Gårdagens värld

Martins kommentar till förra blogginlägget belyste något jag har velat prata om ett tag. Låt det aldrig sägas om mig att jag inte griper tillfällena när de dyker upp.

Människorna som Martin talar om längtar tillbaka till en tid utan våra moderna problem. Det var en tid innan det fanns homosexuella och därmed ingen diskriminering av homosexuella som man måste ha åsikter om, det var en värld utan gruppvåldtäkter och pedofiler, där kvinnojourer inte behövdes eftersom inga kvinnor misshandlades och alla kvinnor dessutom var nöjda med att gå hemma och städa och pyssla i köket, där ingen blev överfallen på stan av påtända ungdomar och familjerna samlades på söndagen för att äta söndagsstek.

Det låter inte så illa, på det hela taget. Det enda problemet är att den världen aldrig funnits och aldrig kommer att finnas.

Om man på den tiden ens vågade säga att man var homosexuell och därför blev diskriminerad så var det bara att acceptera. Blev man våldtagen så tog man allt som oftast det och försökte gå vidare med sitt liv. Levde man i skräck för sin man så kunde man antingen sticka sin väg (och hoppas att han inte hittade en, för någon hjälp fick man inte) eller stanna och försöka stå ut med det.

Den värld som nostalgikerna föreställer sig var i verkligheten full av lidande människor, men det var ett lidande man tryckte ner, gömde undan och försökte ignorera tills man antingen lyckades eller dog, men de ser bara ytan och ytan såg hygglig ut. De inbillar sig att det alltid var lika lätt som i dag att anklaga någon för våldtäkt, hustrumisshandel eller diskriminering, och eftersom ingen klagade förr så hände det ju aldrig heller.

Men det är inte våldtagnas och misshandlades fel att det står om våldtäkt och misshandel i varenda tidning. Det är inte minoriteters fel att man numera måste tänka på minoriteternas rättigheter. Det är inte pojkars fel att det är pedofilskandal inom katolska kyrkan. De här sakerna har alltid hänt och alltid pågått, men det är nu människor inte accepterar dem. Det är nu människor ställer sig upp och säger emot.

Det är något bra, inte något dåligt. Vi befinner oss i en tid när det fortfarande pågår mycket skit till och med i ett land som Sverige, men vi har börjat göra något åt det och framför allt har vi börjat dra fram det i ljuset. Det är en smutsig, obehaglig process men det är parsecs bättre än att dölja det, strunta i det och pressa offren till att hålla tyst. Och det är enda sättet att få tillbaka den värld som nostalgikerna drömmer om. Enda alternativet är att acceptera att det finns mörker i världen och se till att bekämpa det.