En gammal vän till mig har en utmärkt blogg där hon i går skrev om att försvara sig mot våld och hur det normalt ställer till det värre för en själv än för den aggressive fan man behövde försvara sig mot. Det är otäcka saker hon berättar men lik förbannat sånt som smärtsamt många känner igen sig i.
Jag skriver naturligtvis inte om detta enbart för att sprida ordet utan för att jag inte håller med om allt, för det är sån jag är. Det här är nämligen inte ett könsproblem. Det är inte en fråga om att manssamhället inte hanterar en kvinna som tar plats, för samma sak händer alla som säger emot, slår tillbaka eller ringer i larmklockan, män som kvinnor.
Om jag får lov att vara lite abstraktare än jag gillar så reagerar strukturer negativt mot den som ur strukturens synvinkel ställer till med problem. Det innebär att om Alf spöar upp Bertil varje dag så är det okej, för det stör inte strukturen. Den märker det inte ens. Men när Bertil klagar på att få spö av Alf, då är det genast besvärligt och det hade varit mycket bekvämare om Bertil bara hade hållit tyst och tagit spö.
Varför kommer reaktionen även när Bertil slår tillbaka? Att han spöar Alf är väl inte besvärligare än att Alf spöar honom? Av två skäl. Det första är att Alf inte är van vid det här. Han tror inte, som Bertil, att det ingår i verklighetens beskaffenhet att han får spö med jämna mellanrum. Det andra och största är att man som offer inte kan slå tillbaka lite grann.
Tänk er att Alf knackar Bertil i huvudet varje gång han går förbi. När Bertil till slut får nog kan han inte bara knacka tillbaka. Alf kommer bara att skratta eller bli förbannad och göra något värre. Bertil måste ta i, slå tillbaka så hårt han bara kan. Alf måste bli rädd. Alf måste få ont. Alf måste känna sig som om han har förföljt en fluffig kanin som plötsligt vände sig om med dragen pistol. I strukturens ögon har Bertil eskalerat situationen, så det är han som drabbas av strukturens vrede och bannor.
Bertil är förbryllad. Det var inte han som började. Han hade hela tiden helst sett att Alf bara la av. Han blev tvungen att använda Alfs metoder, och då plötsligt reagerade vuxenvärlden. Varför ingrep den aldrig mot Alf? Det är en mycket bra fråga som Bertil aldrig får svar på förrän han blir gammal nog att räkna ut det själv.
Om det inte är helt uppenbart än: ja, jag har varit Bertil. Jag har undrat varför våld bara är värt att uppmärksamma när det är jag som utövar det. Varför våld är okej när det är riktat mot mig, men inte från mig. Jag förstod det inte förrän jag var vuxen.
Det jag fortfarande inte förstår är hur det kan fortsätta, generation efter generation. Strukturer består trots allt av enskilda människor. Någonstans måste det finnas någon som hör ett offers berättelser och förstår att det inte är offrets fel. Någon som dessutom förstår att hur mycket hjälp man än ger offret så måste man förr eller senare plocka in förövaren och få ordning på honom.
Men minsta motståndets lag regerar och nya våldsmän utbildas från förskolan och uppåt. De lär sig sina egna regler och när de reglerna slutligen kolliderar med samhällets är det alldeles för sent.
1 kommentar:
Jag håller med dig, jag tycker inte bara att det finns en könsmaktsstruktur i det här problemet. Det finns många anledningar tilla tt bli utsatt och den vanligaste är väl att man redan från början är ett element som stör strukturen och därför blir våld mot en nästan sanktionerat av omgivningen. Det drabbar ju givetvis över könsgränserna.
Mitt inlägg kom mer ifrån hållet när det handlar om sexuella trakasserier eller sexuellt våld och hur det talas om det (just nu) i media, där det känns som att en grupp som utsätts för en viss typ av våld borde hålla sig undan. Då tycker jag att man skickar ut signaler att man santionerar det våldet, medan gatuvåldet män emellan inte är anledning för män att stanna hemma, utan blir stoff för kampanjer som får folk som Anton Abele invalda i riskdagen. OK, nu börjar det här kännas som en ny bloggpost!
Skicka en kommentar