här vi har datorer till? Vi behöver inte skicka papper fram och tillbaka med brevduva längre, vi behöver inte ens ringa någon och be dem faxa, vi kan bara koppla upp oss och läsa.

Nu lär detta inte drabba mig särskilt hårt personligen, för jag är trots en rätt saftig medicinsk historia kapabel att berätta vad det är för fel på mig, även när det har snutit sig och jag behöver hjälp. Men de allra flesta patienter har sämre koll än jag och ibland kommer de in på akuten utan vett eller talförmåga. Då hade det varit förbannat bra att ha tillgång till deras journaler, men i stället blir det till att ringa hemsjukhuset och hoppas på att det inte händer något alldeles för hemskt med patienten under tiden. Och eftersom inte alla gör som Stockholm så kan det ta ett bra tag innan man har hela bilden.

Så i stället för att sluta samköra journaler och reta upp folk över detta tycker jag att vi ska samköra mer. Låt mina vårdare se vad jag har varit med om, det kan aldrig skada och kommer definitivt att hjälpa. Visst, ge folk möjlighet att spärra, då är det deras problem. Men jag vet inte vad som skulle hända mig för att jag skulle vilja göra det.

Varje dag i stället för en

I dag är det alla hjärtans dag, vilket återknyter käckt till inlägget om stora gester. Jag ser nämligen ungefär likadant på alla hjärtans dag som jag gör på bombastisk romantik - det är väl fint, men det spöar inte jämn varm kärlek.

Jag är inne på samma inställning som Dust Puppy: "If you're nice to people and show your family you love them all of the time, this day wouldn't have to stick out like a sore thumb, right?" - okej, han sa det om jul men principen är den samma.

Det är inte att alla hjärtans dag är kommersialiserad. Det är julen också och den firar jag gärna. Det är hela konceptet att koncentrera kärlek till en, gemensam, planerad dag, som om det är bättre än att sprida ut den över året. Jag har ingenting emot speciella dagar men ska de inte vara dagar man har tillsammans - dagen man träffades, dagen man blev tillsammans, något sånt? Hur mycket eftertanke visar det att göra något speciellt på en viss, samhälleligt förevisad dag?

Hellre då att det speciella blir det vanliga. Att något fint kan hända precis när som helst. Eller att vi bara är lyckliga med varandra, oavsett dag.