Första och sista gången, hoppas jag

Jag tror knappt det är sant men jag tänker faktiskt försvara Sverigedemokraterna. Uttåget ur kyrkan, för att vara exakt.

För att få det uppenbara ur vägen: Jag håller med om allt det icke-Gud-relaterade i biskop Brunnes predikan och jag stödjer helt och fullt hennes nominering till Coolaste Kyrkbruden 2010. Sällan har jag sett ett så välformulerat angrepp på rasismen.

Vidare tycker jag det är väldigt trevligt att det här hände eftersom det får Sverigedemokraterna att framstå som dels de rasister de hävdar att de inte är och dels tjuriga småungar. För att inte tala om folkdräkterna, som borde få ett eget inlägg. Det är som om de försöker göra parodi på sig själva.

Men det var inte en allmän antirasistisk predikan. Biskopen tog tydligt ställning för demonstrationerna som pågick runt om i landet i går. Det är naturligtvis den ställning jag själv tar också, men hon höll en predikan för de nya riksdagsledamöterna där hon ställde sig bakom en demonstration mot en grupp nya riksdagsledamöter.

Hur man än ser på det är det provocerande. Jag har ingen aning om vad hon och Svenska Kyrkan har för regler angående politiska uttalanden så jag kan inte säga huruvida hon ur någon formell synvinkel gjorde fel, men jag kan förstå varför man vill resa sig och gå ut när man i praktiken blir angripen av biskopen.

Eventuella politiska poäng de kunde ha tagit på detta lyckades de dock snabbt göra sig av med. När Erik Almqvist reflexmässigt sätter likhetstecken mellan antirasister och vänsterextremister säger det mycket om den egentliga stämningen inom Sverigedemokraterna. När Jimmie Åkesson säger att han aldrig har blivit så kränkt undrar man om han nånsin har gått utomhus, och när han pratar om att ingen förstår hur det är att leva under hot från extrema vänstergrupper frågar man sig om han förstår vilken värld han lever i.