Motsägelsen bakom gallren

Häromdagen läste jag i Metro att allt fler brottslingar döms till samhällstjänst i stället för fängelse, och det är ju en ursäkt så god som någon för mig att prata såväl vitt som brett om svensk kriminalpolitik.

Det första som slår mig är att jobben som omnämns är på till exempel biografer och hockeyklubbar, vilket inte är riktigt vad jag menar med samhällstjänst. Jag hade tänkt mig att arbeten skulle utföras i, tja, samhällets tjänst. Badvakt på ett kommunalt badhus nämns också, och det är mycket närmare vad jag hade väntat mig.

Bortsett från detta låter det hela som en fantastisk idé. Enligt artikeln är det trettiotusen kronor billigare att ha en brottsling på samhällstjänst i en månad än att ha honom i fängelse på samma tid, och för att citera personalchefen på ovan nämnda badhus:

De flesta gör ett bra jobb och några anställs senare som vanliga vikarier.

I stället för att spärra in folk i en destruktiv och meningslös miljö får vi alltså ut lite produktivitet av dem medan vi sparar pengar och i vissa fall har de till och med ett vettigt jobb när straffet är över. Det låter besynnerligt idealiskt.

Nu är jag spontant för precis vad som helst som minskar bruket av fängelser, det kanske mest ologiska inslaget i den moderna samhällsformen, ett skick som bara överlever av ren tröghet och oförmåga att komma på bra alternativ.

Låt oss för ett ögonblick fundera närmare över vad ett fängelse är. Vi har en människa som inte lyder samhällets regler. Vi stoppar då in honom på en plats där helt andra regler gäller och av någon bisarr anledning inbillar vi oss att killen som kommer ut i andra ändan nu ska ha lärt sig lyda samhällets regler. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att verkligen tro på detta, men det är tanken bakom fängelsesystemet.

Föreställ dig en ung man (för det är mest unga män) som har åkt dit för rån för första gången. In med honom i fängelset, där han inte träffar en enda vettig människa utan bara äldre, mer erfarna brottslingar vars sociala kretsar han så gärna vill in i. Av överlevnadsinstinkt om inte annat lär han sig deras språk och deras bruk. Han lär sig att hata snutar och plitar, han tar förmodligen knark om han inte gjort det innan, och sen kommer han ut. Är han mindre kriminell än när han åkte in?

Givetvis inte. En orangutang skulle kunna designa ett bättre system, och ändå har vi det kvar. Det huvudsakliga problemet är den svaga punkten i demokratin: folk är idioter. "Hårda tag" och "man ska ha ett straff som känns" och liknande förnuftsbefriade sunt-förnuft-argument haglar tätt. Den som föreslår metoder som inte involverar mer fängelsetid, hårdare straff och helst piskor och kedjor, svartmålas som mjuk mot brottslighet.

Som jag nämnt i tidigare inlägg skulle jag gärna förespråka offentlig stegling om jag trodde att det skulle hjälpa mot brottsligheten, men det finns inget som tyder på att det gör det, och efter åtskilliga tusen års experimenterande med fängelser är det dags att dra samma slutsats om dem. De fungerar inte. Vi behöver något annat.

Vad ska vi ersätta dem med då? Samhällstjänst för alla, inklusive mördare och våldtäktsmän? Kanske. Jag har mina idéer i frågan, men det här inlägget är redan rätt långt. Det får bli en annan dag.