Jag har alltid tänkt att även om jag inte själv är troende så förstår jag poängen med att tro på en god och allsmäktig gud. Visst vore det trevligt att vänta sig ett paradis på andra sidan döden, och tanken att man har en ultimat argumenttoppare på sin sida är naturligtvis inte obehaglig heller. Men ju mer jag funderar på saken, desto mer kommer jag fram till att det inte heller är så trevligt.
Religiösa tycker ofta att en världsbild fri från "övernaturliga" inslag verkar tråkig och tom eller till och med otäck och motbjudande. Jag ser det som betydligt trevligare om det vi ser runt oss är den äkta och hela verkligheten och att det är det vi gör här och nu som spelar roll.
Vilka andra alternativ finns det? Låt oss säga att det finns en gud som håller sig dold, ingriper lite bakom kulisserna och då och då skickar oss en Jesus eller Muhammed. Det innebär att det här livet, den här världen, på ett eller annat sätt är ett test. Vi är antingen deltagare i ett spel vars regler kommer i många olika vaga och ofta självmotsägande upplagor, varav alla motsäger varandra och vi har ypperligt få ledtrådar till vilken som gäller, eller vita möss i ett kosmiskt laboratorium.
Jag försöker tänka mig en varelse som skulle skapa den här världen och i änden placera någon form av evighet, vare sig det är belöning eller straff eller ingetdera. Jag kan inte få ihop den varelsen till någon trevlig bild alls. Antingen är den en småsint sur fan, typ lättretad femåring med en myrfarm, eller så är alla dessa komplicerade regler med föga grund bara mänskligt påhitt. Jag kan, om jag sträcker mig riktigt långt, möjligen tänka mig en varelse som efter min död säger "okej, du trodde inte på mig, du lydde inte en enda av mina regler, men du försökte leva ett gott liv, så välkommen in". Men om det är den varelsen som väntar i slutet på allting, varför skulle jag tro på den till att börja med?
Det är oftast här någonstans som motargumentet att Gud är smartare än jag brukar dyka upp. Han är allvetande och allsmäktig, han har en plan som jag inte kan begripa mer än en myra kan begripa sig på kvantmekanik, och om något verkar konstigt för mig så är det för att Gud ser mer och vet mer än jag. Jag kan köpa det argumentet till en viss punkt. Jag tror säkert att en hund som jag är ute och går med undrar varför vi ibland går över gatan direkt men andra gånger måste vi stå och vänta en stund, för han begriper inte vem Herr Gårman är. Problemet med argumentet är att jag inte är allsmäktig. Om nu Gud är det behöver han ingen plan. Han kan göra allt perfekt med en tanke.
Det är i slutändan därför det inte kan finnas en god, allsmäktig, allvetande gud. Det har ingenting med teodicé-problemet att göra. Det har allt att göra med att världen inte går ihop, den religiösa världsbilden inte går ihop, och att en eventuell allsmäktig gud uppenbart är en nyckfull jävel.
Jag tycker inte längre att det vore trevligt att vara troende. Det vore faktiskt otäckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar